Jag åkte till mataffären idag för att göra inköp till helgen bl.a. Jag blev så upprörd när jag satt där i min bil på den hemska vägen jag bor efter. Jag blir upprörd, frustrerad och jag tänker dåliga saker. Nu är det inte det bästa vädret ute heller. Snöglopp och blött på grusvägen som nästan inget grus har. I denna stund föddes mina tankar till dagens blogg.

En person sa till mig att han tyckte att jag inte visste vad jag skrev om ibland.

Jag vet visst vad jag skriver om, säger jag. Det jag skriver om är om saker som vi "vanliga" tycker.

Att vi i glesbygd hela tiden få dra det längsta strået. Ok att vi är färre som bor här uppe, att vi är färre som behöver åka tåg, att vi är färre som behöver flyga. Men det är ändå vi som får satsa av vårt när det ska byggas och utvecklas ute i landet.

Ja vi har satsat i alla tider. Skog, malm och vattenkraft. Allt fraktas härifrån och vad får vi i stället? Vi får inte ens grus på vägen som vi måste köra varje dag. För oss finns inga tåg att åka med, trots att vi har järnvägen. Vem tänker på infrastrukturen här hos oss.

Ändå så pratas det om att höja skatten på bensin och vem drabbar det. Jo glesbygdsbon som måste ha bilen för att kunna ta sig någonstans.

Jag vet inte hur det ska räknas och grejas men ett vet jag att vi inte kan sitta här stillatigande jämt. Vi måste protestera och säga vade vi tycker. Sedan kanske det inte kommer fram det man skriver på VK bloggen, men någon kanske läser det.

Min Mor brukade säga att vi skulle hålla landsbygden levande för att "turista skull ha nånting och fara till när dem ha semester".

Jag tycker att hon hade rätt och det håller fortfarande.