Åldersboende till gumman innan jag dör, sa gubben…

Jag hälsade på honom, född på 1920-talet, med frun på avlastning. Han ser bedrövad ut och berättar att han orkar inte. De har ett helt liv tillsammans. I nöd och lust har de strävat. Men nu är det slut på orken. Gumman hittar inte riktigt på toan på nätterna, ibland en sväng via garderoben. Till slut styr hon vänster ur sovrummet, men i hallen tryter krafterna och det blir blött på golvet. Sen vänster in i toaletten, det är inte mycket som hamnar i toalettstolen. Trosorna är blöta. Han sitter med nerböjt huvud när han berättar. Hans älskade gumma orkar inte riktigt. Hon som alltid varit mån om sitt yttre. Nu känner han, att hans egna krafter inte hinner tillbaka på dessa två veckors avlastning. Anhörigträffen är inte seriös. En hel hop personal som samstämmigt säger att hans gumma är såååå duktig. Inte är hon uppe på nätterna, nä då. Fast en personal drog sig till minnes att det har visst hänt någon natt. Då ställs frågan direkt till hans Anna: "Hur tycker du Anna att det går?"
Anna mobiliserar resterna av sitt forna jag och hävdar att det går såååå bra. Ja då, hon klarar sin nästan själv, säger hon. Skratta eller gråta, jo visst, men gubben, han gråter nog mest. För några avlastningar sedan så kommer gumman hem med taxi före gubben. Han var på vårdcentralen, höften värker, själsliga orken sviktar och urinvägsinfektionen är envis. Han lämnade nyckeln i dörren så att gumman kan ta sig in. Med upphöjande psykmedicin i handen, kurator tid bokad och väntebesked på UVI kommer han hem. Två veckors avlastning är slut.
Väl inne i lägenheten, ser han utegrillen stående på ekparketten i vardagsrummet. Hans ser på sin gumma och frågar vad hon gör. Gumman svara glatt, hon hade tänkt att grilla kött till middag. Han ser på sin livskamrat och på grillen på ekparketten. Vad hade hänt om hon hittat tändstickorna och tändvätskan. Hemlösa för att hans gumma inte orkar längre. Han ser på mig med glansiga ögon. Säger med sorg att han inte orkar längre. Det blir värre och värre. Sömnen börjar svika och oron är en ständig följeslagare. Läkaren på vårdcentralen påpekade att han kanske skulle fundera på boendet för sin hustru.
Någon sa att gumman kanske kunde bo på seniorboendet på Solhaga. Där ska det inte finnas någon personal. Han tillägger, att där kan gumman inte bo. Han oroar sig för gummans tillvaro. Hon är hans älskade livskamrat som med stapplande steg närmar sig "grådalen". Han säger att hon förändras i personligheten och blir mer centrerad i tankevärlden. Hon orkar snart inte mer och inte han heller. Åldringsvården inom Vindelns Kommun är ansträngd och inte enbart hedersam. Det är för långt avstånd mellan verkligheten och förståelsen.
Jag ber honom att fundera. Tänk igenom och ring biståndshandläggaren. Säg som det är, du orkar inte längre. Ta vara på de stunder som finns kvar och tänk lite på dig själv. Solsken på dig, du kämpande herre.