Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 1

Efter ett år av sporadiska försök står det klart… Jag kommer aldrig skriva någon väldig introduktion till Valdemar Lindholm. Åtminstone 50 titlar har den gamle Umeåjournalisten på sitt samvete – varav en del kanske plågar honom än idag, där han ligger begravd på Vännäs kyrkogård. Vad som gäckar hos denne tidningsman och författare är just det svindlande omfånget. Vid minst tre tillfällen har jag barskat upp mig, tagit sats och fattat pennan för att ringa in det väsentliga. Miss. Övertramp. Bom.  Trots allt ska jag, så sanningsenligt och ärligt, redogöra för mina misslyckanden. Kanske kommer ni känna någon form av sympati. 

Vad som först mötte mig var en pliktskyldig notis i någon av de många norrlandsantologierna, eller i en av de tidigare författarförteckningarna från Litteratursällskapet Norr. Jag kan inte riktigt minnas vilket. Det spelar heller ingen roll. Lindholms namn nämns ofta i den formen av publikationer: under bokstaven L, tillsammans med födelseåret 1880 och -orten Ånge. Därtill kastas inte sällan en eller två titlar upp på bordet (alltid olika). Tanken är säkert att man snabbt ska vända åter i indexet – till Lidman eller Lindgren, eller vidare till Molin. 

En gråmulen höstdag sitter jag där igen, och bläddrar… bläddrar… ”Lindholm”… bläddrar…. Nej, tametusan, inte den här gången! Dagen kommit då Valdemar Lindholm äntligen ska ägnas en studie. Vem han än var, vad han än skrev, så förtjänar han en åtanke.

Misslyckande 1: Den tröstlösa vandringen i en kringflackande författares fotspår

Flitens lampa har tänts. Den första tråden som måste nysta upp, tänker jag, är den om Lindholms olika boorter. Han är enligt Den Svenska Dödboken (en databas som registrerar omkomna svenskars födelse- och dödsorter) född i Västernorrland, likväl ser jag honom ibland omnämnas som Västerbottning. Det måste, föreställer jag mig, ha att göra med en eller flera flyttar. Jag vet att man kan reda ut en sådan här fråga med hjälp av kyrkoböckerna, men jag vet även att det är ett tidsödande arbete. Därför, tänker jag, ska jag ta den korta vägen. 

Den korta vägen, eller den svages väg, är att granska en författares olika boktitlar i någon katalog. Kring sekelsskiftet fanns nämligen betydligt fler stora tryckerier än idag, och det hörde till vanligheterna att man valde det lokala. Dessutom är man i Kungliga bibliotekets databas Libris noga vad gäller registrerandet av dessa tryckorter. Det hände också att författarna av lokalpatriotism ville klämma in platsen där verket kommit till i någon form av undertitel. 

Snabbt uppdagas det att Valdemar Lindholm och hans produktion inte är något undantag. En av de första titlarna som jag noterar är det tidiga variatrycket Från det gamla Lappland. Anteckningar[1904]. Det står nämligen att det följde med som ”bilaga till Västerbottenskuriren”. Aha! Av allt att döma var det just på denna tidning som den 24-årige Lindholm inledde sin journalistiska bana.

Så lång allt gott. Problemet kommer då jag ska skriva ut en fullständig förteckning och skrivarpatronen snart börjar spotta luft. Ut kommer en väldans massa sidor – först skarpa, sedan suddiga och slutligen blanka. Efter att ha vadat fram till det sista läsliga bladet konstaterar jag att Lindholm kommit ut med åtminstone en bok per år, under hela sitt vuxna liv – på inte mindre än 15 olika förlag! En av dessa, romanen Två människor, trycktes i Umeå 1902. Men tätt efter den utkommer ett drama om från Södertälje, en ort där tydligen Lindholm kan titulera sig som tidningsredaktör 1903, innan det alltså är dags för redan nämnda Från det gamla Lappland…[Umeå, 1904]. 

Tog han ett friår från VK, som redaktör i Södertälje? Det låter visserligen som en trevlig semester, men samtidigt en smula osannolikt. 

Jag tar mig för ansiktet efter att ha skissat upp den kronologiska, högst ologiska, serien tryckorter: Sthlm, GBG, Sthlm, Eskilstuna, Uppsala, Sthlm, Linköping, Dresden (ja, det tycks faktiskt som att Lindholm utgett romanen Die Glocken Meister Siegfried i Tyskland, på tyska!), Sthlm, Uppsala, GBG, Örsnköldsvik, Sthlm, Örnsköldsvik o s v. 

Herrejistanes, Valdemar. Ett sådant flackande, farande och oupphörligt miljöutbyte kan väl aldrig gett någon arbetsro?  Klart står hur som helst att jag valde FEL metod och därför straffades med kaos, på mitt skrivbord och i mitt huvud. Min enda tröst är att jag inte gav mig på att utreda dessa ortsförhållanden via kyrkböckerna. Trött och sur lägger jag ner pennan en första gång.

Misslyckande 2: Försök att vegetera i ett potpuri av kåserande kiosklitteratur och högstämd naturskildring

Två månader senare bestämmer jag mig ändå för att göra ett nytt försök. Kanske kan man ta utgångspunkt i någon av Lindholms många böcker? Men var ska man börja? De är så många och tokiga att man drabbas av yrsel. Smaka bara på denna snärtiga skrift: År 2003 eller En midsommarnattsdröm eller Pelle Panks stora fluga eller Hvad ni behagar : stor dramatisk, komisk, tragisk, socialistisk, anarkistisk, kolerisk revy med tal, sång, musik och balett i 0.999 akter och 2/3 tablåer [1903].

Jag tar hem det smäckra skådespelet på fjärrlån eftersom att jag någonstans hoppas på en rabulistisk Science Fiction-historia från Västerbotten likt byskeförfattaren Elfred Berggrens Robotarnas gud(som jag tidigare skrivit om i Provins 2:2009). Så gott det går försöker jag förtränga de onda aningarna om att det i själva verket rör sig om ett studentikost upptåg av det tendiösa slaget. 

Forts… följer i nästa inlägg. Nämligen HÄR!