Elvin Enqvist : En blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren
Min recension av Kurt Salomonsons Sveket gav fin respons – från såväl väntat som oanat håll. Detta har fått min encyklopediska slumpgenerator till hjärna att spotta ur sig de mest märkliga ting. Under de senaste dagarna har jag till exempel tänkt oproportionerligt mycket på Elvin Enqvist. Vilken sund människa går runt och funderar kring honom?
Enqvist föddes i Bjärtrå, Västernorrland och var diktare, men framför allt knegare. Utan att på tidstypiskt och onyanserat lovsjunga arbetaren bar han genom livet på en stark yrkesstolthet. Karaktäristiken känns igen från den 20 år yngre Salomonson; och precis som Hjoggböleförfattaren föredrog Enqvist att spela solo, hellre än i orkester.
Saker och ting ter sig så märkliga. I år fyller Salomonsson 80 år, Enqvist skulle samma vecka firat 100 år. Här, i november månad 2009, sammanstrålar alltså två säregna norrlänningar som bar penna och block med sig till fabriken. I övrigt är likheterna få.
Kurt Salomonson och hans patos känner vi ganska väl. Jubilaren Enqvist var något annan, något mycket märkligt. Han växte upp i skydd av borgerligheten, som son till en köpman. Därför föll det sig rimligt och rätt att slussa in honom i Kungliga Tekniska Högskolans ingenjörsutbildning. Efter avlagd examen följde också en planenlig anställning vid Bofors kanonverkstad. Där hade han kunnat bli sittandes, ifall inte hans inneboende oro (eller vardande konstnärssjäl, som det heter) lockat ut honom till skogsbaracker och arbetarbostäder.
Under en period i sitt liv arbetade han som fri maskinist och bodde under tiden i en kyrkstuga i Gammelstad, där han samlade bilder och intryck från den säregna miljön. Han reste mycket och blev aldrig riktigt hemmahörandes. Genom allt bar han med sig två skilda världar i sitt bröst: det sociala livet bland människor och vagabondens avskilda sfär.
De apokalyptiska bilderna var Elvin Enqvists signum. En skogsdunge kunde bli en samling tusensträngande sjungande grenharpor, som med stormrvridna galgmanhänder kämpade med att hålla månen uppe. Gnagande ensamhet och öronbedövande ödslighet var två återkommande paradoxer i diktningen.
När man läser Enqvist drabbas man av intrycket att han aldrig sovit, utan tagit varje bjudet tillfälle att gå på lång nattvandring, älta ensamheten och beklaga det sorgliga i människans ekorrhjulstillvaro.
Ibland känner man som att man lyssnar en dekadent dandy, en blaserad turist på genomresa i arbetarkvarteren. Hos ångestfågeln Enqvist återfinns sällan någon verklig dramatik eller udd i fabrikerna, staden eller arbetarkampen – dessa scenerier berörs bara i förbigående (”Kör mig vart ni vill i staden! / Säg mig, vet ni, var jag bor? / Jag har intet hus i staden! / Kasta ur mig, där ni tror!”). Däremot kan man i naturens växlingar tvingas konfrontera såväl liv som död. Ett sådant stycke norrlandsgotik återfinns i dikten "Drunknad":
"DET VAR JAG, som gick ned
mig i Svartmyra tjärn
och aldrig man hittade sedan.
Jag minns jag sjönk
från luft och ljus
en solig sommarsöndag,
när spångens mossigt murkna bro
gled undan över djupet.
Det sista jag såg var skogen, som stod
hög med sin orgelmusik,
och himmelens dunvita, drivande moln
och knippan med vattenklöver –
En namnlös skräck
tog hårt kring min hals
och i greppet jag sparkade vilt,
men mjuka och dyiga händer drog
mig långsamt ned mot djupet.
Jag trodde att skogarna
sjöng i mitt bröst,
när lungorna fylldes med vatten,
och tiden stod stilla
en eldklar minut,
medan mitt liv sjönk förbi mig.
I glömda år
jag styvnad stått
med händerna sträckta mot ljuset."
”När ljuset släcks, jag brukar först göra min entré”, skrev han på annan plats, ”för att spela en marsch, en vals eller en largo till scenen där man dör”.
Vad detta mörkervurmande och denna gnagande tomheten kom av kan man bara spekulera i. Kanske manades det fram i efterdyningarna av uppbrottet från ett stabilt borgerligt familjeliv? Eller också berodde sorgmodet på kvarlevande rester och erfarenheter av just det? I Salomonsons Sveket finns i a f en karaktär som påminner om Enqvist. Johannes Mäster heter denne solitär, som brutit upp från en akademisk karriär för att pröva livet som arbetare. Också där slutar det med elände och ångest.
Slutligt och fullständigt slöt sig mörkret runt Elvin Enqvist först den 18 november 1998. Han blev närapå 90 år, men på något underligt vis bortglömd. Dikten "Eftermäle" känns (trots att den skrevs 58 år innan hans död) som ett lämpligt slutackord:
"SKICKADES hämta ett lerkrus med vatten!
Gick – och blev borta i ovädersnatten.
Lerkruset fann vi bland lövtäta snår –
av honom själv ej det ringaste spår!"
Elvin Enqvists Bibliografi: Etyder : dikter (1938), Vilse : dikter (1940),
Se även: "Möte vid ’Döda huset’" i tidskriften Perspektiv 1/1962.
Senaste kommentarerna