Brutna ben och stressigt bad

En blogg vore nog på sin plats nu, det var några dagar sedan sist. I dag har vädergudarna varit på sitt allra bästa humör- strålande sol från en klarblå himmel och det har inte ens varit kyligt. Synd bara att man inte kunnat vara ute och njuta av det, men fint väder påverkar alltid mig väldigt positivt och allt blir liksom lättare. På hemkunskapen har vi bakat kanelbullar, småfranska och lagat köttfärssås. Synd bara att eleverna inte kommit på ännu att man kan bjuda fröken…det doftade underbart och när de mumsade på nybakt bröd precis innan min lunch fick jag behärska mig för att inte dregla.

I fredags när jag precis haft sista lektionen kom en kollega och sa att Hampus ramlat och gjort illa sig. Jag hann tänka många tankar om utslagna tänder, krossad näsa och hjärnskador innan jag kom hem och fick se honom. Med brutet nyckelben sattes vi i bilen för att köra till Malå, eftersom ingen läkare hade jour här. Alla som kört den vägen vet ju i vilket skick den är, och jag kan säga att det inte var någon rolig färd. Att se sitt barn ha så ont och inte kunna göra något…när vi äntligen kom fram möttes vi av samme läkare som brukar jobba här, och han undrade varför ingen läkare i Sorsele kunde hjälpa oss!? Han tyckte det var tråkigt att vi åkt så långt, för allt han kunde göra var att skriva ut värktabletter. Det tyckte jag också.
Så resten av helgen ägnades åt att hjälpa och lindra smärtan så gott jag kunde, men i dag var jag tvungen att gå till jobbet. Av någon outgrundlig anledning får man ingen ersättning för att ta hand om barn som är 15 år, då är de inga barn längre och ska bara klara sig själva. Det gjorde han verkligen inte, så jag ringde mormor och morfar. Alla som känner min mamma vet att hon inte KAN sitta stilla och göra ingenting, så när jag kom hem hade hon städat nästan alla rum, hängt tvätt, tömt altanen, lagat mat och hämtat barnen på dagis! Jisses, vilken lyxdag. Dessutom hade pappa hunnit täta fönstren inför vintern. Det kommer jag att leva på länge, och Hampus var glad åt sällskapet.

Efter middan drog vi iväg till badhuset! Har inte varit där på flera år, men det kommer definitivt att bli oftare nu- barnens glädje var uppenbar och vi fick en rolig stund tillsammans. Men det var inte tal om att hinna prata med någon annan, ännu mindre föna håret efter duschen! Jag hann inte ens tvätta håret innan Axel var ute i omklädningsrummet och jag var glad att jag fick på mig kläderna innan Frans hade tagit på sig skorna och var på väg ut genom ytterdörren. Ja, jisses! Var nog svettigare än när jag kom dit, och jag var inte den enda mamman som kände så. Men vad gör man inte för sina barn…

Nu sover de små sött och den större har tagit sig upp på övervåningen. Själv ska jag bara ta mig i säng. Sov så gott allihop!