…hittade jag kring tankar om ADHD denna morgon.

Ni kan läsa det här: blogg.amelia.se/parbloggen/

God Morgon!

…som passerat i mitt liv är också denna.

Utomhus skiner solen och snön ligger fortfarande kvar på grannhusets tak.

Min gårdag var som så många helger varit på slutet rätt underbar. Promenerade i det vackra vädret, träffade vänner, blev bjuden på helt underbara älgrullader fyllda med västerbottensost och ett och annat glas rödvin samt en stunds tv-spelande(jo, jag spelar), fick finbesök då jag tagit mig hem till mitt eget näste och det avslutade en fin dag.

Jag gillar ändå på något sätt söndagar. Även om det är avslut på helgen som kanske varit riktigt fin och en påminnelse om en ny lång måste vecka, så är söndag ändå en fin dag. Jag ska fortsätta att bara vara. Ta en promenad, terapistäda och ligga i soffan där jag ska titta tv hela kvällen.

I morgon är det en måste måndag. Idag en skön söndag. Samlar kraft och mod inför kommande vecka, det är bra.

Skön söndag på er alla!

min alldeles egna grekiska frappé! Kan vara en bra start på denna söndag.

…i oktober.

Snön ligger kvar på marken. Igår kväll när jag vandrade hem från vänner snöade det och mina sneakers kändes väl inte som de lämpligaste skorna i yrvädret. Det gjorde trots föret inte promenaden mindre angenäm. För i magen fanns en väldigt bra känsla. Ni vet, lyckokänslan. Den som uppstår när man kommit framåt i livet och är tillfreds med både det lilla och det stora. När saker verkar falla på plats och det ser ut att förbli stabilt. Sådant gillas i min verklighet. För som det sagts mig så sitter lyckan inombords. Visst, det påverkas av yttre omständigheter men i grunden är lyckan det som uppstår när du inser att livet faktiskt är som en påse plockgodis med både sötma och sälta. Allt som faktiskt serveras bara man har förmågan att kliva ur ramar, principer och fördomar (ja, feghet).

Bakslag kommer, alltid. Men man kan lära sig hantera det utan att gräva ned sig totalt hoppas jag. För livet är en ständig process där förändring till det bättre är spännande, intensivt och fullkomligt skrämmande mellan varven.

Släppa kontrollen och bara "hänga med" är det svåraste jag varit med om att försöka leva efter men… …jag kämpar varje dag med det.

Nåja några euforiska tankar så här på lördagsförmiddagen en dag i oktober. Solen skiner och dagen är öppen för mig, bara mig.

Ha en skön lördag alla!

Nu kan jag den snart.

Inser att det kommer att bli en intressant tid framöver om det jag läser är som det står eller om det finns andra lagar och paragrafer som utgör kryphål för de personer som ska finnas till som säkerhet för en mängd patienter därute inklusive mig.

Så fort mina klor är tillvänjda vid tangentbordet ska jag försöka skriva ett lite längre inlägg om detta. Skrämmande att läsa om de rättigheter man borde ha och de skyldigheter vården har. Ja, om vi nu inte utgår från att vi vårdade är omyndigförklarade trots avsaknad ett sådant beslut, eller om vi ska anses som mindre bemedlade i huvudet.

Tyvärr stöter jag på ett och annat sådant exemplar vilket är oerhört trist. Målet borde väl att istället för att fiska efter mer medz vara att kasta ut alla krokar och livlinor för att slippa sitta halvt frånvarande och sluddra på om ingenting. I detta fall borde målet vara att komma på benen och vara en god förälder till sitt barn. Det var en beklämmande scen jag bevittnade igår och det gör mig så ledsen och uppgiven att vården (läs psykiatrin) brister så fatalt.

Men å andra sidan måste ens egen inre styrka vara en urkraft som inte går att kuva med mediciner. Min urkraft har alltid varit mina barn och den kamp jag fört är för deras skull. Man måste dessutom vilja en förändring trots att det är jobbigt. Impulser som hotar att ta över i vissa situationer måste man få hjälp att känna igen och avstyra. Jag äter fortfarande mediciner men BARA de som gett mig livet åter. Allt annat skit som jag fått mig istoppat är ute ur systemet. Det tog tid och det var ingen promenad i lekparken, men, det går.

Jag ska dock tillägga att om inte barnen funnits hade jag vägrat äta någon medicin för att överhuvudtaget slippa ha kontakt med den oadekvata psykvård som getts mig fram till idag. Det är inte människovärdigt och jag anser att det inte uppfyller de mänskliga rättigheter vi har rätt till.

Men….Livet är kort. Jag mår fantastiskt bra trots allt som varit. Kärleken har fört mig framåt och verkar fortsätta göra. Det är faktiskt gott att leva.

Fick en kommentar på facebook av en god vän från det täcka könet som undrade vad nyttan med dessa klor (läs naglar) var förutom i situationer som PMS och andra incidenter där naglar av sådan kvalisort behövs för att rivas faller in.

Här kommer svaret:

• Man kan ha dom som brevsprättare om man inte hittar något annat verktyg
• Tandpetare i brist på annat för att sedan återanvända det man fått under nageln ett sorts levande kretslopp
• Ja…. Man kan då tänka sig att om man kan använda det som tandpetare att det säkerligen går att använda till annat också på olika sätt.
• Gillar du att bli kliad på ryggen? Några i hushållet är besatt av det. Sånt fixar jag ännu bättre nu.
• Försvar är ett alternativ men kanske inte riktigt aktuellt.
• Men främsta skälet för mig är nog att jag har så sköra naglar att de går av väldigt lätt och då så långt ned på nageln att det är smärtsamt och medför infektion i nagelband osv.
• Sen allra sist men inte minst. Jag tycker om att vårda mitt yttre utan för den skull vara ytlig. Jag använder inte smycken eller handväskor som accessoarer så snygga naglar verkar vara ett bra alternativ för mig.

