Nikanor Teratologen och den fortsatta frågan om norrlandgotikens vara…

Av , , 3 kommentarer 90




Ett par hundra nya läsare har anslutit sedan Dagarnas Skum lyftes in direkt under kultursidorna. Ni är välkomna! Det känns oerhört angenämt att kravla sig upp ur anonymitetens träskmarker på http://vk.se/blogg – att äntligen få flyta på ytskummet. Så länge man kan trycka bråkiga textblock direkt i nyllet på den glade kultursideskonnässören finns ingen anledning att slå av på takten, tvärtom. I’m Forever Blowing Bubbles, som de sjunger på Upton Park. Alltsammans känns hissnande och lite skrämmande. Sålunda skriver jag av mig ordentligt denna gång.

 

En kort resumé, till tjänst för nytillkomna läsare

Jag ska lite kort berätta om vad som försigår här. Men det får gå fort; vi får som sagt inte förlora fart. Just nu pågår nämligen en fullständig sondering på norrländska böcker som slarvats bort under 1900-talet. Umepoeten Lennart Marklunds två diktsamlingar, Sture Hammenskogs roman Farmarna, Britt-Marie Eklunds lyriska debut Lek med skärvor, Walter Hülphers novellsamling Ockulta noveller samt nu senast Elsa Forsgrens formexperiment Resa mellan ensamheter, har introducerats i papperstidningen under rubriken Den förlorade Norrlandslitteraturen. Här på bloggen tar de böcker som ingår i följetongen ett extra ärevarv, varje måndag. Därutöver introduceras ännu någon märklig bok med Norrlandsanknytning, vanligen veckovis. Igår landade vi i Sundsvallsfödde Ragnar Åslunds ekivoka satir Svenska bordeller, och dessförinnan Bengt Köhlers mörka saga Dödsmässa. Somliga författare, t ex Birger Vikström, ligger mig nära om hjärtat, så de återkommer i journalanteckningarna. Andra, som Sara Lidman och de andra bjässarna, flyter främst förbi i förbifarten.

Men allt är inte granris som berör. I den snåriga litteraturskogen finns flertalet sörländska, och utländska, författarskap som engagerar på lika sätt. Dagarnas skum är även en plats för recensioner av smalare verk – även om det kanske inte riktigt framkommit såhär långt. Fler intressanta anmälningar är dock att vänta. Till en början kommer de att presenteras under rubriken ”julklappstips”… De blir så många som hinns med. Och detta gäller för hela verksamheten, under vissa perioder måste jag tyvärr sälja bort mina texter till tidningsredaktioner – men jag försäkrar er om att det enbart är i syfte att överleva.

Slutligen finner vi oss utan egen förskyllan inblandade i ett stort spektakel, ett dystert skådespel men med blod i kulisserna. Nyläsningar av melankoliska författare som Elvin Enqvist, Edvin Bergdahl samt ovan nämnda Hülphers och Köhler har blivit till eldkol i en stor tankemaskin, vars enda mål är att utröna ifall det i våra trakter kan utskönjas en parallell till vad man i staterna kallar "Southern Gothic" – Sydstatsgotik. Dessa första tankefoster finns för allmän beskådan under rubriken Finns en särskild Norrlandsgotik?

Vidare funderingar kring norrlandsgotiken

Nu har det ödslas nog med tid åt återblickar. Det är dags att ta nya krafttag om den sistnämnda diskussionen kring den norrländska gotiken. Professor Anders Öhman, författare till den med rätta Ivar Lo-Johansson-priset-belönade avhandlingen De förskingrade : Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson har, efter privat beställning, snabbt sammanfattat de tendenser som jag tidigare försökt påvisa som en "kulturell" kamp mot exotiserande eller förtryckande projiceringar söderifrån, gentemot det norrländska (stadsbons möte med timmerkojan t ex), men också – som åtminstone i Olof Högbergs fall – en strävan att visa att Norrland också har en historia och sagor, myter, legender etc.

För den som behöver få detta ytterligare förklarat och/eller fördjupat kan det sägas gå i ton med Öhmans diskussion kring Pelle Molin-novellen "Historien om Gunnel" i De förskingrade (en bok som finns att köpa i välsorterade boklådor). Kort och gott handlar den symboliska kortnovellen om en ung norrlänning som leder ett verbalt uppror mot en sörländsk professor; en äldre man som även visar sig vara hans far. I texten ges kraftiga uttryck för en aversion mot de projiceringar som Öhman radar upp här ovan. anders Öhmans Gunnel-analys sätter fingret på Vi mot De-problematiken, och detta överensstämmer även med den samhällskritiska tonen inom det jag kallar norrlandsgotik.

