Gubben orkar inte mer…

Nu är gränsen nådd. Orken har sinat. Gumman stiger upp några gånger varje natt och toaletten är som vanligt alltid för långt bort. Hon har börjat att släpa runt täcket också. Det blev ohållbart.

Gubben ringde biståndhandledaren, men den veckan var hon ledig. Han får prata med en annan biståndshandledare som inser det ohållbara i situationen. Gumman kan inte komma hem mer från avlastningen. Det måste bli ett annat boende och det ska diskuteras på möte dagen efter. Handledaren frågar om gubben brukar vara hemma, för handledaren ska ringa till gubben efter mötet.

Jodå, säger gubben, möjligen att jag går ut i förrådet, men eljest är jag hemma. Han väntar respektfullt, som denna generation brukar göra. "Mötes"-dagen kom och gick, ingen telefon signal. Dagen därefter gick, han fick en granne att handla åt sig. Därmed var han säker på att inte missa det väntade samtalet. Tankarna malde, nu hade han gett upp, han orkade inte längre. Gumman har blivit för vårdkrävande. Det hade blivit sämre med irritationen i hennes ljumskar och motsvarande hygien. Hans kära levnadskamrat behövde mer tillsyn och omvårdnad. På den tredje dagen ger han upp och ringer upp handledaren som utbrister: "..lovade jag att ringa, jag brukar skriva på lappar det jag lovar?".

Gubbens gemensamma tid med gumman är slut, över 40 års samvaro är till enda. Tankarna gör ont, varför orkar han inte. En bekant till honom hade lämnat ifrån sig sin gumma i höstas. Det var mycket som ska med, fem omgångar sängkläder och två täcken var på listan. Gubben gruvar. Det blir mycket att ordna. Konstigt att det inte finns material att skicka till en anhörig, som tagit ett mycket svårt och till stora delar, tragiskt beslut. Det är, som en skilsmässo situation. Sorg och förtvivlan kommer över honom. Varför kan de inte skicka information om vad som behövs till gummans boende? Sorgen kunde bearbetas till viss del med att försöka ordna något för boendet. Alla parter är på det klara med boendeförändringen. Tårarna rinner. Saknaden finns, även om orken är slut.

Gumman ringer från avlastningen. Föreslår att han kan flytta in till Vindeln, då kan de bo ihop. Det är det, som gubben inte orkar längre. Gubben känner förtvivlan. Nästa samtal, då vill gumman att de ska fiska tillsammans, bara åtminstone en gång till. Nästa samtal, då känner sig gumman inte bra, hon vill hem. Gubben ber att få prata med en personal som vidstår att gumman vill hem och tillägger: "vi har inte beställt taxi än?"

Vad är detta frågan om? Vilken obeskrivlig förtvivlan. Gubben orkar inte mer och gumman ringer hem igen. Gubbens situation är hemsk. Varför orkar han inte mer? Nätternas omsorg har tärt, det har gått förut, men nu är det bara tankarna och tårarna kvar. Gumman känner till att boendet kommer att förändras. Kanske någon hör av sig på måndag, gubben hoppas det.

Hur i all världen kan gumman få avlastnings personal att ens fundera på att beställa taxi?
Varför ringde inte biståndshandledaren upp?

Jag har inte sett gubben så utlakad på långliga tider. Förkylningen vill inte släppa greppet, gubbens mage är bökigare än nödvändigt och ansiktet tärt. Hur i all världen ska han orka med alla bestyr och samtal från gumman?

Solsken på Dig gubben och likaså på din gumma