Någon som kan komma med mer bra idéer? Välkommen att kommentera

…framåt, ut i ovisshet.

Den här gången något så ytligt som att våga göra naglar.

Varför? Jo, mina egna naglar som jag slutade bita på i januari går hela tiden av och ser bedrövliga ut. Sen har jag återupptäckt mig själv och glädjen att vårda mitt yttre. När detta fantastiska erbjudande dök upp tackvare alla fina vänner jag tydligen har så var jag inte sen att haka på. Det är inte farligt att pröva saker utanför den komfortabla zonen.

Av rädsla gör man många dumma saker och naglar är väl inte något att rädas men att bli fin och känna att man förtjänar att få vara det är. Rädsla är förlamande och blockerar mycket vilket jag blir mer och mer medveten om.

Mitt liv har bestått av mer rädsla än glädje över livet och det har lett mig fel allt för många gånger. Vågar man bara stirra den blint i ögonen, släppa taget lite kan det plötsligt vända och världen öppnar upp sig i sitt allra bästa sken.

Det tar tid att beta av alla dumma saker man ställt till med och rädslan för att möta sina demoner är jobbig men sakta, sakta gör jag förändringar. Mot personer jag sårat, gentomot mig själv som jag nog skadat mest.

Står jag utanför din dörr en dag eller på något sätt visat ett livstecken så vet du att en demon är utdriven och inte kommer åter. Gör den det så gör jag om och gör rätt.

Min kärlek ska också snart våga sig ut men det får ta den tid det tar. Jag har i alla fall beslutat mig för att inte rädas det som kallas förändring. Jag vill inte stampa i gamla dåliga fotspår. Jag vill leva här och nu fullt ut! Tack Linda!!!

Korten är suddiga…..

Ovant men härligt och fantastiskt snyggt!!!

…inte bli mina. Att som jag ha väldigt lätt för att ta andras känslor som sina egna ställer till det och inte bara ibland. I veckan lärde jag mig något nytt som trillade ner först idag. Mitt liv är på väg framåt och bara för att andras inte är det säger det inte att mitt liv måste stanna upp och återgå till ursprungligt läge.

Så nu har jag skakat av mig offerkoftan för denna vecka. Tänker försöka undvika detta eländes påfund.

Jag gillar det idag trots regn. Nu ska jag få den fina chansen att fixa mina naglar som jag inte bitit på sedan i januari. Det ska bli spännande att se hur det känns. Säkerligen lika bra som med håret.

Man ska försöka njuta det lilla i livet så det stora blir en enda stor orgasm….

Eller hur var det?

…för ingenting!

I vanlig ordning, trots medicinering med allt vad det innebär samt mitt avbrott från snus som nu har hållit sig i snart ett år. November har årsdagen för det. Rökningen….jo, den är mer eller mindre avvänjd. Efter tandcheck hos (för det var ingen tandläkare) tandhygienisten visar det sig att jag varken har hål eller tandsten förutom på framsidan av de nedre framtänderna. Tydligen brukar man ha på baksidan men hur ska jag kunna veta det som har väldigt oregelbunden besöksfrekvens hos folktandvården? Årsbasis eller vad det nu är gäller knappast för mig, bara för andra.

Så mina svettiga armhålor, hysteriska prat behövdes inte. Jag hade kunnat sitta lugnt i hemmet före utan att tänka på TANDLÄKAREN hela tiden.

Nästa gång är det väl dags för ny bettskena och det gör inte heller ont, Min gamla är för stor. I-landsproblem, ja. Men tydligen är väl slitaget på mina tänder pga tandgnissel det som oroade mest.

Nåja…..Prinsessan fick dock se hur det går till från ett annat håll än ur tandläkarstolens vinkel. Det var bra. Hon åkte dessutom hiss (vilket hon avskyr) med ett krampaktigt grepp om mitt ben. Först skulle vi gå men när hon insåg hur högt Dallashuset var så gav hon med sig. Så…..2 in 1. Terapi för mig och hon.

King!!!

…från den djupaste avgrunden….. Jag ska till tandläkaren. Än idag skulle jag nog föredra att kalla det tandplågaren då den ångest som uppstår vid tanken på att sätta mig i galonstolen, åka bakåt och gapa stort inte kunnat ersättas med något annat ångestfenomen. Ja, det kallas tandläkarskräck. Varför? Ingen aning, läskiga upplevelser i mina tonår där permanenta tänder drogs med vedervärdig bedövning och hål som gapade stort, behövde sys och därefter tugga tråd och lukta illa samt smaka var ett tag framöver. Eller var det kanske så att jag helt enkelt var rädd redan när jag föddes? Att allt som är främmande och inte kan bemötas med ilska eller frustration skapade ångest. Som sprutor.

Detta bör inte analyseras mer för då lär jag ha hjärtklappning från djupaste avgrunden också och just nu…. Har jag Sessan ledig för hon ville så gärna följa med mig och se vad som händer hos tandläkaren då man är vuxen! Eeeeeh…..försökte slingra mig tusen gånger men icket. Det skulle följas med. Förvisso är det kanske bra för då måste jag skärpa till mig och inte sitta där bedjande om lugnande med tillhörande dryck för att ens öppna munnen. Kanske behöver den stackars tandläkaren slippa det då den bästa lugnande medicinen är med.

Nämligen min älskade Prinsessa.