Vad som inte låter sig förklaras lika lätt är det mordiska, mörka och stundom masochistiska som ryms inom exempelvis Hülphers "gotik", eller den som ges uttryck för i Elsa Forsgrens novell ”Mörker” (se tidigare inlägg om Forsgren). Där rasar en intern uppgörelse. Lika ofta bybor emellan som inom psykets egna ramar. Det senare är tydligt hos Hülphers, men kanske mest påtaglig hos Elvin Enqvist som gjort det till sin sak att avglorifera, mala ner och stampa sönder jaget – i diktsamlingen Vilse och i novellen "Poker i Kangas" (för att nämna två exempel ur spridda genrer).

Har detta med det kringflackandet, vagabondslivet och rotlösheten att göra; frågor och förhållanden som ofta plågat den norrländske författaren? Kanske, svarar Öhman, och förtydligar att hans hastiga replik till frågan om norrlandsgotiken ju främst berörde den identitetspolitiska och optimistiska kamp-varianten. Han instämmer emellertid i att det även finns en mörkare sida av den, som drar åt intolerans, inavel och främlingsmisstänksamhet. Men den undviks ofta eftersom den stryker fördomar och projiceringar medhårs. Kanske att där också finns en slags jag-destruktion som kan komma av de flyktiga hemmen? Det vore onekligen en komplicerad, men intressantare förklaring, ifall det går att belägga.

 

Nikanor Teratologen som norrlandsgotiker?

En författare som aldrig väjt för dessa ingredienser och dessutom laborerar flitigt med de för Southern Gothic så typiska utslagen av grotesk, fantastik och civilisationskritik är Nikanor Teratologen från Skellefteå. Varför detta till synes utmärkta exempel inte lyfts in i diskussion tidigare är för att hans romaner lätt kan uppfattas som parafraser på, snarare än paralleller, till sydstatsgotiken – som ju hade sin storhetstid under femtiotalet. Teratologens våldsamma språklek Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992. Därför är det kanske snarare ett post-norrlandsgotiskt verk, och i detta prefixsnår försöker vi undvika att trassla in oss.

Trots allt kan det vara intressant att reflektera över vilka stilgrep Teratologen experimenterar med. Språkligt sett har de grävts upp ur de sedan länge begravda norrländska dialektexperimenten som kulminerade och vann internationellt erkännande i och med Sara Lidmans Tjärdalen (1953). ”Vissa kritker”, menade Helmer Grundström redan 1959 (i ett brev till författarkollegan Astrid Väring), ”tycks tro att det norrländska uttrycket föddes i och med Sara Lidmans debut, men de är själva födda på 50-talet och vet inte bättre”. Det är också tydligt att Teratologen grävt djupare och lånat inspiration från exempelvis Högbergs knotiga norrlandsbondska. För mig är det lika mycket detta barska, temperamentsfulla språk han parafraserar, men i ett saligt hopkok med sitt lokala skelleftemål.

Tilltalet hos Teratologen är direkt, ofta célinskt avyxat i ändelserna (eller avsnoppat i enlighet med gammelnorrländskt, stereotypt talspråk). Det är även bibliskt högmodigt och vredgat, till varje sentens laddat med mening och poesi (som hos Sara och Torgny). Självklart är Morfar och Pyret i Teratologens Äldreomsorgen… löjligt pladdriga (otidesenligt talföra även i modernt sammanhang), men här är som sagt tal om en språkövning, en inventering och en katalog – till bristningsgränsen späckad med fridlyst språk. Uttrycksformen har till syfte att introducera stereotypa karaktärer, tänja på dem till absurditet och belysa dess inneboende dårskap – just som i sydstatsgotiken. Och, märk väl, det är inte frågan om att moralisera kring exempelvis inavel och främlingsfientlighet. Snarare än att skriva pekpinnesprosa vill Teratologen höja en rabelaistisk sköld; han vill chockera istället för att predika. Predikanten är den som ska förlöjligas, såväl hos nihilisten Teratologen som hos Flannery O’Connor (den Southern Gothic författare som närmast delar Teratologens gudssyn). I en intervju för den idag nedlagda, internationella publikationen Loyal (Issue #6, 2003) förtydligar Kågeförfattaren sina litterära intentioner:

”When I wrote my first book Äldreomsorgen i Övre Kågedalen the printed language lay in its death-troes, I mean in my mind, in my view, in my imagination… I couldn’t stand the ordinary literary or official language, it felt dead and disgusting, totally fucking depleted of vitaly and relevance. So I had to write like a retarded ten-year-old using the backwoodsdialect from Västerbotten, mutiliating the narrative, whipping it into an obscene frenzy, trying desperately to inject some substance in the anemic repertoire of literary bullshit clichés. I also did it as a megalomaniacally humble homage, with lots of greetings to the great forerunners in the process of making prose translucent, visceral, virulent and savagely humoristic […] I will write atleast one more volume totally saturated with the harsch and gloomy dialect that I prefer to treat like a ’ritual’ language, only using the words once, rescuing and preserving them in a memorable context.”

