Sanningsenlig redogörelse för mina misslyckanden kring forskningen i f d Umeåbon Waldemar Lindholms författarskap – Del 2

 

 

…forts från föregående inlägg:

 

 

 

Självklart blev jag besviken. Visserligen talar vi här om en framtidsskildring, men likaså en fullständigt skogstokig Stefan och Krister-utläggning kring Södertäljes kommunalpolitik. I korthet handlar uppsättningen om en fryntlig man som dricker sig kalas och fylledrucken vaknar upp 100 år fram i tid. Vad han möts av är inte robotar och andra tekniska innovationer utan en serie mindre kontroversiella dumheter i form av planlös vattendragning, ostrukturerat brobygge och dyra priser på bröd (förmodligen en serie brännande politiska frågor i Södertälje vid sekelskiftet):

 

"Sen vaknar du frampå natten / och törstar och vill ha vatten. / Men stadsfullmäktige som i en klump / sa: – Släck törsten, om du kan, med / kaffesump, / ty vatten får du ej förutan pump."

 

Utan att låta mig nedslås beställer jag tappert efter nästa pockande titel: Millionärskojare, samhällsskyddare, mutkolvar och kulsprutemän i landet under Sveriges rikes lag [1926]. Jag tänker att här har gått ett par år. Lindholm måste ha mognat en aning och framför allt sjappat från Södertälje. Det har an också. Nu framträder han istället som en rasande pamflettskrivare som avtäcker och ryter åt svåra brottstycken – framför allt storföretagens sprithandel och smuggelbrott. Den aggressiva skriften skulle säkert vara intressant ifall bara ett av dessa företag eller en av dess upphovsmän vore bekanta för mig. Det är de inte.

 

Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande. 

 

Men se icket! Det visar sig att Lindholm gått på en längre tur än så. Halvvägs in i läsningen, med "pojkar och stintor" som talar en obegripligt flott och subtil slags humoristisk allmogeslang à la bondkomik av högst tvivelaktig etnografisk exakthet, finner jag att hafvet som åsyftas är Atlanten och kustlandet är det vid Göteborg. Vildmarks- och revyfantomen har överlistat mig igen. De retsamma orden på sidan 32 i Där hafvet börjar maler fortfarande i huvudet:

 

 ”Hur skönt det känns att få vara riktigt fri från allt och alla! Att vara fullkomligt gömd och borta från alla människor, som vore jag död! Det är en säregen, nästan vällustig känsla […] likt en aning om något underbart – som en gäckande gåta – som en aldrig svinnande hägring.”

 

Men vad är det för en liten lapp som stuckits in mitt i boken? Jo, en gammal lånebeställning från Universitetsbiblioteket, och från en viss Kjell-Arne Brändström, Litt.Vet, Umeå. Se där. Kanske var min förvillelse förlåtlig? Jag försöker i a f föreställa mig att fler, betydligt mer erfarna forskare, har stupat här.

 

 

Misslyckande 3: Vari Valdemars många pseudonymer och löst sammanhängande men icke desto mindre otroliga åtaganden uppdagas

 

Ytterligare några månader går innan jag får en påminnelse från biblioteket om att det är dags att återlämna Där hafvet börjar. Väl vid återlämningsdisken känner jag mig ynklig över att jag inte lagt manken till och följt upp spåren bättre. Några riktigt snåriga lexikon skulle kanske vara behjälpliga; det tunga artilleriet som sträcker sig bortom standardluntor som Svenska män och kvinnor skulle göra susen.

 

Aj aj, den tanken borde ha förträngts i tid. Det är nämligen nu som De gamle vise informerar mig om Waldemar Lindholms olika pseudonymer:  Kristian Ahlenius, Lucas M. Flower, Mathias, Tommy Allen, Sven Högerman m fl. Så går en dag från mitt liv och ännu ett dussin titlar sprängs in i min Lindholmbibliografi. 

 

Författarskapet är vid det här laget oöverskådligt. Kvoten 1 bok/år räcker inte längre. Mina papper är fulla av hysteriska titlar som hade roat mig vilken annan dag som helst: Varulfven : En berättelse från fjäll och haf [1909], Nils Örn, prins av lappland : historisk-romantisk berättelse [1910], Robinson på Lill-Fårö och andra norrländska äventyr [1934], Pojkar, djur och odjur [1938] och så Den lilla ilskan [1907] som skulle kunna vara en parodi på Sundsvallsförfattaren Olof Högbergs Den stora vreden [1906]. 

 

Jag bestämmer mig för att kontrollera det sistnämnda antagandet. Vad har jag kvar att förlora? Efter ett besök vid bibliotekets mikrofilmsapparater visar det sig också att Lindholm var redaktionssekreterare i Sundsvalls-Posten när Högberg vann Idunpriset för sin klassiker.

 

Via tidningsartiklarna återfinns ytterligare två förbluffande biografiposter. För det första tycks det som att Lindholm promoverats till hedersdoktor vid Yale University 1925 (!). För det andra syns det som att han bara några år senare presenteras som chefredaktör och ansvarig utgivare av Vännäs Tidning. Snabba kast. Dubbelkoll. Jovisst. Vid fjällforsen brus är en publikation, som trots det Pelle Molin-klingande och topografiskt missvisande namnet, kan antas ha viss beröring med grannkommunen Vännäs. Bokens undertitel lyder nämligen ”Sångvals. Text. Vännäs.”

 

Här någonstans känner jag, som gammal Vännäsbyson, att det får vara nog med Valdemar narrande.

 

Fullständigt invirad i lockande och lösa snubbeltrådar konstaterar jag: Det blir ingen minnesartikel om Valdemar Lindhom.