…fick fira sin och fästmannens 2 års dag på kardiologen igår!

Hela veckan har min äldsta dotter, 19 år, påtalat att hon känt sig yr, haft hjärtklappning och känt sig hängig med sviktande matlust och orkeslöshet. På torsdagskvällen fick jag ett sms där hon frågade vad man ska ha i vilopuls. Då förstod jag givetvis att allt inte var som det skulle så jag frågade lite försynt vad hon hade för puls, 123 slag i minuten! Inte alls ok någonstans. Min dotter är välsignad med vänner som bryr sig, håller koll och finns då hon behöver det. Så vi gjorde ingenting under torsdagsnatten, det löste sig på annat vis.

På fredagmorgon packade jag ihop mig och åkte för att hämta upp henne och sedan begav vi oss till vårdcentralen, som undersökte, skrev remiss till akuten, som la in henne på kardiologen. Hon hade EKG-avvikelser, på tok för hög puls och svår hjärtklappning och yrsel.

Vad har då psykiatrin med allt detta och göra kan man undra?

JO! I vanlig ordning har deras förbannat okompetenta personal inte gjort sitt jobb och skött de uppföljningar som enligt Socialstyrelsen är ett måste. Jag vet att som 19 åring i psykiatrins rullar har man inte särskilt stor koll. Det har man knappt som 43 åring. För om man inte själv bråkar, läser runt hela googles information och söker på internet får man ingen hjälp i denna stad. Eller så ska man ha en sådan jävla bananskalsröta att man halkar in hos en behandlare som faktiskt är där för att de bryr sig och vill göra ett bra jobb. 

Tyvärr har min dotter inte hamnat hos en sådan behandlare. Hon har hamnat hos en som 1. Inte vill träffa sina patienter särskilt ofta. 2. Med all säkerhet inte är insatt i adHd-problematik och protokollförning kring uppföljning. 3. För trött och less på sitt jobb och helst bara vill lyfta sin lön utan att göra ett jävla skit. 4. Riskerar hellre sina patienters liv än att läsa in sig och hålla sig ajour med vad som gäller runt adHd-mediciner. 

Så idag….. Efter ett dygn på sjukhus med min dotter fastsatt vid hjärtövervakning och dålig sömn är jag måttligt road. För ni förstår. Kardiologen kan inte göra så mycket mer för oss. Så nu sitter vi i kardiologens matsal och väntar in Psykiatrins bakjour. Jag… PeterPojken….Hennes fästman…..samt min dotter då…19 år gammal…utan adHd-medicin i hjärnan….med hela livet framför sig. 

För läkaren på akuten såg inte så imponerad ut då hon hörde att min dotter inte hade en läkare att hänvisa till på psyk. Så han satte ut hennes nuvarande medicin omgående. 

När kardiologen i förmiddags pratade med någon läkare på psyk så hade han sagt åt dom att hon kanske skulle vara utan medicin ett tag för att sedan prova sätta in den igen…….

Hallå?! JORDEN ANROPAR DE LÄKARE SOM KAN NÅGOT!!!!!!!!!! Vem i helvete säger att en patient som blivit insatt på adHd-medicin ska behöva vara utan sin krycka ett tag och sedan sättas in på samma skit??? Säger man inte…. OJ! Då måste vi se över alternativ?????

Så här sitter jag….försöker hålla mig lugn och saklig för min dotters skull. DJUPT UPPRÖRD att de än en gång fuckat upp. Precis som i mitt fall under våren 2010. För så här är det: Tack vare en inkompetent behandlare som ABSOLUT – UNDER – INGA – OMSTÄNDIGHETER – GJORDE – SITT – JOBB. Orsakade en inläggning på psyk för mig, där jag på grund av biverkningar i stil med min dotters var helt säker på att jag skulle dö av all hög puls och hjärtklappning. För jag var så illa däran att jag inte kunde prata och andas samtidigt i takt med den skyhöga puls jag hade. Som tur bevittnades detta av utomstående personal från kommunen. Som i sin tur ringde till min avdelning på psyk för att påkalla hjälp och uppmärksamhet. Där de inte la en sticka i kors, inte ens ringde upp, kollade hur det var med mig… Där jag sökte hjälp i en annan kommun, blev så illa behandlad att jag fick vända hem till Umeå igen med oförättat ärende, där en själ på mobila teamet uppmärksammade min situation och såg till att saker hände. 

