Reaktionärer, alliansvänner och dito röstare tar alla chanser att föra upp den bakåtsträvande och fullkomligt föraktfulla tanken om lagstadgade minimilöner, och alltså kollektivavtalens avskaffande, på agendan. Det är både förvånande och inte.

Bakåtsträvan till en tid när arbetsköparna hade all makt ingår i alliansvännernas ideologiska vision, ur den synvinkeln är diskussionen om minimilöner inte särskilt egendomlig. Å andra sidan kan en fråga sig om alliansvännerna inser att anställda faktiskt måste ha råd med konsumtion av företagens produkter. Hur de uppnår det med en framtida armé av working poor framgår inte.

Alliansvänner pratar ofta om hur marknaden ska styra: lönsamhet, tillgång och efterfrågan. Dessa begrepp tycks vara heliga för de reaktionära välfärdskritikerna. Då kan en stillsamt undra varför olönsamma företag, som inte anser sig ha råd med kollektivavtal, ska hållas om ryggen. Nej, dessa företag bör gå under, så att vi istället har livskraftiga företag som investerar i sin personal. Personalen är de som skapar vinsterna åt ägaren/ägarna, om inte alliansvännerna visste det/alternativt förträngde detta faktum.

Slutklämmen blir att den svenska modellen med kollektivavtal måste värnas, till varje pris, mot bakåtsträvande alliansare. Kanske kommer vi åter få anledning att mobilisera arbetarrörelsen, det visar sig.