Hemma!!!

 Brukade min dotter Karolina ropa när hon såg brolyset på huset efter att vi kört genom kurvan efter Brännstenbäcken.

Hemma säger jag också efter tre dagar på lassa i Umeå. Tre dagar med provtagning, tvagning och behandling.

En behandling som jag tidigare skrivit om och som jag väntat på i ca 51 år. Jo det är sant. Ingen har liksom trott på mig eller också är det för att jag inte är eller har varit någon topp-idrottare. Nu har det i varje fall äntligen hänt. Dr Niklas på hjärtcentrum och jag, plus en del andra personer i rummet bredvid, "hjälptes" åt att hitta nerven "elledningen" i hjärtat som tokstartat min puls av och till.

Ablation kallas ingreppet och det var ganska spännande. Det som är lika spännande är att se om det funkar till 100%. Alltså att jag inte ska behöva ha dessa hjärtrusningar som jag levt med så länge. 

Än så länge är jag helt symtomfri och dessutom är jag äntligen hemma i min egen säng.

Jag ska i vilket fall se på fem-milen i morgon. Jag håller tummarna för Marcus och de andra, svenska, pojkarna. Jag törs nästan inte skriva om skidåkarna för jag har fått en sådan tråkig kommentar på min blogg om Rickardsson, så jag vill inte ens publicera den.