Detta är 2012. Vi lever i ett för det mesta upplyst land. Där sånt här inte borde få hända. 

Nu gör det tyvärr det. 

Men när de jag är allra mest rädd om drabbas… Då jävlar slår autopiloten in… Lejonmamman vässar klor och tänder. För den här gången kommer jag  inte att vara lika timid som jag var i mitt eget fall.. Tilltufsad, utslut och utan ork att kämpa. 

Till Personal på Psykiatriska Kliniken! Skämmas så in i helvete, tamejfan!!!!!!!! 

 …no game?

I mitt fall så tycker jag att det är nog med denna smärtsamma rygg från avgrunden. Ibland misströstar jag något enormt och det är då det gäller att inte tappa taget om det som är positivt i livet. Det är lätt att man gärna tittar på allt negativt då det tar upp en hel del utrymme. Men i vanlig ordning försöker jag att bortse från min värk, se det fina i livet där värken gott får samsas med det.

Idag har jag hunnit ner en sväng på stan och fixat lite mer pyssel att göra fina kransar av, det får mig att glömma smärtan för en stund, detta med att pyssla är fint då… Dessutom köpte jag med mig färsk lax och blå musslor hem så nu puttrar en god fiskgryta på spisen där till och med buljongen är egen gjord. Jag och Herr Effektiv utgör ett bra team så han hackar, stökar undan medan jag låter smaker blandas och smaklökarna retas. 

Mitt i allt så är livet ändå rätt bra. Men jo, jag önskar det varit annorlunda, att värken gick att slippa undan åtminstone någon timme under dygnets  24 timmar. Känner mig så trist och orkeslös för det mesta där jag varken orkar upprätthålla vänskapsband eller andra band i det närmsta. Allt går åt till att hålla näsan över vattenytan så att åtminstone familjen slipper lida så mycket av mina krämpor. Jag väntar dessutom fortfarande på vidare utredning kring min senaste diagnos och det är segt som kåda att komma framåt i vänteköerna. Så jag hoppas att min läkare ska kunna dra i några trådar för det är omänskligt att lida och jag lider. 

Men… psyket är intakt. Jag mår bra inombords och i skallen. Kanske är det sådant som räknas mest? Bäst hade det varit om jag hade fått vara helt i symbios med mig själv. Kropp och psyke i samma läge.. välmåendets…

Imorgon är det slut på friden som höstlov för med sig. En ny skolvecka och alla kids i huset. Hujedamig, då kör vi igen!

 …från mig!

Det händer saker hela tiden. Det levande livet tar så mycket mer tid än jag någonsin kunnat tro och det är faktiskt helt fantastiskt! 

Då får bloggandet stå tillbaka och orden får hamna på andra ställen än i bloggen.

Jag och Herr Effektiv har hunnit med en sväng till Barcelona där vi vilat upp oss, njutit av varandra och det underbara som det faktiskt innebär att åka en sväng till denna fantastiska stad. 

Vi har fått tillträde till nya Paradiset och jag har tillbringat en hel del tid även där tillsammans med både familj och med hundarna i sällskap. Eldat en massa i öppna spisen, gått på spartansk toalett och överlevt det, tvättat mig i tvättfat med varmvatten som värmts på en spis enbart med två plattor och genom livets enkelhet lärt mig njuta av det enkla.

Fått tillbaka min älskade i mitt liv. Vilket i sak egentligen bör tillägnas ett helt eget inlägg, men med risk för att bli så där äckligt gråtmild väljer jag bara att nämna det som tvärast för de som vet vad detta innebär. 

Det är helg, Allhelgona. Vi har hela familjen samlad från och med idag så jag hoppas på lite extra mycket mys ikväll med familjen.

Tills dess ska jag ut på ett eget litet äventyr. Jag älskar som sagt retroprylar och mina hem är nog översållad med fler sådana ting än saker man finner på IKEA i miljonupplaga. 

Hoppas alla därute i cyberspace har det bra och att livet är snällt mot er. Jag är en person i evig tacksamhet dessa dagar.

Här följer i vanlig ordning en liten bildkavalkad.

Jag har ägnat mig åt att göra lite kransar i olika utförande. Lite man tager vad man haver stuk så att säga. Denna har en kär vän fått. Du är älskvärd.

Min unge käre herr Dexter har efter vår utlandstripp varit ytterst "mattig"..

