Det kom ett brev…

…poststämplat i Marrakech, och med en lukt av kamelspillning och opiumvallmo. Nej, riktigt så diktade inte Pär Lagerkvist. Avsändare är dock den mytomspunne översättaren och frankofilen Elias Wraak, på resa i Nordafrika…. Eller bor han månne där?

Eftersom att innehållet (en liten lapp och ett gammalt foto) delvis berör och belyser mitt föregående inlägg om Lennart Marklund här på bloggen har jag valt att publicera det. Hoppas inte den ljusskygge Wraak misstycker.

Det har spekulerats i vem han egentligen är, denne mystiske man, som med glasklar och isig skärpa, gett oss svenskar Rimbaud, Huysmans, Verlaine och Lautréamont. De få personuppgifter som gjorts tillgängliga – född 1918 på Fårö – har antagits vara uppdiktade, för att leda blickarna i riktning mot en nu bortgången demonregissör. Andra har menat att han är densamme som Nikanor Teratologen. Teratologen har dock nekat och pekat på det orimliga i att hinna översätta i Wraaks takt samtidigt som man skriver kulturktik, romaner och översätter Nietzsche (vilket Teratologen gjorde samtidigt som Wraak arbetade med sin kongeniala Huysmansöversättning samt redigerade Res Publica-antologin "Rimbauds Nej"). Det måste också påpekas att deras översättningstekniker är vitt skilda. Teratologen kör sina tolkar genom ett teratologiskt filter; det som kommer ut påminner oerhört mycket om Kågeförfatatrens eget språk, medan Wraak låter överordna ordens betydelser. Rytm och ton kommer i andra hand.

Fler än Teratologen har förstås förelagits gömma sig bakom pseudonymen. Det smickrar oss norrlänningar att även Carl-Göran Ekerwald nominerats – men också han är en allt för upptagen man.

I en brevintervju som jag gjorde med Wraak för ganska precis fem år sedan bubblade förstås den oundvikliga frågan upp. Hans mallarmistiska svar förtjänar att reciteras:

"Jag är en annan. Om jag varit tvungen att släpa på någon slags identitet, ett groteskt omvärldsspäckat ego, hade jag aldrig kunnat ta mig in i och översätta författarskapen som intresserar mig … Det är inget koketterande med anonymitet, utan tvärtom en förutsättning för arbetet. Det finns en stor frihet i genomskinligheten, en spöklik friktionslöshet i förhållandet till författaren."

(Ur Subaltern 1/2004 Tema: "Apokalyps")