Ibland så händer det! Den slogan har aldrig innefattat mig. Men nu kanske jag också kan nära ett försiktigt hopp. Fick ett samtal i eftermiddag från ett bemanningsföretag som var intresserad av att anställa mig. Jag blev givetvis överlycklig. Vill verkligen göra en förändring i mitt liv och det här är väl chansen antar jag. Ska träffa henne på måndag för en antställningsintervju och det känns så härligt, bara känslan av att vara någon. Och denna någon är det i sin tur någon som intresserar sig för och vill anställa. Hurra!

Ja, vilken onsdag… Intervjuade min mamma för rapporten jag ska skriva. Fick höra att sonen var jättedålig och skulle åka på sjukhuset för några prover… Svinis tänker man genast. Att det finns andra förkylningar och grejjer som går är otänkbart. Samt telefonsamtalet från sjunde himlen. Ja, livet är förunderligt.

Tänk så bra allt kan tänkas bli. *glad*

Ha en skön sista september!

Intet nytt på Alperudska fronten. Sökt några extra arbeten, läst några artiklar, fiskat runt i rapport-träsket. Nu är det "bara" en rapport att formulera innan fredag. Heeeeeyyyy, hoooo…..

Men kul är det. Något nytt lär jag mig. Examen ska jag ha när jag är klar. Sen får vi se. Men klassresa ska jag göra, om inte för att visa småttingarna att det går.

Ha en skön tisdag.

…att om jag nu ska få sova så glömde jag en väsentlig sanning. Jag har fått en speciell medicin för just min sjukdom som får mig att fungera normalt som alla andra. Problemet är att denna medicin kostar en ofantlig mängd just på grund av en sådan självklar sak som att slippa en mängd elaka biverkningar. Det borde väl vara alla människors rättighet att få leva sitt liv så bra som möjligt. Men nej. Trots våra härliga villkor här i Sverige med försäkringar hit och dit är detta uppenbarligen en klassfråga. Skulle hämta ut min medicin och insåg att det inte går. Trots högkostnads tak med sina 1800 fungerar systemet verkligen konstigt. Oavsett om kostnaden för medicinen är skyhög över 1800 gränsen så är det en massa konstiga procentavdragningar som ska göras och hur man än vänder och vrider på dessa rabatter är jag körd. Jag har inga pengar undansparade, jag har ingen rik man.

Jag är körd……

Jag sover så fantastiskt bra nu för tiden. Inga ångestladdade nätter där tankarna slingrar sig i varandra. Inga tankar som hänger kvar från dagen utan det är djup sömn. Förut har jag vaknat varannan timme, sprungit upp och ned i trappen i gamla radhuset och här i min nya lägenhet fram och tillbaka till kylskåpet (som om det dämpar ångest….). Faktum är ändå att så har livet sett ut. Sömnlöshet har varit mitt andranamn. Men sedan jag fick in mer aktivitet i livet sover jag. Som en prinsessa för det mesta och med få avbrott av sömnlöshet beroende på ångestattacker.

Likaså var natten. Jag sov. Vek inte ett plagg utan la mig istället så jag kan fokusera på att vara pigg idag när jag har endel att göra. Ja, tvätt. Kolonilott och rapportskriving.

Ha en skön dag hursomhelst alla ute i min omvärld!

Vi tar väl och viker lite tvätt?

Uppenbarligen har jag inte bättre för mig trots att det är lördagskväll.

Totalt jävla patetiskt………………..

…när humöret kan ta en hastig vänding. En ton i en sång kan få tårarna att rinna, helt av sig själv. Varken tanke eller känsla åtstadkommer detta. Vet ju vad detta beror på men det skrämmer ändå att jag inte kan kontrollera mig lika bra längre. Andra skulle istället säga att det är fantastiskt bra. K.E, syster och resten av familjen. Att stänga av och skära bort sådant som gör ont, låtsas som inget hänt eller ens existerar är jag expert på. Hör även till denna djävulska sjukdom. Kontroll är som sagt inte alltid av godo. Idag är det inte det. Två ynka tårar kom, tog en sväng till köket, resonerade med mig själv och stängde av för hundrade gången. Men det är väl också en strategi för att överleva det eländiga liv man satts till.