Inte nog med att Teratologen svär sin tilltro till norrländskan som ett vapen – precis som författaren William S. Burroughs såg sig som en agent vars enda avsikt var att injicera dos efter dos med språkliga virus i en kall och närapå glädjeresistent samhällskropp… Nikanor vill använda detta tillhygge till att piska liv i hela svenska språket. Mest intressant för vår Norrland-Amerikanska södern-jämförelse är dock att han väljer att klassificera sitt verktyg som ”backwooddialect from Västerbotten”. Backwood är en lummig term som används för att definiera Nordamerikas mest isolerade skogstrakter, men under vårt sista decennium har blivit allt mer synonymt med söderns träskmarker.

Det bästa har sparats till sist. Med intervjun i Loyal följer ett helt kapitel ur Äldreomsorgen…, i engelsk tolkning av den luttrade översättaren Einar Heckscher (se bild). Heckscher har slipat den grovhuggna Västerbottniskan till värsta sortens hillbillylingo med inslag av sydstatsslang. Talande nog inleds partiet med att karaktären Morfar sitter i en gungstol och virkar på sönderns speciella flagg. Som vanligt tar han genast ton:

”’Long as ye can have others suffer, dere ain’t no reason killin’ yerself, Grandpa slobbered jovially. He was asittin’ dere in his rockin’ chair, crochetin’ a Confderence flag. ’Ein Heldenleben’ was afadin’ out, an’ Larri Isokyrpä an’ Torsten Murkström were busy fadin’ out them as well, sayin’ their thanks for a good cheer. Grandpa had put som strychnine in that coffee, an’ I thought they might as well have it. Ye have to come up with some fresh fun’ an’ games when things go get tedious. Larri stayed with us a little longer, lookin’ me in the eye, jerkin’ his heid like a spastic and slobberin’ an’ shit, but so fuckin’ what, din’t help none. He was one bad ruffian of a dowser, any kids he could put his hands on he turned two noseholes into one. Now they were alyin’ dere lips all blueberry blue, an’ Grandpa put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside an’ stepped up to them …”

”En busbas till brånsinnar” har blivit ”one bad ruffian of a dowser” och ”la ifrån sä söihla” har transkriberats ”put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside”. Det mörkt komiska är ändå väl bibehållet. Här står den gamle, xenofobiske, norrländska torparen – som vi skulle passa oss för att dra fram i ljuset – och gnatar med den bigotte hillbyllin. Och de tycks komma väl överens.

 

En vemodighet som gått på tomgång

Vad lär oss detta? Nja, vi ska inte dra på för stora växlar. Som jag skrev tidigare vill jag inte heller beblanda Teratologen med de andra norrlandsgotikerna, eftersom att tendenserna de reagerade på inte främst var den språkliga förflackningen eller de tjatiga klichéerna. Författare som Hülphers sökte en egen mystik, för att understryka Anders Öhmans observation. Däremot tror jag att det ligger något i detta med kompatibiliteten mellan de två provinsiella språken, och ytterligare något oupptäckt i det ”kulturella” kriget som dessa romankaraktärer för från kolonierna. Vemodigheten har gått på tomgång genom seklen, och för att de karga omständigheterna inte ska trötta ut dem fullständigt, har den inkorporerats i karaktären som något knivskarpt med bejublansvärt. Däri ligger jagdestruktionen och det masochistiska, om du frågar mig. Inom litteraturen fungerar det som för Rimbaud, poeten som ville skapa litteratur genom att komma till en slags upplösning av sinnesförnimmelserna och ett upp-och-ner-vändande av alla värden.

Teratologen har kopplat den illa dolda, inneboende svårmodigheten till en skränig förstärkare; nu kan de små nyanserna utskiftas och förstås. I parodien finns förstås ett uns av sanning.

Efter denna skissartade harang tar Dagarnas skum en tvådagarspaus för att återkomma med ett julklapps- och boktips från El Salvador (ifall inget anmärkningsvärt inträffar dessförinnan).

Bomber och bordeller i Sundsvall

Av , , 3 kommentarer 82

Gå ingenstans. Jag är inte klar med er ännu. Förutom min Elsaartikel i VK, som det bloggas om här nedan, har jag även varit i samröre med Sundsvalls Tidning under veckan. Detta med anledning av konstnären Kristian Olssons vernisage på Galleri Granen.

