Tomas Jonsson, hockeyspelaren fick mig att tänka på ungdomstiden och den lägre skolåldern hemma på byn i Skansholm.
Han sa att hockeyrinken var nästan som en ungdomsgård när han var ung hockeygrabb. Att alla var där alla lediga stunder.

Då kom jag att tänka på hur det var på vår hockeyplan när jag var sådär 14-15 år. Jo vi åkte mycket skridsko. Det var en naturlig samlingspunkt. Vi flickor hade konståkningsskridskor med minst sex taggar. Pojkarna spelade ju hockey och vi gjorde piruetter, försökte i alla fall.

Hockeykuren som var uppvärmd var det ställe som vi samlades på. Den var inte låst och kalla kvällar samlades vi där för att sitta och prata och ibland tjuvrökte vi där. Nu när jag tänker efter så var det ju faktiskt konstigt att den var uppvärmd. Men det kanske var så att vattenfall bjöd på strömmen, jag vet inte.

Ingen av oss på byn blev vare sig hockeyspelare eller konståkare men vi hade nog drömmarna de flesta av oss. Och vem vet. Om vi haft rätt ledare då så vette tusan om vi inte blivit något inom sporten vi också.

Däremot satsades det mycket på skidåkning och skidspår. Vi var nog en av de första byarna som hade elljusspår. Det Var ca 1 km om jag inte minns fel. Det nöttes otaliga varv per kväll, både för träning och för att vi skulle samla så många ”trådar” som möjligt till vår snöstjärna.

På den tiden fanns varken datorer eller tv-spel. Men det blev klipska människor av oss också. Och…..vi rörde på oss