14 dagar senare…..

Första veckan efter vår katastrof ägnades åt att sova, prata, gråta och titta på film. Vi såg nog en tre, fyra filmer per dag och det var som rena terapin, att få fokusera på en tv-skärm och en fiktiv verklighet istället för vår. Varg Veum och Irene Huss var ett bra sällskap dessa regniga dagar.

Nu har fjorton dagar gått och ute har regnet fortsatt att falla, luften andas höst och livet går vidare. Christer jobbar igen, jag är fortsatt sjukskriven och försöker vila så gott det går. Den här veckan är barnen är ett bra sällskap och när jag berättade vad som hänt hade de en väldigt sund inställning, som barn brukar ha: "Men varför har Gud uppfunnit magsjuka och ont i magen, annars skulle vi haft en lillebror snart" och "Det kommer att växa en ny, för det brukar det göra"! Ja, vad kan man säga. Jag hoppas det har rätt.

Har mött en stor värme och omtanke från många, här på vk.se genom kommentarer, på Facebook har många skrivit och även ute på byn har vi mötts av kramar i mataffären av både personal och människor som var där för att handla. Det har glatt oss mycket och hjälper oss komma vidare. Sorgligare är det med alla som berättat att de varit med om samma sak, och de är många. De har erbjudit sig att dela med sig av sina upplevelser och att lyssna om vi vill prata. Också väldigt uppskattat och skönt att veta var de finns den dag vi vill prata om det……

Vi har bestämt oss för att göra ett nytt försök att bli gifta, men det visade sig inte vara helt lätt. Paviljongen där vi skulle ha festen var redan bokad, hindersprövningen måste göras om och det är inte ens säkert den hinns med. Prästen är fullbokad och helstressad, men har lovat viga oss ändå. Några av inbjudna gäster kan inte komma och visst kommer det att bli dyrare när vi redan hade köpt mycket av maten vi skulle laga till och någon ny annons i vk blir det inte. Allt det där spelar ingen roll för det ordnar sig ändå.

Att bli gifta känns extra viktigt nu och vi behöver något att se fram emot, något roligt.

Sköt om varandra där ute!