 

Potpurri av terrorism, fanatism och hedendom

Kristian OlssonVi tar det igen. Kristian Olsson (bilden till höger) är en gammal bekant vars verksamhet jag följer noga. Hans insatser för den experimentella undergroundkulturen i Sverige kan aldrig överskattas. Med Sundsvall som bas har Olsson producerat black metal, drivit distributionsbolag, snickrat ihop fanzines samt nästan på egen hand skakat liv i en skraltig industrimusiksscen. Två egna, närmast klassiska bandprojekt är Survival Unit och Alfarmania.

Sedan en tid tillbaka är han även konstnär. Temat för Olssons konst är allt som oftast det snåriga, svåra, okända, otrevliga, olidliga, elaka, jävliga, mörka, skadliga, svinga och smärtsamma. Opiater och granater. Ondska och satskap. Terrorism, fanatism, hedendom – allt i en salig röra.

Olssons aggressiva och subversiva konstutställningen hade många behållningar, varav besökarna var den lustigaste. Inte helt oväntat uteblev etablissemangsfolket. Däremot dök en hel del "scum of the earth" upp, för att citera Kristian: "lågliv, nsbm-stekare, konspirationskokon, taxistalinister, fyllon, knarkare, en och annan lokalprofil, folk anknutna till SLPE + några krimare. Nån snubbe från Vice där också". Innan stängning hörde dessutom SÄPO av sig till konstnären, med en förmyndande hälsning om att de bevakade utställningen noga; "så ingen behövde vara orolig".

Min artikel handlade för den skull inte bara om Kristian Olsson, även om han alltid är förtjänt av en gnutta extra uppmärksamhet för sitt idoga arbete. Nej, anledningen till att jag skrev den var för att lyfta fram en för Sundsvallsborna lokalfödd författare, vid namn Ragnar Åslund.

 

Bordellpappan Åslund

Åslund (1931-1986) är författare till kultboken över alla andra i Sverige: Svenska bordeller : En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister, 1967. Det är precis som titeln antyder en exposé över svenska horhus. 55 stycken, samtliga beskrivna och poängsatta tillsammans med sina aktörer. Det enda kruxet är att  – förmodligen – inget av dem har existerat. Boken syftar, precis som Olssons konst, snarare till att störa, stöta och mana till eftertanke. Med sina beskrivningar av bordellernas kringliggande atmosfär kommer dessutom en serie rejält osmickrande bilder av Sveriges storstäder.

Kristian Olsson valde att använda Ragnar Åslunds (bilden snett ovan) klassiska beskrivning av Sundsvall till ett av sina kollage och därav min tidningsartikel. Texten lyder:

”Sundsvall karakteriseras bäst med begreppen materialism, obildning, egoism, råhet. Invånarna har grova och frånstötande drag, och deras intresse kretsar huvudsakligen kring poker, boxning och hästspel. Trakten, som är den tätast befolkade i Sverige, vimlar av tattare, skojare, dagdrivare och gangsters, speciellt koncentrerade till förorterna Skönsberg och Svartvik. Hur den store konstnären och esteten Lars Ahlin kunnat utvecklas i denna ohyggliga miljö är en gåta men,det sägs ju för all del att det växer rosor på gödselhögar.”

Umeå beskrivs, i Åslunds bok, först och främst som en skolstad och viktig trafikpunkt: lugn och saktmodig. Men författaren konstaterar också att harmonin stundom störs av färjeförbindelsen med Finland “varifrån små snedögda knivbärare skeppas över varje onsdag och lördag”.

 

Omöjliga antikvariska böcker

Jag har rotat och ryckt en hel del i detta författarskap som sträcker sig längre än till bara skämtskrifter. Ettriga försök att samla ihop böckerna har gjorts, utan större lycka. Några av romanerna finns att köpa, men kronjuvelen Svenska bordeller… är omöjlig (ifall någon blev sugen på att läsa den). Att den stulits från nio av tio svenska bibliotek talar sitt enkla språk. Då och då dyker kultboken upp på diverse internetauktioner; ett bud på 1000-2000 kronor brukar då räcka för ett ordentligt naggat, i regel sönderläst, exemplar.

En annan av Åslunds mer eftersökta böcker är Ju mer vi är tillsammans : Modärn lekbok i erotik, 1966. Ingenting kunde vara mer opportunt under det sena 60-talet än att parodiera pornografi. Författaren fick därmed renommé som satiriker och bibehöll samtidigt den pornografiska effekten för den stora läsgrupp som lockades därav. Därför såg Åslund till att göra "porrodin" till sin egen genre. Såhär lyder ett favoritavsnitt ur Ju mer vi är tillsammans:

"RUMMET

    Ett bra grupparbetsrum bör ha en speciell atmosfär. Det duger inte med vilken miljö som helst.
    Arbetsrum är inte bra, inte heller kök eller hall och absolut inte sovrum. Badrum är tänkbart endast i några specialfall av samlag under vatten.
    Vardagsrum är acceptabelt, gillestuga förträffligt. Men idealet är biblioteket.
    Till och med den mest oerfarne eller okänslige grips av en sällsam upphetsning, när han träder in i ett bibliotek. Hans lem styvnar, tungan känns torr och sträv, och han grips av en lätt yrsel. Hos kvinnan blir skötet fuktigt, andhämtningen blir märkbart snabbare, en viss aggressivitet gör sig märkbar.
    Redan de offentliga biblioteken har i längden en upphetsande inverkan; de pensionsmässiga ungmör, som tjänstgör som funktionärer på dess institutioner, präglas av en dåsig kättja, som gör ett bisarrt intryck i den påtvungna stillheten och tystnaden. Man vet ännu inte varför just bibliotek har denna effekt, men vissa rön talar för att det rör sig om en fysisk snarare än en psykisk påverkan. I Die sexualpatologischen Probleme des Durchschnittsalters [s. 68 ff] ger Herbert Balmer ett flertal exempel på sådan betingning och drar för sin del slutsatsen, att det är bibliotekets speciella lukt som påverkar individerna i eggande riktning. Det är onödigt att här gå in på hans bevis för riktigheten av denna hypotes. Låt oss endast med Balmer konstatera att icke ens tio välmalda noshörningshorn torde uppväga doften av en inkunabel!"

Även denna bok är svårt att få tag på. Inte stulen på alla bibliotek, men väl från de flesta antikvariat. Utdrag därur har emellertid publicerats i Lasse O’Månssons bokserie HJäLP! som åtminstone gick att köpa under 60- och 70-talet.

 

Om man ändå vill läsa Åslund

Mitt sista tips, på en Åslundbok som faktiskt går att finna rätt på, är novellsamlingen Kära barn! från 1978. Det är lite vanligare att man finner denna i boklådorna. Kära barn! är en satir över samtiden – såsom den kunde uppfattas av en kämpande skribent under 70-talet. Framför allt bjuder Åslund på ett par fantastiska karikatyrer av sina kollegor: Jan Myrdal, Lars Gustafsson m fl.

(bilden till höger: den senare Ragnar Åslund, ca 1980)

Precis som jag skrev i min ST-artikel har vi fria kulturentreprenörer som Kristian Olsson att tacka för att återkommande påminnelser om dessa säregna och störiga verk. I sitt plöjande längst sidfårorna stöter de inte sällan in en djupt begravd juvel. Olsson påminde mig om Åslund, vilket satte fart på maskineriet. Innan det blivit försent har jag hunnit kontakta författarens änka för såväl de ovan redovisade uppgifterna som denna texts två Åslundfoton.

 

Tack till Ulla-Britt och Bo Åslund, och Kristian Olsson.

 

Ragnar Åslunds brokiga bibliografi:

1) Resor i tiden. [Dikter]. Sthlm: Tiden 1963.
2) Främmande språk. [Dikter]. Sthlm: Tiden 1964.
3) Vara i fred. Upps.: Bokgillet 1965.
4) Ju fler vi är tillsammans. [Modärn lekbok i erotik]. Sthlm: Bok o. bild 1966.
5) Svenska bordeller. [En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister.] Sthlm: Williams 1967.
6) Företagsekonomisk ordbok. Av Erik Eriksson, Ragnar Åslund. Sthlm: Brevsk 1969. Ny upplaga 1970.
7) Det handlar om dig. D. 1, [Programhäfte]. Diskussionsförslagen utarb. av Ragnar Åslund, Åke W. Edfeldt, Kommittén för television och radio i utbildningen, Riksförbundet för sexuell upplysning. Sthlm; Tiden-Barnängen 1970.
8) Skolans ekonomiska uppslagsbok. Kombinerad uppslags- och faktabok för grundläggande ekonomisk utbildning. Av Ingvar Körberg, Ragnar Åslund. Sthlm: Sparfrämjandet 1974. Ny reviderad upplaga 1976.
9) Pingvinstaten. En studie i sammanhållning. [Roman]. Gbg: Zinderman 1975.
10) 100 ord i ekonomin. [Liten faktasamling]. Sthlm: Sparfrämjandet 1975.
11) Kära barn! Gbg: Zinderman 1978.
12) Ådalen. [En motbild]. Johanneshov: BLK förlag 1981.
13) Mandala. Johanneshov: BLK förlag 1982.
14) Överklassen från sin bästa sida. [En roman]. Johanneshov: BLK förlag 1983.

Några ytterligare personuppgifter:

Född 10/6 1931 i Sundsvall (Västernorrlands län, Medelpad) av fabriksarbetare Carl Åslund och Hanna Boman. Gift man 23/1 1954. Handelsgymnasium 1959, pedagogisk utbildning 1961-1962. Kyrkobokförd (1978) i Enskede, Stockholms stad (Stockholms län, Södermanland). Mantalsskriven (1978) på samma ort. Varit förlagsredaktör (BLK förlag m fl), utbildningskonsulent och utredningsman i Svenska skadeförsäkringsföreningen (föreningen upphörde 1967). Död 10/10 1986.
 

