Om farmakateam…

…som har så ont om tid. Där det skulle sparas tid för BUP-personalen och i nästa andetag sägas ja… För er också.
Är detta ok, frågar jag mig denna kväll?
Vad är det som säger att de inblandade barnen som möter detta farmakateam vill ha med sig sitt syskon? Kanske vill diskutera själv med läkare och andra inblandade? Där löpandeband principen ännu en gång används, där det ska vara ok, bara för att de är så "kort om personal".

Nej, detta är inte ok! Verkligen inte.

Ikväll är jag bara glad att de allra närmaste, de mina, än så länge klarat sig undan med hjärtat i halsgropen ur klorna på vår upplysta, adekvarta psykvård, där vissa av oss skulle, i sak, ha behövt diagnos i betydligt tidigare ålder, dvs, när den bör diagnostiseras. Sluppit åratal av lidande där vi känt oss utanför,ofta ofta ifrågasatt huruvida vi är dum i huvudet på något sätt då vi inte klarar av att förstå vår omgivning,  allmänt utsatta för elak effektiv mobbing där hjärtats innersta fått sig en och annan törn.
Där tilliten till mänskligheten gång på gång får sig en törn, där tillslut anfall är bästa försvar, där taggar sällan försvinner helt i någon som helst situation, oavsett om vi talar kärleksförhållanden, relationer till föräldrar – familj, syskon, andra i samma ålder osv.

 För att ha stämplats livet igenom, att man inte duger som man är, är så jävla besvärlig och där diskreta klappar delats ut till andra närvarande i specifika tillfällen, i mitt fall utsatts för gliringar, där man tillslut sagt ifrån att nu fan räcker det, ändå vändas till att vara den utlösande faktorn, den som alltid bråkar och höjer rösten, ja då tystnar man. Eller så skiter man helt och hållet i vissa människor, även om de är sk. de som borde vara en närmast och älska en oavsett man passar in i den utstakade mallen eller inte.
För innerst inne hur mycket man än försöker med olika sätt att bjuda in till gemenskap finns det aldrig någon tid. Alltid ursäkter på ett och annat sätt.

I mitt fall kvittar det vilket. Om dessa personer vill ha min närvaro eller inte. De som det smärtar är nog mest mina barn, de som inte förstår varför människor är så onda, varför jag ska ses som annorlunda när jag i deras ögon nog är en rätt så bra mamma. Orädd, osjälviskt bjuder in de som mår sämre i mitt hem, som samlar upp individer som är sköra.
Där de med all säkerhet får utstå blickar från sin omgivning och från föräldrar som inte har vett att fatta bättre och inte föra över mig på mina barn, och ta dom som de människor dom är. Fina barn med stora hjärtan.

Där äldre barn, tonåringar, för första gången förstår vad någon snackar om när jag lånar ett öra ibland åt sådana med. Där de inte längre känner som ensammast i världen med insikt om att vi är fler som gått samma väg. Där vi försöker trösta att det blir bättre, att en dag träffar du dina likar, de med samma intressen, som skiter i din diagnos och att du inte följer normen för en tonårings beteende.
Om jag så en minut med några ord kan trösta, inge hopp. Då är min dag faktiskt mer värd än alla de dagar jag levt denna jords krav.

För i kvällens mörker, vem ska man våga lita på när det fortfarande i dagens 2011 finns de som utreder barn men inte tror på den diagnos de ska utredas för?
Där en stor apparat som vuxen psykiatrin från avdelning till avdelning i Umeå inte ens där har gemensamma riktlinjer på synen npf. Där ADHD i vissa läger inte ens är trovärdigt.

Ikväll vill jag inte stånga min panna blodig en minut till. Ikväll sitter jag i soffan bredvid en av de finaste små SuperHjältar jag fått stifta bekantskap med, min egen bonus fjortis. Som idag kom ett steg närmare att våga lita på mig, genom att för honom, berätta en hemlis som han mörkat innan jag kom hem. Det visade sig vara en hemlighet som aldrig hade behövt mörkas kring. Första steget till tillit byggdes ändå ikväll.

Nu sitter vi i soffan, häckar, kollar tv han gillar medan syrran springer fram och tillbaka kollar in oss galningar i vardagsrummet. 😀 Där en liten Dexter även tagit denna SuperHjälte kille till sitt hjärta. Där killen själv lockat Dexter till sig, fått upp honom i famnen helt själv och även där forcera ett hinder i huvudet om att alla hundar är läskiga.
Tack Dexter och tack SuperHjälten för din enorma förmåga att läsa mig när livet suger. Där pannkakor gräddats på hejdundrande vis så jag fick skriva ur mig de oerhörda styggelser som begås därute.

Jag är tacksam. Jag fortsätter framåt i morgon!