Loppisfynd!! Pärlan från Reijmyre glasbruk. Lyser fint i höstmörkret.

Fler tillskott i min samling av glasburkar har jag lyckats hitta.

Även dessa lejon i kristall från Kosta Boda glasbruk har numer en plats i stringhyllan.

Å ännu en krans som pryder någons hem…

Älskade herr Texas har ny frippa… Ser ni hans förebrående blick? ja… nu ser man den åtminstone.. han har fått så lång "lugg" så pippilott måste han ha…

Jag hittade några helt fantastiska glaskulor en dag på loppistur…. De pryder olika blomkrukor här hemma…. När ljuset går igenom dem så blir det fantastiskt vackert.

Lite från mitt liv. Det vackra och allt glädjande jag fyller det med numer.

Jag befinner mig på resande fot. En tripp till kungliga huvudstaden är det som går av stapeln idag. Resesällskapet unge 14 år har nog ledsnat redan för många timmar sedan. SJ är inte helt överraskande försenade i tågtidstabellen. Signalstopp och många resenärer missade tågbytet i Sundsvall. Så nu får vi åka en timme senare till Gävle och byta där för att ta oss till Stockholm. Så någon timme försent anländer vi till Stockholm…

Den unge herrn var mindre nöjd och konstaterade att nästa gång…. Då tar vi minsann flyg för att slippa detta… Ja, det hade vi gjort även denna resa men tyvärr var alla resor ner slut… Men hem! Hem minsann! Då flyger vi!!!

 …? Min käre Herr Effektiv kallade mig idag för loppisprinsessa efter dagens utflykt i ingenmansland. Tidigt i förmiddags åkte jag och två väninnor iväg på äventyr.. siktet inställt på Bjurholmstrakten och en sommarloppis som skulle hållas denna helg. Då jag varit ut dit tidigare så trodde jag väl knappast att jag skulle komma hem med några fynd.. men jo då! Och det blev inte bara ett fynd…

En gammal sophink med lock som kommer att vara mycket bra till kompostsopor! Helt oanvänd inuti, från Hammarplast. Krukor i parti och minut från Upsala Ekeby. Två fina gamla blomfat i svart porslin. en liten ljusstake i vitt…Även kannan som blommorna står i är ett av sommarens kap! 

Dessa kaffekoppar! Jag säger bara suck!! Vilken tur jag hade!! Ljuvligt blåa från Upsala Ekeby Gefle

Den här karaffen i rökgrönfärgat glas med den där roliga omrörningspinnen i droppform! Står fint på en kökshylla…

Ishinken Is-Cissi från NilsJohan

Ett gammalt fint stort trätråg! Just nu tomaternas hemvist.. Ja, de som inte mognat innan frosten kom..

Vattenkannor från 50-60 talet! Den gula mycket fin men i behov av stor rengöring..

En kakburk i två våningar! Den ena delen fann jag i loppisens ladugård och den andra under en hög med bråte i garaget på samma loppis.. Lyckat att jag hittade igen båda två! Mycket fint skick var den i dessutom.. Bättre än den jag har som är i tre våningar. I bakgrunden ett tyg med äpplen och rödrutig kant…

Tyg… som jag älskar det! Han jag bor med är inte lika förtjust i mina fynd.. Men dessa kunde jag inte motstå.. Så otroligt fina mönster! Något ska jag nog hitta som användning för dessa. 

Dagen var minst sagt strålande. Både vädret och humöret hos oss tre damer som drog iväg.. Allt lyckades jag dock inte fotografera då det var lite mer jag fick med i bagaget.. Det lämnades ute i sommarhuset.. Får fota en annan gång.. 

Nu väntar kudden och natten.. Imorgon en annan dag och kanske ett besök på någon loppis, vem vet? En loppisprinsessa måste ju skrida runt och snoka lite.. 

Sov gott alla!

…en sån där som hotar att sluka en med hull och hår, uppta hela ens tankeverksamhet där ältande om och om igen brukar vara det som det resulterar i. 

Förra veckan startade jag en E-kurs i Mindfulness. För att utveckla mina kunskaper och för att fräscha upp det jag lärde mig under våren 2011. Givetvis mycket lägligt då man tenderar att nå botten i sina tankevirvlar. 