Att solen kan lysa och sinnet vara så svart är just en sådan konstig kombination man har fötts med. Alla är glada av sol, jag gråter.

Att skriva en tenta är som att hamna i kvicksand. Frågorna dansar ovanför dig och retas när du känner att du dras ohjälpligt ned i det okända.

Andas, näsan in mun ut.

Titta på frågorna…..som fortfarande dansar sin egen dans.

Andas, in och ut. Svetten bryter fram och paniken närmar sig.

Tittar i taket, tittar ned och ilsknar till. Vad fan är detta? Kom igen nu din gamla tacka! Men skräcken släpper inte sitt grepp. Tills……..

Man dör inte, nej det vet jag. Ingen annan än jag behöver veta hur det går, ja, vet jag också. Alla andra här inne känner mer eller mindre samma sak som du, ja ännu en gång vet jag det. Så…..

Andades in igen och medan jag sakta släppte ut luften tittade jag på första frågan…………

Jag har skrivit klart, gjort mitt bästa och fixat det.

Jag dog inte, jag kan skriva tenta kanske lite annorlunda men dock.

Hurra vad jag är bra. Ännu ett hinder rivet.

Ibland känner jag mig helt ställd. Jag ska ha hjälp, men hur och vem får jag inte bestämma själv. Jag får inte ens chans att säga nej till att en inskolning kommer. I mitt hem ska förutom mig och mina stackars barn en mängd människor passera. Ja, jag har ont i nacken, ja, jag har besvär med annat. Ja, jag behöver avlastning.

Jag gnäller aldrig om min värk, jag försöker vara positiv. Men ibland, som just en sån här dag när personen som kommer INTE fungerar och jag själv känner mig ledsen och besviken för tusende gången tänker jag på de stackare som har det ännu värre.

Umeå kommun har en tendens att sätta på sina kunder när helst de känner för det och det ska jävlar i min låda inte gnällas.

Min kväll är förstörd på grund av morgonen, jag kan inte plugga en rad på grund av nacken. Jag har lagat mat och städat i köket, visst det är en självklarhet för många. Men byt med mig! Jag vill slippa, leva frisk i alla bemärkelser. Fan vad less man blir när det inte fungerar.

Ledsen och uppgiven….

…och en underbart utsökt laxfjäril belönar jag mig och barnen med.

Idag har det varit en lång dag som vanligt. Gårdagen var inte speciellt trevlig efter det affärsbesöket. Morgonen började minsann också inte helt fin. Min son lämnar bilen med orden: Mamma, ingen ber dig att vara snäll.

Gissa om jag kokade över en sjuårings spydighet?

Lillasyster suckade och tyckte han var riktigt dum. Själv kokade jag så det rök ur öronen. Dagispersonalen undrade varför jag hade ett vitt moln ovanför huvudet. Valde att bara låta det passera.

Sedan skulle man försöka komma på något sätt att få den unge mannen att förstå att livet fungerar lite annorlunda. Att med vänlighet kan man komma rätt långt. Hellre det än när man är dum. Han fattade poängen. Efter det städade han sitt rum, plockade av köksbordet efter middagen.

Ok….Det var schysst. Hade igår köpt godis som överraskning eftersom de inte fått något i helgen. Det fick dom nu.

Ordningen återställd och lugnet har infunnit sig.

Själv är jag klokare på vad behavorismen vill säga till människan. Funderar nog på om det faktiskt inte är en rätt så bra kunskapsteori.

Skadad redan av skolan.

…även veckan före och föregående helg.

Ibland känner man sig inte välkommen, kanske till och med lite utnyttjad. Detta ska inte starta något bråk. Vet bara inte hur jag ska uttrycka det.

Catharina