pågår just nu.

Jag brukar hänga på den HÄR sajten…

I USA har detta varit ett känt fenomen i några år. Länkar till en sådan sida

Och, ja kära läsare! Jag vet att det även existerar i Sverige, men EN person ska inte kunna sko sig på det. Det är till för de med ADHD-problematik att sprida till de som inte har kunskap. Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men, att sälja in ett företag på det viset verkar inte vara helt ok. Ja, inte för mig i alla fall.

Ha en skön söndag! Jag ska försöka att undvika det givna uppdraget denna söndagseftermiddag då resten av Annorlunda Familjen begett sig på badäventyr där jag ännu en natt snarkat och svettats… Japp! Förkylning… Not my kind of Coffee…

Låt oss istället sprida ordet världen över! Tillsammans kanske vi får till en förändring.

Aldrig mer…

 …det är vad mina måndagar denna termin kommer att bestå av. Först idag förstår jag vad min psykolog snackat om. En sak i taget, först DBT, sen kan vi rikta in dig på Basal Kroppskännedom. 

Jag har ju en tendens att när poletten trillat ned vilja skynda fram saker när det visar sig ur de allra positivaste ljusen och sidorna. Men som en av de få människorjag faktiskt litar på i denna vida värld och som jag faktiskt lyssnar på utan att dissa varje ord, gjorde jag även denna gång – saker i rätt ordning. 

I hela mitt liv har jag som sagt tidigare varit arg. När så sjukgymnasten frågade vem/vad jag var arg på slog det mig, att jag nog var arg på hela världen, där jag nu fått frid i hjärnan via mindfulness ändå har en kropp som fortsatt raseriets bana och där hjärnan och kroppen fortfarande inte står i kontakt med varandra. För visst, jag har känt alla dessa spänningar jag går med och som ibland går över i kramper i både vader – armar och där de behagar uppstå under olika stressiga situationer där jag ändå behåller lugnet i hjärnan och inte sänker människor med min verbala förmåga. 

Idag hade jag redan före jag skulle till jordens mest förhatliga plats Umeå Psykiatris huskropp raserat MOTSTÅNDET mot att gå dit. Så med exakthet jag aldrig haft var jag där i tid, redo. Redo att bryta ännu en kamp jag inte förstått men som jag vet att jag inte vill ha. Kampen med min kropp i kombination med min briljanta hjärna. 

Effekten av dessa enkla "basala" övningar vi gjorde idag med betoning på Tyngdpunkt kom en aha-effekt som var omedelbar!!!! Min hjärna och kropp efter detta var i symbios så till den grad att jag fick samma effekt av det som av all mindfulness utsatt mig för hela våren där jag tränat hjärnan, en släng huvudvärk. Men en kropp som var avspänd utan en massa kramp och min onda, trasiga  rygg höll några timmar till denna dag.

I afton är jag oerhört tacksam att jag tillåtit människor att komma in i min hjärna och få den att kapitulera inför stående faktum: Kropp och själ (min hjärna) hör ihop. Utan kontakt med varandra kommer jag ingenstans.

Nu är allt motstånd raserat inför detta. Det är inget hokus pokus eller sånt som får en att tro att det har med en massa meditering och annan andlig skit att göra. Det är helt enkelt att ha hjärnan i kontroll samtidigt med kroppen. 

Jewlar vilka uppvaknanden denna måndag! Helt makalöst fantastiskt vad lite mindre motstånd i situationer kan åstadkomma! 

Tack C för din tro på mig! All respekt! Du har lyckats "mindfucka" mig så jag "mindfuckat" mig själv i rätt riktning. Sinnesfriden!!!

Tack!!!!

 …att det fortfarande finns läkare och idag snackar vi om en överläkare på vår fina eminenta psykiatri här i Umeå som ser på adhd-medicinering enligt denna modell:

adhd-medicin = missbruk

Hur i hela fridens dagar ska en mindre vetande än någon som jag då kunna föra sin talan mot en "överhet" utan att säga ja, tack eller amen?

Skakar på mig, fortsätter men i nuläget hånleende framåt! Tack kära psykiatri för er enorma kunskap kring forskning som pågår i världen utanför era läkarrums väggar! 

Tack alla läkare i Umeå som vågar titta ut ur ert tjänsterum och se oss människor som lyckats utföra storverk i sina liv tack vare er!!! Ingen nämnd men ingen glömd!!!

Ni är allt för få och oerhört värdefulla! Tack för att ni orkar och bryr er!

Catharina 

 Japp, jag är motstånd personifierad! Emellanåt kan jag upprätta motstånd som får dåliga konsekvenser på sikt i mitt liv, där jag dock ändå fortsätter med detta motstånd i tystnad eller med SkrattaGrinans hyperaktiva intensitet…

…detta fick omvärderas å det grövsta förra veckan. 

I några månader nu har jag haft kontakt med en fin SuperHjälte, vi kallar honom DT, snart 17 år som tack vare en dåligt insatt skola med sk. pedagoger eller i det här fallet stödresurser utan en enda egen hjärncell vikt åt att skaffa information kring denne unge mans funktionshinder, ADD. Inte ens hyperaktivitet har han, men med samma frustration som tillslut trappas upp till en lätt under galenskapens skala tenderat i sönderslagna väggar där händer fått ta stryk istället för mjuka saker, människor. Där hans upplevelse som många av oss andra med npf-diagnoser och andra hinder upplever frustration i att vi inte kan kommunicera med en oförstående omvärld på ett sätt så att de förstår vad det egentligen handlar om.

Tack vare sommaren och den känsla han fått av att prata med "någon som han", vågade han be om hjälp. För med all säkerhet vill ingen annan heller ha det så som han haft det och känt sig. Men med en skolpersonal där jag inte lägger in någon värdering men med allt mer säker insikt säger har allt för dålig koll på reaktioner kring oss SuperHjältar står rätt handfallna när vi får våra utspel – utbrott – samarbetsproblem. 

