…en HissTorsdag!!!

Ett stycke extra ordinärt fint lillgäng, nyaste Miss Li på spellistan, en DBT-behandling där jag för tredje träffen i ordningen kommer i tid! (stort för mig)

Fixat handlingslista, stigit upp (utan större protester), agerat mer målmedvetet än på länge inför dessa torsdagar, vilat och tagit till mig nya strategier inför olika eventuella incidenter som kan inträffa denna vecka. Fikat med "de mina" och kommit fram till större news flash än på länge. Haft gott samtal med min brunögda charmprins i lugn och ro. Mötts av en vacker sammetsögd bäste vän och en annan vän, en man med baseballträ i högsta hugg och ett välorganiserat kylskåp.

Små saker som gör det stora större.

Trix lix!

HissTorsdag i slutet på mars och jag står fortfarande ut i vårsolens fula sken.

Det är gott.

…dagar.

Ibland glömmer jag att det inte är JAG som är boven i dramat.

Att saker som andra åstadkommit blir min skit att röja upp efter och att i dessa stunder, när jag tvivlar som mest på min eget sinnestillstånd får en oemotståndlig impuls att hänge mig åt gamla beteenden.

Idag gjorde jag inte något sådant alls.

Istället var jag med mig själv. Flanerade runt på stan. Provade ett och annat klädesplagg för att sedan hänga bort det, utan att handla i ett irriterat sinnestillstånd.

Istället gick jag och drack en massa gudomligt kaffe, pratade en massa finheter i förtroenden med någon som tillåter olikheter utan att lyfta ögonbrynet.

Träffade min älskade StorSessa och fina pojkvän, åkte Saab 900 turbo till en början planlöst, skönt, härligt för att sedan målmedvetet dit vi skulle.

Mer gott kaffe.

Några samtal i telefonen.

Ibland undrar jag om timtaxa för min tid borde införas när jag ibland kommer på mig att alltid ge mer än jag får…

…för att komma tillbaka i insikt och inse att när man ger så får man tillbaka, kanske inte omedelbart, men med visshet vet jag att det kommer.

Allt man gör mot andra slår tillbaka, positivt och negativt. Karma, dess vara eller inte. Men cirkeln jag alltid målar upp för mina barn där en startar något positivt mot en i familjen för att föra det vidare verkar löna sig i det stora hela.

…och till vissa: Det borde finnas skottpengar på sådana som er….

Tack…. och god natt!

Facebook med sitt varande eller icke.

För många betyder det nada, för andra en hel del. Oavsett är det många funktioner där. Bland annat inbjudningar till evenemang. En sk. evenemangskalender.

Idag såg jag att jag fått en inbjudan till ett offentligt evenemang

Fler Fötter på golvet i vården!!!

Tar mig friheten att saxa lite ur evenemangsinbjudningen…

"Sveriges befolkning blir allt äldre och sjukare och därmed också en dyrare sjukvård där allt mer avancerad utrustning och komplicerade dyra läkemedel används. Landsting runt om i Sverige försöker lösa sina ekonomiska problem med att dra ner på vårdpersonal av alla kategorier.

Det man missar är att har man inte personal, fötter på golvet, så hjälper det inte hur avancerade maskiner man än har, hur fina sjukhus och läkemedel som ä…n finns och all administrativ och politisk ledning i världen kommer inte att kunna vårda dem som faktiskt behöver hjälp på golvet i kommuner och landsting.

Det är VI som är närmast patienten, det är VI som springer för att ge hjälp och det är våra fötter som nöts dag in och dag ut och vi behöver vara FLER och inte FÄRRE för att kunna ge den sjukvård som folk faktiskt förtjänar!!! Gå med i detta upprop till förändring och gör din röst hörd, vi behöver fler fötter på golvet, inte färre!!!"

Ni som bjudit in mig måste komma ihåg att jag i sak håller med er helt och hållet.

MEN…. Efter att ha läst nedanstående blogg kring bemötande från sk "erfaren" vårdpersonal är jag tudelad. Hela bloggen kan ni läsa här hos KOMPROMISSMAMMAN

"Jag har nyligen haft ett samarbete med psykiatripersonal. Läkare och sköterskor. När jag berättade att min son håller på med en ADHD utredning svarade en psykiatrisköterska som jobbat som det i 30 år:

”Men stackars dig! Det måste vara jobbigt att ha ett barn som är överallt.”

