Vem minns Leena Helka?

Samtidigt som jag började gräva runt i Lennart Marklunds författarskap sattes också mina första spadtag i Bonniers Nya Lyrikserie. BNL var en bunt små, små böcker som utkom under 60-talet, i syfte att utforska Sveriges mer dimhöljda litteraturlandskap. Somligt var intressant, annat var direkt anskrämligt. Summerat är det kanske just bredden, den stora mängden mystiska upphovsmän och -kvinnor, som bjuder en att söka sig tillbaka till bokserien.

En brokig blanding poeter gör sig påminda genom dessa häften: obskyra, oävna, otidsenliga röster. Bengt Hörberg och Hans Boij är exempel på två udda diktare, vars författarskap tagit sin början här. Och att Marklund från Umeå fick inleda bokserien med sin dystra debut Elden och tystnaden talar samma tydliga språk. Om honom och hans underliga livsöde vet vi emellertid lite mer idag. Därför tänkte jag istället skriva något kort – det lilla jag känner och vet – om en annan av dessa BNL-poeter.

Inledningsvis ska det fastslås att damerna i Bonniers Nya Lyrikserie är minst lika egenartade som herrarna… Det började med introduktionen till författaren och översättaren Ingegärd Martinell, och hennes lugnt oeftergivliga strävan till känslomässig klarhet. Och det fortsatte med Leena Helka (bilden) och hennes energiska försök att disciplinera en oregerlig ingivelse. Martinell har lyckats hålla sig kvar i det litterära medvetendet, med en serie barnböcker samt åtskilliga uppdrag för Svenska barnboksakademien. Men Leena Helka, vem minns henne idag?

Säregen men tilltyglad poesi

Helka föddes i finska Rauma, 1924, på ett av årets sista dagar. Hon klev över gränsen till Sverige ett tiotal år senare för att göra läger i Luleå. Där kom hon även i fortsättningen att uppehålla sig, verka och lära känna sitt diktlandskap. Hon har alltså viss koppling till Norrland, trots att hon a priori har skrivit dikter, noveller och sagor på sitt finska modersmål. Först under 60-talet tar det svenska språket och den nordsvenska miljötäckningen plats i författarskapet. Det sista som jag läste var att hon nu åter bor i Finland där hon avslutat sitt yrkesverksamma liv som bildlärare.

Helkas förhållande till livet och ordet var vid 60-talets begynnelse häftigt. Hon var märkbart sträng mot sin språkliga egenart; man kan säga att hon tvingade på den ett schema som inte passar. Läsarna och kritikerna kunde alltså skönja såväl det säregna som det tilltyglade, fast de fastnade ofta för det senare – med följd att de goda recensionerna uteblev. Sju systrar (1962), som ingår i nämnda lyrikserie, innehöll t ex uteslutande fyraradingar – vilket ansågs banalt och lite stelt.

Det är nog sant också, att formen betydde mera våld än en rimlig tuktan av impulsiviteten kan ha krävt. I Sju systrar rör sig Helka som alltid mellan lyriken och aforismen. Hon håller sig med höga tankar, men det är desvärre bara i undantagsfall hon lyckades förena naturlig fräschör med tvångsmässig sobrietet – som i dikten ”Gammal kvinna”:

"Så kort var livet – vilken synvilla

när man mätte den från barndomshemmet –

så kort

men såhär trött hann jag bli."

Anspänningarna släpper

Ändå fanns där en dold spänning i hennes programmatiska avspändhet, som till mycket påminner om Göran Sonnevis (vars diktsamling Outfört faktiskt klev in som nummer två i Bonniers Nya Lyriksere). Författarinnnan har en påfallande förmåga att få de korta stroferna att bränna till vid kontakt med läsaren. Denna miniatyrpoesi kring väsentligheterna har just sådana kvaliteter som gör att man med förväntingar ser fram emot att läsa en fortsätting. Det skulle dock dröja ytterligare ett par år innan den fann sin allra finaste form. Det är som om Leena Helka successivt gav utrymme för en mera positiv tilltro till naturen i sina dikter: lite liv och luft mellan raderna. Därefter följde en efterlängtad avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – ett begynnande avsked till de naivistiska och åtskruvade. I diktsamlingen Fosterbarn från 1965 möter man en slags smart och snygg ”nyenkelhet”, för att tala med Sonja Åkerssonälskaren. Här är Helkas poesi glasklar och snyggt krass. Den är faktiskt – sina 5 år till trots – mycket kompatibel med vår samtid.

Sålunda får denna lilla anmälan rinna ut, med ett parti ur en av Leena Helkas finaste diktsviter, "Vinter", hämtad just från samlingen Fosterbarn:

"Mörkret tränger in.
Det är vanlig tid på eftermiddagen.
Grannarna ylar
i sina burar.
Staden spikar spikar i spikar.
Vid alla köksbord
sitter tonårsflickor och skriver:
"Jag har små ögon och stora fötter.
Varför måste det vara tvärtom?
Jag hittade i somras en fyrklöver
men det hjälpte inte det minsta.
Vad ska jag göra?"
Den gamla slarviga tiden
hasar fram
eller slinker iväg kvickt
glad över ingen fick syn på en.
Luktar lök.
Det är middagstiden
i morgonrock.
Nu dukar signaturerna
"Oviss framtid" bord.
Det blir mörkare. Ögonen minskar
och fötterna växer med tiden.

Himmelens skönhet
glider som vågor över hela dess ödslighet.
Här vid sömnens rand växer det ännu gräs.
Tröttheten håller om mig som en gammal god kvinna.
Hon har tårar i ögonen – i mina ögon.
De gamla goda kvinnornas gungstolar
har förmultnat – känn
hur jordens yta rör sig.
Där gungar de och sticker gräs.

Grannens barn gråter.
Ännu är det grannens barn som skriker
högt.
Grannens barn får gråta
hela huset till sömns.
Han gråter för att husets mardrömmar.
Ur häxornas grytor stiger rök.
Det är där
man gör av feta barn talgljus
och av de magras hud lampskärmar
-aftonlampor och stämningsljus-
men så underligt
att bara ett av barnen gråter.
Grannens barn bara gråter.
Grannens barn får tänder."