Handikap omsorgen i Ryssland…

På livets startbana står mitt andra barn. Nu planeras det för resa till Ryssland för att uppleva hur den ryska handikapp omsorgen fungerar. Känslan i moders hjärtat är fler fasetterad.

Det är nyttigt att se sig om ute i världen. Jag vet att du klarar utmaningen. Psykologi har intresserat dig och de möjligheter som uppmuntran kan utveckla hos en drabbad. Ändå så önskar jag mig en björktrave och en begagnad Vimeks vedkap. Björkved är positivt. Är jag arg och bedrövad så klarar jag en grinig stock och är livet normal flytande så är 4 tums att föredra. Det brukar inte bli så många stockar per dag för mig. Just ved staplingen är en höjdare, tankarna mojar till sig då.

Resan med Vänorts barn blir nog en milstolpe för dig. De erfarenheter du får där, är troligen mer än vad fantasin i dagsläget kan ge. Klart jag gruvar som förälder, men det är min skyldighet att glädjas för din skull. Det står nog "kan själv" i din bok också, som det gjorde i min, en gång för länge sedan. Känner ändå att en fjädedels björktrave suttit fint, den tid du är bortrest.

Nu gör du din sista termin på Östra Gymnasiet inom omvårdnads programmet. Snart är tre år till enda och ute i verkligheten är det låg konjunktur. Jag önskar dig en bra resrutt och möten med vänliga människor.

I dag förstår jag min fars behov, av att jag som ung, hörde av mig hem. Mitt rum hemma, var vid 25 års åldern, fyllt med vykort från flertalet platser, i vårt suveräna land. Då jag var 20 år, så fick jag besöka USA´s då näst största åkeri, Ryder Truck Lines. Det var min första luftburna resa. Frihetsgudinnan var enorm att se från ovan. Tänka sig att få hälsa på Mickey Mouse på Kalle Anka världen i Florida. Ryders chaufförer hade sydda märken på ärmen som visade antalet olycksfria år på vägen. Vilken upplevelse.

Ja, det är klart. Ryders grabbarna, har inte snöstickorna satta mer nere i diket. Jag upplever att E 12:an aldrig är så bred som vintertid mellan Hednäs och Tväråbäck. Resan till USA var 1971, jag hade gått första året av två, på transportskolan på Wirginska skolan i Örebro. Mycket var nytt för mig i USA. Vägarna hade reflexmarkeringar och "o-ljuds" markeringar. Fyndigt. Både viadukterna och lastbilsekipagen var markerade med höjd i tum och fot. Banken körde kunden in i och gjorde bankärendet genom sidorutan. Bränslebilarna var med helt förkromade tankar och kofångare. Så sagolikt fräsigt, jag känner att jag sitter och ler av minnen som passerar revy.

Livet är en gåva och går inte i repris. Det enda jag ångrar är det jag inte gjort.

Res du, min dotter och se dig omkring. Det var då jag kom tillbaka ifrån USA som jag såg barndoms byn Granö i dess riktiga perspektiv. Granö är särdeles vackert. En önskan finns: "Skull ha hadd nager fler arbetsplatsen?"

Solsken på Dig och din resa.