Min son är inte överallt. Han är en lugn liten professor. Det förklarade jag för sköterskan. Som ändå inte kunde släppa det där.

”Med så mycket trots och myror i byxan kan vardagen inte vara lätt hos er.”

Då gav jag upp. Jag hade väntat mig lite mera kunskap (och flexibilitet och att lyssna på vad jag sa) från sköterskan.

Varje barn har sin unika personlighet, oavsett ADHD eller inte. När man läser symtom och kriterier för ADHD stämmer vissa saker in på mitt barn och kanske helt andra saker på ditt barn.

”ADHD barn” har vissa gemensamma drag:

De fungerar på ett annorlunda sätt som gör att de kan vara svårare än andra barn att förstå sig på och att fostra.

En del barn är passiva och oföretagsamma medan andra är överaktiva och impulsiva till sin läggning. Och vissa andra växlar mellan dessa två ytterligheter."

 Vill gärna göra ett tillägg till detta evenemang… som jag kommer att delta i. 

MEN, visst fler fötter på golvet MED EN ADEKVAT OCH UPPDATERAD SYN PÅ DE OMRÅDEN DE SKA JOBBA INOM.

Att som sjuksköterska inom psykiatrin ha en förvrängd och trån syn på hur ADHD yttrar sig är inte ok, vare sig att säga så om barn eller vuxna.

Tyvärr är det inte en nyhet. Personal som ABSOLUT borde placeras om eller ges utbildning som kanske ger dem en bättre människosyn och insikt om diagnosers olika hållbarhetessymtom. FÖR diagnoser är en FÄRSKVARA!

När en vårdpersonal inte ens bemödar sig att anstränga sig och se psykfall för vad de är har ingen en chans för viljan att hjälpa är obefintlig. När personal kallar sina patienter för "fittor" då de försökt rymma är så in i norden nedvärderande att det är skamligt.

Så…. Fler och mer utbildade fötter på golvet, tack!

…om ni hade ett par liknande vagabond kängor som dessa under 90-talet?

Jag minns dem i alla fall…

…och ägde ett par. De var mina favoritskor och under starten av året hade jag en gnista hopp om att jag sparat dem i ett av mina förråd, de mest bortglömda. I hopp om fynd i gamla flyttlådor släpade jag mitt beniga arsle upp till förrådet. Svettades mig igenom låda på låda. Det enda jag fann var en massa minnen där vissa gjorde intensivt ont och gamla skor som jag sparat där jag stod stilla funderande om jag varit full över de val av skor jag magasinerat för framtiden. Kanske hade jag en tidskapsel i planerna då, vad vet jag?

Bland annat fann jag dessa tingestar, ett par gammskor där ett visst hopp uppstod om att de kunde återanvändas. Tyvärr var motståndet bland familjemedlemmarna stenhårt tummen ner.

Så tillslut, efter en livstid då loppis på travet stod på agendan tog jag med dessa, då på 90-talet så älskade dojjor. Hoppet var att någon annan skulle ta dem och älska de fina högsulade skorna som jag gjort. (sen att dom är fruktansvärt osköna och svårgådda hör inte hit) Men nej, ingen nappade, TROTS, att de stod i centrum för allas ögon.

När loppisen var över fick man lämna sådant man inte ville ta med hem till återvinningen. De åkte med. Utan större sorg, även om skor är en passion.

Efter förrådsskattjakten gick jag ut på tradera och andra sajter för att leta ett par nya vagabond kängor då jag sett att en nytappning kommit. Priset var högt och för en kvinna med en stor förändring pågående där bland annat ekonomi ingår tilläts inte impulserna styra utan jag fick bittert bita i det sura äpplet och inse att mina tillgångar inte ville tillåta mig dessa puppies.

Tills idag…

…när kärleken skulle ned på stan i ett ärende och jag inte ville följa med dit, snarare valde att flanera i solen med siktet ställt på Kungsgatan 59 och avsikten att leta ett par kängor till honom.

