Långa tankar

I dag var det någon som tyckte att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg snart och även om jag slits mellan valet att skriva eller låta bli, så får det bli några rader till.

Har funderat mycket på detta med bloggandet och vad syftet faktiskt är med mitt skrivande- jag kom fram till att det är ett sätt för mig att spegla den vardag jag lever i. Jag tycker om när människor frågar mig saker och uttrycker sina tankar och funderingar i kommentarer här eller i mötet med mig. Det som gör mig ledsen är att MÅNGA tjänstemän ser min blogg som ett problem, men det kan man inte säga direkt till mig, det ska helst tas upp inför mina kollegor i något konstigt försök att få mig i underläge- att be mig sluta vore att gå över gränsen för vad som är rätt och riktigt så istället går man som katten kring het gröt.

Vi blir tillsagda att vi måste "prata väl om vår verksamhet" och inte kritisera. Vad jag skulle vilja få alla att förstå är att så länge man inte erkänner problemen så behöver man inte göra något åt dom. Om det finns NÅGON som på fullaste allvar tror att jag skriver för att jag VILL att det inte ska fungera, för att jag VILL tala illa om andra så kan jag bara säga att ni har fel. Är innerligt trött på att höra att man "gnäller" och pratar illa om ALL verksamhet som har med flyktingmottagandet att göra. Jag kommer i kontakt med vissa och de som vet vilka de är kan ju ta åt sig av det jag skriver, resten behöver inte det och jag hoppas ni själva vet vilka ni är.

Jag står för att jag tycker att vi ska ha utbildad personal och att de som behöver hjälp i vardagen av handläggare och andra ska behandlas rättvist . Det känns en aning löjligt att vi ska lära flyktingarna att "livet är orättvist." Jag tror de har upptäckt det helt själva genom de livsöden de gått igenom…….

Jag vägrar ta på mig någon slags skuld för att jag bryr mig och lyssnar när de behöver prata- om det sedan är för att "söka sympati" hos mig eller andra struntar jag fullständigt i. Jag vägrar också att ta på mig all skulld för vad folk "pratar om på byn" som man uttrycker sig. Om man tog pratet på allvar och förstod att detta inte är något som BARA kommer från mig eller den verksamhet jag jobbar i, vi är inte de enda som kommer i kontakt med de här människorna och ser vad som fattas!!

Det är lätt att ta på sig skulden och tänka att det är jag som gör fel, tänker fel och handlar fel. Jag har blivit tillsagd att gå den "rätta vägen" när jag vill hjälpa så vi genomgick en lång och omfattande utredning innan vi blev godkända som stödfamilj till en ensam mamma från ett annat land. Jag anmäler missförhållanden till sociala och jag tar upp problemen med alla möjliga ansvariga. Om jag såg att det blev förändringar till det bättre skulle jag inte ha några problem att släppa saker. Istället får jag skylla mig själv som mår dåligt. Det må vara så, men jag tycker det är sorgligt.

Ha det bra där ute!