Så jag inventerade… Kropp, känslor, andning och kunde därefter stilla konstatera att jag än en gång får göra om, göra ändringar så att det blir rätt i mitt liv. Hur andra människor väljer att leva sina liv kan jag än en gång absolut inte styra eller ens försöka få till en förändring kring. Så att istället för att fortsätta stånga pannan blodig i upprepade försök att göra mig förstådd så väljer jag att vika åt sidan, ge plats för annat i livet. Kanske nya fruktbara relationer där givande och tagande är vardagsmat istället för att den ena parten går runt och känner sig utnyttjad och som en sämre sortens människa som bara tas till då det finns något att hämta… 

I morse gjorde jag några förändringar…. fick ett sms som fick mina tårar att flöda fritt i köket endast i hundarnas sällskap. Det var skönt… att gråta. Det får så många spänningar att släppa. Önskar jag kunde ha ett mer avslappnat seende på det här med tårar och vad de ska vara bra för, men det kommer väl.

I övrigt händer inte så mycket hos oss som jag vill gå in på i min blogg än så länge. Det som händer denna dag är att jag i egen hög person hamnat till sängs med 39 graders feber, ont i halsen och tät näsa där nysningar kommer med jämna mellarum. Jag har helt enkelt blivit sjuk. Kanske kroppen försöker säga något till mig i stil med… "Hörru! Catharina! Ta och stanna upp ett tag!" För det har varit dagar nu med en mängd händelser som gjort att jag flygit och flängt. 

Kroppen är skör för mig. Det som är mest sårbart. Fungerar inte den så blir resten av min person rätt halvtokig om jag inte är uppmärksam… Jag har förvisso löst vissa rastlösa delar genom att ägna mig åt målning, blommor och att vara ute i stugan. Men nu har det gått längre än så och jag måste än en gång lyssna mer uppmärksamt på de signaler kroppen vill förmedla till mig. 

Jag har bland annat målat denna skylt! Inspirerad av en ytterst bra bloggare på vida webben, tillika vän på facebook. En dag kanske vi får ses… det vet bara framtiden. Snart finns den i hennes och sambons hem… kanske på en vägg där den syns och påminner om att vardagskärlek är tusen gånger bättre än hastigt uppflammande passion som falnar och dör lika snabbt som gnistan tog och flamman uppstod. 

Jag och Herr Effektiv värnar om just detta. Att finna stunder för kärlek i vardagen. Genom att lägga oss tidigt, ägna lediga dagar med varandra och inte flänga en massa, lägga oss samtidigt och småprata tills han somnar.. medan jag själv ligger och känner en hand på min kropp någonstans och  blir lugn av hans närhet. 

För jag har lärt mig en sak under årens gång. Livet är inte en fest hela tiden. Kärleken kan inte ligga på topp dag efter dag utan att vardagen tränger sig på och tar över. Det är då man måste ha hittat sina redskap att ändå känna det där speciella bandet mellan varandra… Där jag tror starkt att kommunikation kommer in. Så… jag fortsätter att lära mig kommunicera utan att kasta saker runt omkring mig och skrika, hoppa och slita mitt hår. Det går framåt och vi är i en harmonisk period. Det är oerhört skönt. Så jag hyllar vardagen med allt vad det innebär i strukturella lösningar.. Det är sånt som gör att det blir hållbart på lång sikt… förhoppningsvis resten av vårt liv… 

Sedan har jag ju ägnat min sommar till många loppisbesök. Denna bild är från den senaste loppisrundan! En helt underbart fantastisk sådan! Vi fann så oerhört mycket av sånt jag gillar, som Herr Effektiv gillar dessutom. Så vi har nu möbler till våra dubbla boenden. Jag räknar dagar, minuter tills vi får sätta nyckeln i låset på vårt lilla hus ute i Spenaten och inte bara för att ställa in saker, utan för att kunna låsa om oss…Tända brasan och börja fixa inomhus. Jag önskar att hösten blir lång och snöfri så vi hinner det vi skulle vilja hinna… Men om vi inte gör det så är det ok det med. Då gör vi det i vår och nästa sommar.

Här kommer två bilder från vår nya soffhörna här inne i stan. Nästan helt uteslutet möblerat med loppisfynd, Blocket-fynd, arvegods och annat som vi tycker är fint.