Hursomhelst. Vi har hållit kontakt och när vi hade kalas för 10 åringen hade jag skickat ett meddelande på Fejjan om att jag tyckte han skulle haka på så jag fick höra hur han hade det. Min käre Herr Effektiv trodde ALDRIG att han skulle följa med. Jag hade lovat att påminna DT om söndagen under lördagen, men av förklarliga skäl kom jag av mig helt där. Sov ju bort hela dagen. Sånt händer även den bäste om man har eftersatt sovkonto. 

Så döm till min glädje då jag mötte denne kille på axlarna bärandes allra finaste lillasyster i sällskap med sin mamma!!! Stort! 

Därefter fick jag höra om hans skolsituation, frustration osv. Så där och då beslöt vi oss för att börja kontaktmannaskapet för just personer med problem där saker och ting kan halka ännu mer på sniskan om man inte får rätt stöd, hinner bli sedd och styra till saker som redan håller på att fallera i tid.

Så någon dag senare gjorde jag ett studiebesök på hans skola. En sk. uppsamlingsskola för barn som är lite utanför "En skola för allas" sätt att kunna hantera barn. Dvs inte alls. 

Så, jag följde med DT på mattelektion,  lunch, rast, berättade lite om mig själv för resten av klassen, samt hängde med på eftermiddagen. Vi snackar att jag inte sa ett ljud, och då menar jag i min värld. För det är klart att jag sa saker, men på rätt ställe i vald situation. På några få ögonblick hade jag funnit problemet… 

…och därifrån har vi nu jobbat i en vecka denna måndag. 

Med all säkerhet kommer vi att stöta på dalar då saker hinner ifatt denna fina fina missförstådda kille, MEN, då har han en vuxen som inte är förälder och som förstår på ett helt annat sätt hur han fungerar i hjärnan när tankarna snor ihop sig till ett virrvarr och inte kan lösas med pekpinnar.

Främst: Han vill förändra sitt beteende, inte sin personlighet, hitta verktyg för att komma dit han vill i livet. Det är stort och med all säkerhet vet jag att de flesta ungdomar om de bara blir sedda utifrån personligt perspektiv är mer lättarbetade än vi med dinousarie hjärna där vi dessutom dragit på oss en mängd samsjukligheter som är desto svårare att förändra än en vanlig enkel ADHD….

Så i fredags hade vi ett möte. Lärare, mamma och DT med stöd av mig. Där jag förklarade MOTSTÅNDETS makt över oss. Där varje småsak vi stöter mot med motstånd inbyggt som en del sedan födseln bara försvårar de saker man absolut bara måste göra… Som att städa. En sån enkel sak som för andra är en självklarhet, där vi många gånger smiter undan för att det finns så mycket roligare saker att göra…

Jag städar onsdagar och fredagar mellan 9-11 och om jag det minsta bryter mot detta uppbringar ett litet "lillfinger" som jag med tanken slukar och glömmer strukturen bara genom att bryta mot detta en gång…

Detta förklarade jag för DT att motstånd kommer du alltid att känna och strider kommer du att behöva utkämpa just på grund av ditt funktionshinder. Om du väljer att inte strida mot en skolform som du helt enkelt måste genomlida för att göra det du vill sänker du automatiskt motståndet och det blir enklare och enklare att motivera dig att göra det. Samma med städning. Följ ett mönster. Städar ni på söndagar, gör det! Motståndet försvinner aldrig automatiskt eller med hjärnans logiska tänk heller. För aldrig att jag kommer att förstå vissa saker man måste göra, även om jag logiskt förstår. Jag har ändå ett inbyggt motstånd.

Så igen… Motstånd. När vi så möttes i morse. Vi möts varje morgon 0830 och snackar igenom gårdagen, ser om något behöver snackas om osv. Sa denna fina kille: Jo, jag städade igår, imorse hann jag äta frukost hemma till och med, sist men inte minst han följde vår överenskommelse sedan förra veckan också. Inget smsande på morgonen som kan förstöra hela dagen!!!

Där står jag… 40+ taggaren och inombords jublar jag över denna killes framsteg som går hastigare än jag hinner vända mig i sängen! Med insikt att de motstånd jag har inför vissa situationer inte längre gäller. 

Idag kom jag i tid till min Basala Kroppskännedoms tid. För jag kan inte säga en sak til DT och själv göra något annat. Vi enas jag och PeterPojken om att det kallas HYCKLERI. Inget jag gillar. 

Så… Efter denna förmiddag tog jag nästa på "att göra listan" denna måndag. Biblioteket och 45 minuters fika innan Herr Effektiv skulle hämta mig.

Jag stod på överenskommen plats före han var där. Första gången i historien sedan vi träffades. 

Motståndet fanns inte där.

…idag när jag steg in på Rehab-enheten log jag förresten för första gången sedan jag hamnade där. Därför att jag vet, mitt motstånd gör att de vinner även där. 

Så mitt MOTSTÅND kommer aldrig helt att försvinna, men på de ställen de vinner mer än jag på det.

Cirklarna idag har varit så fina, där jag gett, fått och tagit till mig!

God eftermiddag!

 Men vad händer med mig, tänker jag dag efter dag.

Vem har avskytt rutiner? Jag

Vem har avskytt måndagar? Jag

Men

Inte idag, detta år 2011. Då spelar det inte någon roll vilken veckodag det egentligen är. Med kärleken vid min sida, två PälsGrabbar och glad musik i öronen är jag som vanligt på benen. Idag med mungiporna riktade uppåt!

Jag är lycklig. Nu kör vi på det! 

God morgon!