Kört på pären

”Nu har vi kört på pären”. Nej man kör inte uppe på potatisen utan man kupar potatisryggen så att potatisen har mer att växa i. Så att de inte knölarna sticker ut och blir gröna.

”Nu ha vi kört på, pären” vilket bra uttryck. Vi som är härifrån vet vad det betyder utan omskrivningar. Och det är inte lätt att förklara det med omskrivningar. Efter många om och men hittade jag ordet, kupar. Vi har kupat potatisen.

Just när E ställt traktorn på dess parkeringsplats tog soppan slut i den. Jag vet vilket hemskt jobb det kan vara att lufta det där bränslesystemet. Jag skulle göra det själv hemma hos mor och far en gång, när jag gått lantbruksskola och lärt mig både det ena och andra. Det var inte lätt. Instruktionsboken på framhjulet och myggen stickande och flygande runt huvudet. Fy, fy! Jag gjorde det till sist och pappa berömde.

Min traktor är en Ferguson 130, inte så röd numera men det fungerar. Alla hånar mig för min traktor men det är konstigt den duger att köras med ibland.
Jag har tillbringat många timmar på den i mina yngre år. Kört både fronträfsa, hövändare och hölass, både med och utan bromsar. Det var lite si och så med bromsarna, men vi som var vana blev ganska duktiga på att handha den. Under högtryck gick det inte att hålla på med bromsar och justera dem. Det fick man göra under regniga dagar.

Bäst var det när pappa hade klippt taket av en gammal Ford Taunus 12M som vi hade på gården. Taket satte han fast uppe på störtbågen på Ferguson så att vi inte behövde sätta oss på en blöt sadel så fort det regnat, eller som skydd vid en regnskur.

Han var påhittig min far.