12 november, det är min dag…

I dag ska jag mysa i skogen och lukta på ny kapad björk, gran och tall. Kanske någon fri ekorre springer förbi. Häromdagen såg jag en snabb hermelin. Ja, fri och fri ekorre, den kämpar för att fylla förrådet. Vintern står för dörren och väl är det. Då är det sommar snart och Vindelns kommun töar fram.
Tills dess har många goda och några totalt oförståeliga beslut tagits. Synd bara att rakryggad ärlighet är en sällsynt bristvara. Tänk den dag, politiker tillstår det egentliga läget, med fel och brister. Den dag, då oral inkontinens är en styggelse. Dagen, då vi inte ursäktar med, att den har lite problem med alkoholen och den har det lite struligt hemma. För något diffust problem är det. Absolut inte rakryggat.
Min vision är att få binda några slumpvist utvalda politiker oberoende på parti tillhörighet, vid ett vårdberoende. Rörelse hindrade och/eller säng liggande med kateter, ej böjbart knä, ålders förändrad käke så att protesen glappar och middags köttet blir otugg bart, ljuddämpare i öronen så hörseln är nedsatt och hallucinerande medicin som fejkar värk av livets vedermödor. Efter en vanlig arbetsvecka (fem dagar) så förmodar jag att verkligheten inom åldringsvården ter sig förvånande verklig för den "drabbade". Mat och rena kläder finns, men ingen har tid.
Vårdpersonalen är åtstramad och nerbantad sedan många år tillbaka. Deras lön står inte i proportion till vardagens uppgifter bland våra gamla. När min far fanns som vårdtagare inom åldringsvården, då gick jag sönder. Far medicinerades m bl Haldol för att få honom fogligare, så tragiskt oförglömligt. Jag glömmer aldrig den innehållslösa blicken. Hans jacka försvann och ena ecco skon. Pappas guldklocka, som han fick då vårt Granö Såg & Industri AB gick i graven, den klockan som han alltid satt och tummade på. Klockan som stod för ett långt arbetsliv med glädjeämnen och maror, den var viktig för honom. Den försvann, någon förklarade att han säkert haft ner den i toaletten och spolat bort den. Far var inne i Grådalen. Endast någon högre makt vet vart klockan tog vägen.
Men en sak lämnar mig aldrig och det är all förtvivlan över hans situation. Jag gruvade för att hälsa på honom och besöken blev färre. Varför hamna i Grådalen, där tankar inte håller ihop?
Det finns ingen personal som helhjärtat orkar med alla dessa inbesparingar. Tjänstemännen har jag inte samma känsla för. Trött och sliten vårdpersonal har jag sett, men utslitna tjänstemän, det är sällsynt, riktigt sällsynt. Jag saknar förtroende för ryggradslös oral inkontinens med rygg "sköbbar" tendenser.
Nu räcker det. Jag skakar av mig verkligheten. Det är den 12 november, det är en bra dag. Skogen är frihet, den är fortfarande grön. Läderkängorna sitter som gjutna. Tänk att mitt uti i verkligheten fylla lungorna med frisk luft. Uppleva doften som rökfri, drogfri och därtill redigt tacksam för att få leva.
Solsken på naturen som står ut med mig ynka människa.