Läste en ledare i Aftonbladet om nyliberalismen och hur den faktiskt är ansvarig för att ha eldat på under populistiska partiers grytor. Den nyliberala berättelsen, som försöker påvisa att människan endast existerar för sin personliga vinning, att livet är en tävling, och att den svage slås ut, tar sin början i Sveriges politiska liv för sisådär trettio år sedan. Ord som kommunalisering, avreglering, liberalisering och privatisering skulle göra livet bättre för oss alla. Denna diskurs tycktes även partier på vänsterkanten anamma, för vem ville vara den som blickade bakåt när nu liberalismen skulle göra oss fria och rika.

Trettio år senare ser vi resultatet; en sönderslagen välfärd, och en stat som alltmer dragit sig tillbaka från människors liv. För de som vann den nyliberala tävlingen och inte slogs ut på vägen, blev livet oerhört bra. Men de som inte orkade hålla fast och kastades av blev desillusionerade när de insåg att välfärden nu övergav dem i varje fas av livet.

Statens tillbakadragande och nedsläckning som välfärdens fyr börjar med skolan, inte längre likvärdig för alla. Så sent som för någon dag sedan en artikel om Thorengruppens skolor på Östermalm i Stockholm, där elever får se youtube-filmer istället för att ha lärartid. Hur pass mycket eleverna får lära sig om källkritik och skepticism, med sådana fakta om skolan i bakhuvudet, är verkligen något att fundera över. ”Marknadifieringen” av skolan är lätt att tolka som statens kapitulation inför vinstmaximerande riskkapitalister, och de sistnämnda har inget intresse av en fullgod skoldrift.

Nästa steg i livet är den unge vuxne eller vuxnas kamp för att överhuvudtaget ha någon inkomst om långvarig sjukdom eller dito arbetslöshet inträder. Risken att ställas på bar backe är i högsta grad reell. Den sista fasen i livet, pensionen, går nu inte heller längre att se fram emot, då en nyliberal marknads fluktuationer förväntas tillhandahålla rimliga lönenivåer. Pension är faktiskt uppskjuten lön, detta tål att upprepas. Även här sviker staten, när marknaden roffar åt sig. Detta kan många pensionärer skriva under på.

Allt detta sammantaget skapar en uppgivenhet hos många och en minskad tilltro till politiker, staten och välfärden. Nyliberalistiska antydningar om att välfärdsstaten är död och begraven köps av många. För nyliberaler är detta viktigt, då de vill hålla nere skatter och se en så krympt stat att inget utöver de mest grundläggande funktionerna hålls igång.

Resignationen över att ständigt hamna i rikedomens bakvatten, i en konsekvent svikande välfärdsstat, gör att det ter sig lätt för många att lyssna till populistiska politikers enkla svar på komplexa frågor, där invandringen skylls för den minskade välfärden, och om bara nämnda invandring hålls nere/trycks tillbaka, så kommer välfärden minsann att stiga till sina tidigare nivåer (kom ihåg ”marknadens” skola några stycken uppåt, och dess oförmåga att fostra kritiska individer, som med lite hälsosam skepticism skulle kunna motstå lockelsen av sådana enkla ”svar”).

Det värsta är väl att nyliberaler och dito förespråkare har ett intresse av att människor tror på denna lögn. Då skylls nämligen inte den verklige boven, det nyliberalistiska projektet, för den sönderslagna välfärdsstaten. Populism är ett resultat av den extrema nyliberalismens ovilja att minska klyftor och stärka välfärdsstaten, tro inget annat! Sluta lyssna på populismens locktoner (SD och dylika partier) inför valet i september.

Förstå och inse att det är alliansen och dess liberalistiska lögnaktiga diskurs om välfärdsstatens omöjlighet som bär skulden för SDs tillväxt. SD kommer aldrig att stå för någon välfärd, utan endast rasism och den vite mannens rätt att definiera rätt familjebildning, sexualitet, etnicitet, religion, med mera. Låt alliansen med din röst veta att du förstår att det är deras neoliberalism som förstört välfärden, inte invandringen, som SD vill få dig att tro. Med andra ord finns det bara ett alternativ i årets val, och det är rött!