26 december 2004

26 december 2004 det var i går för tio år sedan.
I går för tio år sedan kunde mitt, mitt hjärtas och hans dotters liv ha tagit slut.
Men tack vare att hon, med bestämdhet ville hem för att fira julen hemma i Sverige, så har vi kunnat fortsätta skriva vår livshistoria. Det är vi evigt tacksamma för..
Det är nämligen så att vi befann oss i Khao Lak Thailand fram till sent på afton den 22 december. Med tidsomställningen länderna emellan hade vi 72 timmar tillgodo innan tsunamin drämde in över sydostasien, över Thailand och över Khao Lak. Hotellet där vi bott i en vecka försvann, människor vi mött försvann, paradiset förvandlades till ett helvete.
Vi hade turen att åka hem med fritidsresors sista plan hem innan man tog julledigt. Vi hade turen att åka hem tillsammans. Planet var fyllt av brunbrända, utvilade, glada människor. Kan inte för mitt liv tänka mej in i hur stämningen på nästa plan mot Sverige var.

Även om det gått tio år, så känns det som det var nyss. Vi ( jag o mitt hjärta) var tillbaka till Khao lak 2007, men vi hade bara ”orken” att stanna någon timme. Minnena av paradiset, spåren av helvetesvågen, lappar på saknade och den stora byggnationsförändringen gjorde att vi tackade för oss och åkte därifrån. Kanske någon gång framöver åker vi tillbaka och återigen kan njuta av stället, men det känns inte aktuellt. Detta trots att vi klarade oss. Jag förstår de som åker tillbaka för att minnas och de som åker tillbaka för att känna närhet till de dom miste på platsen, all respekt och medkänsla för er. Det är starkt gjort. När jag blundar ser jag de som vi känner till men inte kom tillbaka, hör orden från en svensk mamma som tillsammans med sin familj just kommit ner den 21 dec och badade i havet samtidigt som oss på kvällen. Hon sa till sina små barn ” nu måste ni lära er att blunda när vågen kommer”..Tänk om hon vetat att om någon dag kommer vågen..

Här kommer några bilder från paradiset som försvann i går för tio år sedan