Den oefterrättliga

Av , , Bli först att kommentera 106

Som vanligt anknyter måndagens journalanteckningar till VK:s sjudelade artikelserie om den bortglömda norrlandslitteraturen som undertecknad knåpat ihop. Den här gången har turen kommit till den oefterrättliga Elsa Gunborg Forsgren (f. 1920) från Vittangi. En oerhört fänglsande författare, med ett hjärta som blöder för alla "stackars i världen", och ett lika engagerade eget – sakta förblödande – livsöde.

Enligt utsago var hon nöjd med att inte ha blivit skonad; "Det är dom skonade som ingenting vet om Verkligheten"…

Men något är annorlunda denna Dagarnas skum-måndag. Vad som här följer är ingen vidsträckt, elaborerad essä…

Nej, ånej! Den texten har redan krängts bort till Provins, en genomsympatisk norrländsk kulturtidsskrift som jag tänker tvinga alla att bekanta sig med. Det är dessutom en publikation som erbjuder sina skribenter skäliga arvoden, vilket jag är i stort behov av. I Provins nummer 4/2009 – som borde finnas tillgänglig under veckan ligger sålunda en flersidig, slössamt illustrerad introduktion till gåtan Elsa Forsgren och bara pyr.

Där kan man bl a få lära sig hur det kommer sig att författaren till Resa mellan ensamheter står staty (!) i Uppsala, och varför vi inte tidigare känt till detta. Man får läsa om hur Forsgren smyger förbi i andra författares romaner och dikter samt att hennes porträtt skeppats iväg för vansinnessummor på svenska auktionsverk.

Vid närmare eftertanke hann det där allra sista inte tryckas in i Provinstexten, eftersom det överraskande nog inträffade en vecka efter att jag avslutade mitt ett år långa researcharbete kring Vittangiskalden. Men när man köpt Provins, och läst essän, kan man lätt slå sig ned vid sin dator och blint förlita sig på alla dess sökverktyg; de sista bitarna pusslas ihop på egen hand. Och det är väl värt mödan. Jag lovar att ni kommer förvånas.

Närapå allt runt denna människa är annars förlorat. Brev är bortkastade. Noveller och manuskript förtörda. Hennes farbror, Selångerspredikanten och målaren Arild Forsgren (1890-1944), är inte fullt obekant. Men Elsa Forsgren är som ett levande spöke. Fullständigt förbigången i alla uppslagsverk. Hon är nog den enda Bonniersförfattare jag vet, som inte finns upptagen i Svenskt författarlexikon – ett tiobandsverk som mäter en hyllmeter och samlar i stort sett alla som publicerat sig mellan 1900-1975. Därför känns det desto väsentligare att skriva hennes historia – bit för bit.

Helt klar med Elsa är jag nog inte. Det vore väl värt att studera hennes målerier och gå på djupet med hennes många gånger antydda konstnärsförbindelser. Brevuppgifter som samlats in under året tyder på att Forsgren studerade under Adolf Hallman i Rom (som hon komiskt nog refereade till som Adolf H). Elsa har gjort verk – i blyerts, i olja och tusch. Flera personporträtt, även självporträtt. De få som jag lyckats få en glimt av är personstudier i olja, uttrycksfullt realistiska. Precis som hennes litterära personporträtt.

En av dessa korta textutdrag kan jag bjuda på innan jag lämnar er åt några dagars väntan på nästa Provins. Det författade kvinnoporträttet får passera som en slags parallell till kolteckningen här nedan

"Ansiktet är längst på tvären. Väldiga kindknotor hindrar plattan att bågna in. Runt ögonen är utskjutande stövalkar, alla slag drar de åt sig som sugmunnar. Där inne i hålornas heta mörker ligger ögonen undanlagda. Svarta, vidöppna, ofantliga, fyllda av vatten och ve. Det är den enda färgen på hela människan, dessa blodiga ögon. Ett gammalt värkande ärr går snett från ena näsvingen till andra hakspetsen, det är munnen. Omkring det gula ansiktet står en vit hårgloria ut som de vilda strålarna från en tovig måne."

(Ur novellen "Mörker", ytterligare en portion norrlandsgotik, som ingår i Resa mellan ensamheter, 1950, samt antologin Litterärt i norr, 1954. Teckningen fungerar som omslagsvinjett till Forsgrens enda roman)

 

Dödsmässa på gällivaremyr

Av , , 10 kommentarer 107

Dagarnas skums norrlandsgotikssondering fortsätter. Denna gång har vi funnit rätt på en 50-årsjubilerande roman som utspelar sig i en karg norrlandsmiljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar.

