Är det ute. Det minsta man kan säga. Det har blåst mycket den här vintern. Visst har det gjort det?

Jag kan inte sluta att tänka på människorna som har försvunnit med herculesplanet uppe i trakten av Kebnekaise. Om de lever hoppas jag verkligen att de uthärdar och att de hittas snabbt. Men det måste vara fruktansvärt att höra stormen och inte veta var man är eller veta om man tar sig därifrån.

Vid ett av de sista Storgitssjönappen som vi arrangerade på påskafton i många å,r blev ju vi överraskade av snöstorm på slutet av dagen. Många personer blev kvar på fjället på olika sätt och ett par ur vår egen styrka låg ute en hel natt i ett enkelt vindskydd som det hade mixtrat ihop av diverse grejer.
Sökandet pågick under natten utan resultat men på morgonen hade det lugnat ner sig och de båda kunde själv undsätta sig till en del. Kvinnan sa att det var den värsta natt hon upplevt och detta dån som som hördes av stormen var det värsta.

Jag glömmer inte den natten. Jag sov ingenting utan låg där och funderade över de två och hörde på stormen. Inatt har jag tänkt på de som försvunnit i Kebnekaiseområdet. 
Hoppas att de hittas.