Hemma har alltid varit bäst

….men inte nu längre.

Med hemma menar jag mitt barndomshem. I Skansholm. I ett hus som numera står tomt, där ingen bor. Bara en massa minnen finns där inne. Minnen om ett aktivt hem där det nästan bara var arbete som gällde. Ett hem där vi barn inte tyckte det var någon lugn och ro i. Sällan i alla fall.

Men nu är det lugn och ro. Inne i huset i varje fall. Det är inte tomt på saker men tomt på personer. Inte ens dofterna är de samma. Ingen doft av mat, bakade bullar eller den hemska doften av när mamma stekte i hemtjärnat smör. Tänk att det var bland det äckligaste jag visste. Även den svaga doften av ladugård saknas i huset. Trots att det var förbjudet att nästan gå in med "lagårskläa" så luktade det lite ko inne. Men det gjorde inget därför att det hörde liksom till. Arbetet hemma bestod ju av kor och andra djur.

Jag brukar gå in där någon gång per vecka för att kolla att värmen fungerar och att blommorna inte totalt torkar bort där i fönstren. Det är lite svårt att låta dem dö. Det har alltid funnists massor med blommor hemma hos mamma. Det var viktigt. Dessvärre blir det bara färre och färre. Beror väl på hur länge jag ids……

Till saken hör: Jag blir lika ledsen för varje gång jag går in därhemma. Ledsen över att åren går och inget blir detsamma igen.

Det är väl det som kallas tidens gång?