Men först en kort resumé.

I Sverige finns fyra, snart fem, böcker med titeln Dödsmässa. Vi har Arne Dahls kriminalromanen från 2004 som många har semesterskummat. Säkert lever även den brittiske bästsäljarförfattaren Clare Francis Dödsmässa (Requiem) kvar i minnet, trots att den prånglades ut för över 17 år sedan. Vidare har vi Ramón J. Senders kortroman Dödsmässa (Réquiem por un campesino español), författad 1960. Denna symboltäta spanska klassiker har ett något mer finlitterärt snitt. Senders Dödsmässa kom på svenska redan 1962, men misslyckades alltså, trots tidigt försök och fin kritik, med att göra titeln till sin egen. Om tre månader infaller ett nytt recensiondatum som kanske en och annan kulturredaktörer skrivit ned i sin almanacka. Då får vi nämligen en översättning av thrillerförfattaren Reginald Hills Midnight Fugue, den elfte i ordningen. På svenska kommer denna skräckhistoria att heta… Ja, gissa vad?

Har jag glömt någon Dödsmässa?

Jomenvisst. Vi skulle ju återvända till den norrländska gotiken. Vår egen Dödsmässa författades redan 1959; den är dödsmässaoriginalet!

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers (bilden) författardebut vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som citerades i nästan samtliga recensioner. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Köhler (f. 1926) riskerar inte att människorna ska irra bort för honom – han rör sig inte med så många. Bara de närmaste kring Albertin, hon som ligger på dödsbädden och vars förestående död injagar den djupaste dödsångest hos omgivningen. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst", är ondskefullhetens personifierad, och den som som med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan sin sista solnedgångstimme över Vasara bjuder Ulrika till att göra bot och bättring – håller lagårdsmässa på en mjölkpall för att göra upp med sig själv. Hon lyckas inte göra sig fri från sin egen förträfflighet. Inte ens vid kontakten med döden kan detta hårdhudade väsen uppge föraktet för det som är vedertaget heligt för de andra byborna. Hon hör liksom inte hemma i Albertins och Alfons kök denna natt då tre djupt gripna människor genomlider dödsmässan.

I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk. Jag törs knappt häva ur mig följande, men i sina allra bästa stunder påminner stilen om en annan skönlitterärt begåvnings stil, ingen mindre än Thomas Wolfes. Köhlers språk är med andra ord oerhört bra – romanens största styrka.

Miljön har lånats från den egna födelsebygden, Gällivare. Detta rådde för recensenterna ingen tvekan kring. De geografiska rågångarna är så påtagligt markerade. En skribent väljer rent av att precisera karaktären Hjalmars flyktväg undan dödsångesten ut till myrområdet efter ordlingsvägen: "förbi Lappens stuga, förbi Sörgrens hus".

Hjalmar, förresten, är den mest klassiskt gotiskt orienterade figuren i romanen. Han är ute för att söka döden. Han kallar på liemannen med högljudda ångestskrin. Och blir bönhörd. Han håller sin egen dödsmässa, ensam ute på myren, samtidigt som makan Fia talar tröstens ord i Albertinas kök för den närmast sörjande Alfons. Fia har tidigare haft sin själskamp i storladan ute på kyrkovallen och komit till klarhet på sitt sätt.

Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Det finns ju som sagt många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Hör Hannasgården också hemma i den verkliga miljön – vad vet väl en Umebo? – kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman. Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas.

Som en del av den norrlandsgotiska kanon vi håller på att ringa in är i alla fall Köhlers debutroman självskriven.

___________________________________________________________________
FOTNOT: Idag kan Bertil Köhler se tillbaka på ett långt arbetsliv inom fler olika fält. Bl a som medförfattare till Mats Arehns flerfaldigt belönade filmdebut Maria (1975). En handfull böcker blev det också. Ur den dock knapra skönlitterära produktionen förtjänar även uppföljningsromanen Ryttare vid floden (1960) att nämnas.

Finns en särskild Norrlandsgotik?

Av , , 4 kommentarer 92




Idag gick min text om Walter Hülphers in i tidningen. Det är en artikel som tidigare tryckts Örnsköldsviks-Allehanda och kringliggande tidningar, men då i något annorlunda form. Där och då såldes Hülphers in som ”Ångermanlands Edgar Allen Poe”, och en större grej gjordes av textutdraget ur novellen "Levande begravd". Det kunde ju ångermanlänningarna behöva, resonerade jag, en riktig skräckförfattare! För han var verkligen en kuslig karl, Walter, men också en viktig byggsten i det norrländska författarhuset – en konstig, knarrande dörr som svajar och slår i snålblåsten.