De hade halva reapriset på mycket i butiken, men inget som var av intresse åt mannen. Däremot fann jag många sköna skor som jag bara passerade, noterandes skinn, klackar och stil.

Tills jag sänkte blicken och fick syn på dessa! Två par hängde långt ned, under halva reaprisskylten. Ett par 36or och ett par i stl. 40. Jag med mina pygméfötter finner sällan skor som sitter bra, är rätt storlek men där hängde dom…. I storlek 36 precis som om det var meningen…

…provade, stönade inombords och insåg att jag fann ett par nya fina skinnkängor billigare än de begagnade på Tradera.

De står nu i min hall, redan promenerade i. Lyckan att ha funnit ett par nya är stor och dessa kommer jag inte att magasinera, kasta eller på annat sätt göra mig av med om de inte faller i bitar, blir stulna eller på annat sätt förpassade ur mitt synhåll.

Japp så är det. 90-talet hade också en mängd fina modebitar…

…vagabond kängor.

…tar sig fantastiska uttryck är den underbar att ha. När den går på högvarv över saker jag absolut inte kan förstå är härdsmälta det enda sättet jag kan likna det vid.Den ger mig både överraskningar samtidigt som den spelar mig spratt i ögonblick jag helst skulle vilja vara utan.

Genom att ägna mig åt beteendeanalys hoppas jag kunna minimera tankar som flyger iväg i riktningar jag inte kan styra eller hantera. För jag har beslutat mig en gång för alla att min ADHD aldrig någonsin ska få grepp om mig igen. Det beslutet tog jag i och med att jag bestämde mig för att gå denna dbt-behandling jag påbörjade i början på februari.

Vägen är dock snirklig och krokig vissa dagar men hoppet om att kunna styra om sin tanke innan den tar sig egna vägar är fast förankrad. Med tro kan man tydligen försätta berg enligt människor.

Jag har redan försatt berg, nu kör jag på en fjällkedja.

…även när fasaden flagnat av.

Att tillåta andras olikheter är inte alltid min styrka men jag lär mig sakta, dag för dag och förhoppningsvis en dag kan jag skala av mig alla rädslor som gör sig påminda i de mest konstiga situationer.

Jag står stadigt med fötterna i marken även om det rockar lite mycket mellan varven.

Jag älskar er mina fina!

…fortfarande intryckt.

Något gör att jag inte orkar känna, vara med i matchen.

Är en clown som spelar med i en glädjedans men med en skicklighet där ingen märker något.

Vissa skulle kalla det överlevnadsinstinkt i ett läge där allt är för mycket.

Jag kallar det kontroll i absurdum.

God eftermiddag!

…kan det någonsin vara produktivt ställer jag mig frågan?

Kanske.

Helt plötsligt är toaletten städad, tvätt hängd och en ny maskin med tvätt som luktar som elak spya körd…

…en incident med en lattevisp, 3 dl grädde och en mängd handdukar, trasor och annat för att torka upp det som flygit över hela köket gjorde att hela toaletten under en dag luktat som om någon haft en elak vinterkräksjuka.

När ena småkvittret skulle duscha, rynkades näsan väldigt, herrparfym fick agera rumsfräschör och snabbare dusch har jag aldrig varit med om. Sagt och gjort.

Så…. nu när tristessen ännu en gång lägrar sig över mig undrar jag om det är produktivt att i vissa stunder ha tråkigt?

Söndag…

…utan barn, kanske sängen ska intas redan med middag och allt mellan lakanen? Vädret utanför vittnar inte om våren så varför inte?

Tristess… jag möter det med och försöker hantera det.

Plötsligt ringer telefonen och tristessen bryts…

…StorSessan är på ingång med finaste pojkvännen.

Det går…

…

…kommer alltid som någon sorts överraskning för mig.

Inte i år. Jag verkar hänga med i svängarna även där.

Orken är tillbaka, kämparglöden likaså denna söndag som verkar bli en vistelse i sängen med en något bakis kärlek och en asocial tonåring som ockuperar vardagsrummet med dator i högsta hugg och tystnad i njutfullt sällskap.

Bidrar med en intressant LÄNK denna vilsamma söndag.

Thats all folks!

Ha en skön sommaridssöndag!