Måndag, barnledig.
Ligger på sängen och ser på en film i lugn och ro.
Becka är ute och promenerar och själv är jag för lat och orkar inte följa med. *skäms på mig*
Då ringer mobilen och jag ser att det är småbarnens pappa, tänker, jaha….vad har dom gjort för bus nu då? Vi har en tendens att ringa varandra då de sagt eller gjort något som är fantastiskt dumt och som blir fantastiskt roligt då de kan uttrycka sig väldigt bra. Antingen är den yngsta inte ens unge mer om man inte gör som h*n säger eller något annat. Den lite äldre är mer tjurande och säger inte så mycket utan springer iväg och grinar vääääldigt högt och olyckligt…
Hursomhelst var det inte fallet när det kom till det här samtalet utan pappan frågade mig var jag skulle vara 16.30.
Jag (har sågspån i huvudet) säger…Ööööh…?
Jo, jag har skrivit upp mig, Becka och barnen på familjemiddag på dagis!!! Givetvis bortglömt i min reptilhjärna.
Klockan är nu 15.32.
Ringer Becka som är borta vid OK/Q8 och ska fixa några papper. Berättar för henne vad jag fått mig påmint.
Sagt och gjort. Tar bilen till macken för att hämta upp henne. Då kommer den äldre springande för att hämta sina gympa dojjor. Får använda värsta övertalningsförmågan för att få med mig barnet i bilen. (h*n vill nämligen hem till pappa igen)
Tillbaka hemma. Klockan är 15.50.
Becka börjar laga mat som går snabbt. Jag diskar ur det kärl vi ska ta maten i.
16.25 ringer pappan för att kolla om vi är på väg och maten är precis klar så jag svarar att jo det är vi. Hämtar upp min yngsta och åker på dagis. Vi är där strax efter halv fem.

Måste säga att vi jobbade snabbt för att vara helt oförberedda. 🙂
Alla tyckte om maten och det hela blev en trevlig tillställning samt en bra måndagsavslutning för en mamma som är den segaste i mannaminne då hon är barnledig.
För visst gör man vad som helst för att barnen ska trivas och ha det bra?

Min morgon startade tidigt. Barnen har en förmåga att inte sova längre än sju, och eftersom det är så får man vackert stiga upp och se glad ut. Jag har tyvärr ett dåligt morgonhumör så man får träna på att bita ihop.
Som tur är har det nästan försvunnit i samband med min diagnos och nya medicin så jag är oerhört tacksam för det.

Förmiddagen gick åt till att träffa min samtalsterapeut och det var en väldigt positiv session. Hon var så glad att se mig. Mitt sätt och humör har förändrats enormt sedan förra året och det har varit till en stor glädje både för mig och henne. Samtalet flyter på, på ett helt annat sätt.
Dagens stora fråga från mig var om jag fick börja träna igen samt prova på Cambridge metoden för att gå ner lite i vikt. Medicinen har gett mig några kramgoa kilon som jag gärna blir av med. Svaret från min läkare var väl halvt bra…Jag fick träna med måtta men inte köra någon ’sopp’ diet. Tydligen är medicinen så känslig att jag måste leva som jag gör nu.
Rent instinktivt känner jag, fan också, men huvudet vet bättre nu så jag får låta det vara.
Tänk att utseendet ska vara så viktigt…*suck*

Väl hemma tog jag en långpromenad runt mariehem och ersboda. Vid viadukterna i ersboda rondellen såg jag mina första tussilagos och det var en varm känsla. Nu är våren här. *peppar, peppar* Man ska väl vara försiktig med uttalanden som föregående rätt som det är snöar det väl igen.

Jag skaffade min första tatuering förra året. En på vänster underarm med mina barns första bokstav. Den blev jättebra så det känns som ett gift nästan nu när man väl tagit sig för att ’gadda’ sig. Jag ska göra några småjobb på handlederna men ville även ha något på andra underarmen.
Pratade med min tatuerare som skickade över min nya tatuering så jag fick ha en åsikt men det fanns ingen att komma med. Den var helt enkelt fantastisk! Nu är det bara tid hos honom som fattas för jag är så peppad! Gammtant som jag är. 🙂

Middag, besök av ex-maken för att bestämma sommartider för barnen får avsluta dagen.
Tankarna som kretsar i huvudet är att det ska bli skönt med sommar, husvagnsliv, kolonilotten och ett och annat bad. För visst är det vackert med sommar och sol?

Ta hand om er alla därute i vårsolen!

Hej och välkommen till min blogg!

Idag lyser solen och snön smälter sakta bort på min uteplats. Jag kan inte annat än önska att det är över med snöandet nu.

Catharina heter jag som sagt. Jag kommer att blogga om mig själv och det som finns i mitt huvud, familjeliv och den sjukdom som jag nyligen fått diagnostiserad. Jag har levt i många år med den och det har ställt till mycket i mitt liv. Diagnosen jag fått heter BipoläR affektions sjukdom typ 2. Man kan även kalla den manodepressivitet så människor lättare förstår. Som tur är har det funnits medicin mot det och jag har idag sjukdomen under kontroll.

Jag har fyra barn, sambon Rebecka en massa husdjur och även en och annan dammråtta.
Vi hyr ett litet radhus på Ersboda och jag måste säga att det är jätte härligt att bo där. Vissa funderationer har funnits om att flytta in i stan men hela tiden måste man väga fördelar och det är helt okej att bo här. Ryktena om Ersboda får någon som inte bor här stå för, för vi som bor här trivs. 🙂
Sen har jag en härlig sommar framför mig. Husvagn vid havet och trevliga grannar.
Jag är nog det närmaste Svensson man kan komma det enda som skiljer är väl Rebecka.

Idag har jag haft besök av min tatuerare och vi diskuterade det arbete han ska göra på mig. Det blir spännande att se vad han ritat upp.

Annars händer det inte mycket idag. Mina yngre barn kommer och en vecka framåt har vi full huggning. Leos Lekland kommer det nog att tjatas om, samt vilken mat som ska ätas. Det enda jag kan säga att det är underbart med barn och att livet är härligt.
Allt är relativt och man väljer sitt liv, inte allt kanske men på det stora hela är det nog så.

Ta hand om er alla därute och njut dagen som den är.

//C