Juldagen

 Idag på min  juldagspromenad kom jag att tänka på hur allt förändrats. Mycket i alla fall.

När jag var barn, ja långt upp i tonåren, var det den lugnaste dagen på året. Förutom långfredagen, den var hemsk. På juldagen fick man inte gå " i byn" eller ha kompisar hemma. Enda stället vi fick gå till var till Farfars eller Morfars. I regel gick man en sväng dit för att tacka för julklappen och kanske få någon god kaka, en godis eller en god frukt. Som sagt någon annanstans var det inte att gå. Lugn och ro gällde och i regel låg både mor och far på sängen och vilade. Det var lugn och ro hemma mellan ladugårdspassen och mattiderna.

Åren går fort och minnet blir så kort men hösten 1971 gick jag på lantbruksskola i Skellefteå. Den låg på Anderstorp och lades ner ett par år efter att jag slutat där våren -72.

Om jag inte minns helt fel så på morgonen den 10 december knackade det på dörren där jag och en annan tjej bodde. In kom en lärare vid namn Yngve som berättade för mig att ladugården hemma hade brunnit ner tidigt på morgonen. Alla djur hade räddats men jag kunde förstå det kaos som rådde hemma. Orolig och ledsen åkte jag hem till Skansholm, naturligtvis. Hem för att vara till hjälp för det var rörigt. Alla djur blev placerade i olika tomma gamla ladugårdar på olika ställen i byn. Korna fick vi hysa in i slakteriets djurstall i Vilhelmina, som tur var. Men vilket åkande för att sköta om dem. Det var mamma och pappa som åkte dit och det var ofta vi barn som tog hand om alla getter och får som var inhysta i andra hus.

Det jag så speciellt tänkte på idag när jag var på min promenad var när vi på juldagsmorgonen gick i väg i mörkret för att sköta om djuren. Gick genom byn där de flesta låg och sov och inte hade tänkt göra så mycket på juldagen. Kling, klong lät det i hinkarna och det var nästan som "Barnen från Frostmofjällen". Den enda skillnaden var att Gullspira stod i någon av ladugårdarna som vi fått låna.

Ja det var bara ett sån´t där minne som kom över mig idag.

God fortsättning!