Stringhyllor, gamla fina orange tidskriftsamlare till mina matlagningstidningar och Retro-tidningar…. Herr Effektivs farmors gamla tavla i textil… Min farmors fina tyg som fått bli till kuddöverdrag  i soffan och de fina gamla vaddtäckena jag fann på en loppis…. Det blev så mysigt. Främst för att HELA familjen ryms… i samma soffa på samma ställe, samtidigt.. Så fredagsmys inne i stan under vintern är inte några problem, snarare längtar och ser vi fram emot dessa.

Vi har skördat årets potatisssådd… Det blev många fina och ytterst goda potatisar.. För inget smakar så gott som egen upplockad potatis. Till och med yngste sonen äter av den! Det är inte illa då han avskyr potatis i vanliga fall.. Men är man med från sådd till skörd kanske det gör skillnad i hur man ser på sin mat. Vad vet jag?

Lite om inget.. Men det är mina ord, om mitt liv. Jag bäddar ner mig i sängen för i kväll… Med en alldeles livs levande värmeflaska..eller värmekudde…

En rätt rolig plats han valt att lägga igen sina små lurviga ögonlock… UNDER mitt sängbord….med mitt skrev som huvudkudde! Hahahaha.. tur han inte är medveten om sånt… och att jag inte bryr mig.

Tack och hej!

 …här ute! Både hundar och barn trivs, för att inte tala om hur jag känner mig. Lätt, fri och ett bröst som är utan klump och kan ta åt sig syre så jag blr lätt i huvudet…

Vi har haft en mycket lugn dag. Sessan har legat inomhus medan jag påtat på kökslandet och sonderat terräng, vad som ska flyttas vidare när vi nu ska in i nästa hus. 

Vi tog en tur in till samhället då både tvättmedel och toalettpapper var slut… Den här synen mötte mig då jag kom ut igen.. 

En satt och läste skvallertidning medan en annan tog sig en liten tupplur…Huvudkudden såg inte så skön ut men ack vad han snorkade….

Vi hann även med middag hos grannen som har sn son och barnbarn på besök.. så vi slapp känna så stor saknad av övrig familj.. för det blir hemskt lite sprall när det bara är jag och minstingen här ute… som om vi är i symbios och bara njuter  tystnad. Hon pysslar på och jag med. Det ultimata vore att vi hade dubbelboende…. vilket det tycks vara på g… För vårt nya fritidshus kan ju faktiskt bebos på vintern… så då lär både jag och minsta fröken tillbringa så mycket tid vi bara kan ute i Spenaten, även kallat Paradiset… 

Vi har det lika gott som Dexter ser ut att ha det… Mysandes med lillmatte, helst innanför skinnet och nära, nära… så som en liten hund vill…. och får.

Dags att försöka sova.. det blir en dag till här ute. Sedan är det dags för stadens måsten igen. Längtar till familjen så det blir bra. Avbrott så här gör att man orkar lite till.

God natt!

 …kommer här som i"avhörning".

Hej! Jag befinner mig i Spenaten… Med mig fick jag minsta Sessan som är hängig…varm och ont i halsen. Vi har hundpassning på agendan. Ena grannen ska åka iväg till fjälls med sin familj och hundarna i hushållet hade det bättre att stanna hemma. Givetvis ställer vi upp så gott vi kan… Jag genom att befinna mig här ute… Herr Effektiv genom att ta ledigt mornar från jobbet så maskineriet rullar på lika väloljat som i vanliga fall då jag är hemma…

Klockan 7.20 var alla frukostade, borstade både i mun och på skalle, hundar rastade och Herr Effektiv måttligt imponerad av att det gick så smärtfritt. På köksbordet hade jag lämnat ett meddelande till familjen som blev kvar hemma… En sten med orden: "Var snälla mot varandra". Man vet aldrig… Det ska ju småretas…en äldre i skaran småmuttra innan kaffet hamnat i strupen och de lite mer morgontrötta sega på så det åstadkommer irritation när det är dags att ta sig till skolan.

Men det har jag nu lämnat bakom mig för några dagar. jag och Sessan samt de två lurviga varelelserna lastade bilen i ihärdigt hällregn och rullade ut på väg 92 där jag lovat Sessan att inte en minut stanna för en enda loppis. Utan raka vägen ut till Paradiset utan att passera en skylt med orden Loppis. Så det är bara att hålla det man kommit överens om. Annat är inte att tala om…Lyhördhet är något jag tränar på.. att lyssna på vad barnen vill och önskar… så kanske de tillslut också kan lyssna de gånger en mamma vill att de ska göra något som jag vill.

