Måndag…

 …och all luft har liksom gått ur mig. Konstigt vore kanske annat. Från torsdagkväll till söndagkväll har hela min kropp och själ varit helt inriktad på att finnas för min älskdade StorSessa. 

På lördagsförmiddagen gick jag ner till centralhallen för att få mig en kopp kaffe på en alldeles förträfflig kaffeshop som finns där. Tjejen bakom disken tyckte jag såg lite sliten ut och frågade om jag skulle ha deras värstingkaffe och jag tackade inte nej till det. Så vi småpratade lite och när hon hörde att jag låg inne med min dotter och vilken ålder utbrast hon: "MEN! Det är väl inget konstigt att hon vill ha dig med! Jag är själv 21 och skulle absolut ha med mig mamma om jag skulle behöva ligga på sjukhus." 

Det värmde mammahjärtat. Att det faktiskt finns fler som inte helt lösgjort navelsträngen från sin mor. 

Vi må ha haft våra upp och nedgångar i mor och dotter-relation. Men vi lyckas alltid övervinna motgångarna och bygga vidare, större och djupare. Min dotter är min stolthet, med sin stora personlighet imponerar hon så många gånger på mig att jag får låta bli att överösa henne med alla mina superlativ.. Det kan ju bli irriterande då man är mitt i början av livet… 

Hursomhelst blev vi inte klokare efter vi fått gå hem då vi sent omsider fick träffa en överläkare. Det märkligaste av allt var att det tydligen inte gick att rodda i mediciner där och då, men det gick att skriva ut ersättningspreparat i annan läkemedelsform som i mina ögon är rena rama rävgiftet och som dessutom satt miljoner människor i beroendeproblematik. Rent utsagt för jävligt måste jag säga. Men ibland har nöden ingen lag om man lider av svår ångestproblematik och viss tvångsstörning…. Skämmas tamejtusan än en gång!!

För mig blev det bara för mycket. Att se min dotters uppgivenhet, att än en gång se hur människor och hur jag blivit behandlad inom denna vårdinstans. Så jag var så arg, besviken, med mardrömsscenariot 2010 färskt i minnet att jag inte lyckades hålla mina tårar borta inför läkaren. Som trodde sig förstå…. Där jag kan säga att en som aldrig suttit i helvetets mörkaste djup inte ens borde säga att h*n förstår hur jag känner mig.

Jag förstod nog inte ens det själv där jag satt. Men sakta så inser jag väl att jag kommer att göra allt för att min dotter ALDRIG ska få uppleva de helveten jag själv fått uppleva inom denna enhet. Människors okunskap, bristande förståelse och de lögner jag matats med som fått en att tappa förtroendet helt och hållet för nästan varje behandlande person där uppe. 

Den allra värsta känslan är all denna MAKTLÖSHET som jag känner!!! Att det inte fungerar bättre i vården. Att det ständigt ska vara en kamp för ens överlevnad och rätten till ett bra mående. Där jag känner sådan vanmakt mellan varven och egentligen bara har lust att som ett barn protestera mot behandlingen många av oss utsätts för eller har utsatts för. Betänk er mig…. Vuxen som aldrig kommit ur fyraårstrotsen där jag helt sonika bestämde mig för att sluta ta medicin mot min adHd… Jag skulle inte bli särskilt trött och seg… Nope, nehej då! Jag skulle tagga igång, humöret skulle stiga några snäpp… och sedan skulle det gamla raseriet som jag gått runt med i många år som ett brev på posten återkomma… min familj skulle än en gång få lida över mina humörssvängningar som pendlar ett x antal gånger under en dag utan medicin…där inga höga ljud kan tolereras, där jag själv blir än mer högljudd, driven och pratig, bråkig för att det helt enkelt är roligt, ja… listan på hur min personlighet tenderar att bli utan medicin är lång och det tänker jag inte räkna upp här. MEN… jag blir inte så trevlig mellan varven… 

Tyvärr straffar det bara mig om jag skulle få för mig att göra något sånt. Jag har kommit längre än så med mig själv…. men ibland undrar jag för vem jag gör allt detta förändringsarbete? Samhällets? Familjens? Eller min egen?

Ikväll vet jag inte riktigt. Det snurrar för många ledsna tankar i skallen där jag borde ha fått ha en helylle Svensson helg med familjen och gått runt på ljusfestival tillsammans med resten av gänget… istället fick jag trösta äldsta i familjen då hon kände en avgrundsdjup förtvivlan och försöka att inte visa min egen så gott det nu gick….

Imorgon kör vi nästa vända… Nytt läkarbesök, förhoppningsvis med mer hopp efter det beöket.

För det är inte ok att släcka en ung människas tilltro till de som genom åren ska förväntas ge henne adekvat hjälp och stöd…