Väl här ute skyndade vi oss att få in all packning.. Hundarna sprang som vettvillingar i regnet, trots att de avskyr blöta… För vi var ju här ute! I deras älskade fria paradis.. Så oj vad de sprang… Vi kom snabbt på att det var frysande kallt och rått inne i stugan så det var bara att leta fram kängor och stövlar, den orangeaktiga regnrocken och trotsa piskande regnstormen för att ta sgi ut i vedboden. Så vi lastade vedträn… Hjälptes åt att få in baljan som är från anno 1970 och rymmer en hel vedlår… Sedan fick Sessan ladda kaminen… jag tände på och sedan dess har min lilla flicka skött eldningen.. dvs att ladda in mer vedträn… så att värmen tillslut skulle infinna sig.. För vi går runt med tjocksockor…halsdukark och koftor.. Fastän det är augusti.. om än i slutet. 

Men vad gör det egentligen.. Vi kröp helt sonika ner under täcket och vilade en stund tätt intill varandra.. Jag, Sessan och de två smått äckliga våta små fyrbenta.. där den minsta skakade av köld och helst ville ligga under täcket inlindad i en handduk.. För det var två skurmoppar som kom in.. rinnandes från päls, öron och plaskande tassar… 

Så vi har det gott. Längtar… För det är något visst med att längta. Smärtsamt ljuvligt. Så jag längtar efter den bästa mannen i min värld…den sprallande kånkarongen som är kvar i stan med den bästa mannen… OJ! Vad jag ska mysa när torsdagen kommer och vi rullar in mot Umeå igen…krypa nära mannen när kvällen kommer och lukta honom i nacken..pilla honom lite i örat då han sover och stryka lite extra mycket på honom, bara så att han ska veta att han varit längtad efter. 

En av de skyltar jag gjort i sommar.

Jag älskar dig kärlek! Jag är så innerligt tacksam att jag fått uppleva detta med känslor, hur de ska kännas på riktigt… när man har alla impulser i kontroll, när man fått hjälp att reda ut vilken känsla som är vad och hur det ska kännas just för mig. Jag tar tacksamt emot kärleken jag får och ödslar den vidare till alla och envar som vill ha den! På så sätt går tacksamhet, ödmjukhet och kärlek just nu hand i hand för mig.. Det är mirakulöst på något sätt att bara känna detta enorma….. 

Lugnet i livet kom… det kommer säkert stormar så det knakar i knutarna.. men jag är helt ok med det också.. för har man en gång upplevt kärlek så går den aldrig mer att undvika.

Jag och en mycket liten frusen hund, myser i sängvärmen medan Sessan pysslar som värst!

grattis på din födelsedag!

Älskade du! Jag hoppas du läser det här och kan ta emot denna grattishälsning bara som den är.

Jag hade önskat att du fanns hos mig så jag fått ge dig ett fång av dessa underbart doftande luktärtor istället för att titta på en bild på min blogg.

Jag hoppas att din dag blev fin och att du firat den med människor som älskar dig och som du älskar.

Jag älskar dig, tänker på dig hela tiden och önskar saker var annorlunda. Att ord inte uttalats och att vatten till slut har ö översvämmat det som varit så vi kan mötas igen, tala ut, förlåta och förlåtas.

Jag kommer alltid att hoppas att den dagen kommer. Jag är då redo att försöka en gång till, möta och förstå kanske förlåtas.

Jag älskar dig mest i livet, min vackraste, mitt allt.

Du vet var jag finns och du är välkommen när som helst, jag lovar att möta dig med öppna armar,

Jag älskar dig.

Mamma

När man befinner sig ute på landet är Anki alltid bra att ha med sig, så väl för hundar som små flickor.

En av de två fyrbenta var överlycklig igår kväll… låg och njöt medan små barnhänder klappade och pussade honom…

i går kom alla kids åter efter pappmamm-vecka. Själv har jag och käraste Herr Effektiv haft en minst sagt intressant vecka. Men det är väl så… Allt som inte dödar ja.. tydligen ska det härda mänskan….

Med hundar fluffiga ankor och bilen fullproppad med allt möjligt åkte vi ut till Paradiset.

Friheten här ute, med hundar som trivs minst lika bra som vi människor kan jag inte riktigt beskriva. Som o.b-reklamen kanske?

Frihet i en liten ask?