Det särskilda Poe-nedslaget gjordes på bekostnad av några strukna partier. De trycktes istället trycktes in i Västerbottens-Kuriren-texten – dels det om samhörigheten med konstnären Bror Lindh och Rackengruppen men även slutpartiet om de senare nazistsympatiserna… Beslutet var i högsta grad medvetet och kan sägas ha fattats på Hülphers egen begäran. ”Bränn alla mina papper efter min död”, ska han ha sagt. Först efter en tids forskande förstod jag varför.

Precis som det sägs i min artikel var E. Walter Hülphers en föregångare i mycket. Han var en av de första svenska arbetarförfattarna, en pionjär inom krigsjournalistiken och en av våra tidigaste mystiker. Hülphers var filmrecensent när mediet var nytt, vegetarian under hela sitt vuxna liv, teosof, ockultist, helbrägdagörare osv. Nazistsympatisör var han också, under en några år av sitt liv, och därmed var allt annat tillintetgjort. Rollen som den anrika familjen Hülphers svartaste får var slutligen befäst.

Jag ska lägga fram hela historien, så är det gjort.

En gång för alla.

Bara jag kunde sluta radavsluta som Marcus Birro.

Poetiskt med en mening per rad.

 

Hülphers och SNP

År 1933 märks den första kopplingen mellan Walter Hülphers och Svenska Nationalsocialistiska Partiet. Det är intet mer än en sval och saklig god jul-önskning i tidskriften Vår kamp som Hülphers undertecknat med sitt namn. Några till sådana skulle det bli, för samma tidskrift. Någonstans kallar han sig också partimedlem. Däremot finns inga brinnande artiklar för partiets sak, som annars var lag vad gällde Hülphers, bara försiktiga högtidshälsningar och gratulationer. 1939 slutar det.

Intressant är att årtalet sammanfaller med ett minne som berättas för mig av ett av Walter Hülphers barnbarn. Minnet är odaterat, men alldeles bestämt från andra världskrigets utbrott, och liknar något som Nikanor Teratologen kunde ha skrivit. Barnbarnet var inte gammalt men minns ändå klart och tydligt att morfar packat in honom i bilen, tillsammans med en spade och en mystiskt koffert. Resan ledde till en gammal åker i Arvika. Walter bad om grävhjälp och när gropen var så pass djup att barnbarnet just kunde ta sig upp kastades kofferten ner. Den unge pojken visste vad som låg där i. Han hade fluktat i den förrut och sett den märkliga tyska uniformen. Vad allt detta innebar kunde han däremot inte begripa förrän långt senare.

För författaren Hülphers innebar krigsutbrottet slutet på det offentliga livet. Jag tror även, i ärlighetens namn, att han i samma stund övergav nationalsocialismen som ideologi, precis som han lämnat arbetarrörelsen i unga år. När de politiska rörelserna blev alltför naivistiska, tafatta och folkliga ryggade i regel Hülphers undan. Det som intresserade honom var inte det realpolitiska, utan de privata, själsliga dimensionerna.

Han hade sökt en krets och en rörelse som kunde förklara och förvalta hans utanförskap. Nu stod han alldeles ensam. Alla sveken – mot vänner och partikamrater – innebar förstås fullständig isolering. Och hade han tidigare varit lite intresserad av mystik så var han nu fullständigt engagerad och insyltad i det ockulta. Från ett litet kyffe i det gemensamma familjehemmet kom han att verka de sista åren. Till middagarna kom han ut, och då hände det ibland att han dröjde sig kvar i salongen för att berätta en spökhistoria för barnen eller kurera något ont knä med sina salvor och örter.

Detta är vad jag vet. Alla papper och arbeten från dessa år har blivit till aska. Alldeles säkert försvann otaliga fina historier från de norrländska skogarnas mörkaste vrår i elden, liksom svenska översättningar av och introduktioner till dåtidens största mystiker. Säkert brann även något brev från August Strindberg upp (de två var till synes vagt bekanta och publicerade sig ibland i samma antologier och tidskrifter).

Walter Hülphers valde mellan två ytteligheter: att bli ihågkommen som en skurk eller att glömmas helt. Jag hoppas med detta ha tillfört lite gråskalor till de skarpa konturerna.

 

Idén om en särskild "Norrlandsgotik"

Tidigare i mitt skrivande och bloggande har jag lite slarvigt kastat omkring uttrycket ”norrlandsgotik”. Det är en term som jag funnit på själv. En lek med den amerikanska genrebeteckningen ”Southern gothic”. Nu, när jag genom Hülphers återigen nosat på ämnet, vill jag förtydliga vad jag menar – i hopp om att en dag vinna ära och erkännande för detta uttryck (nåja).

Först och främst, Southern gothic är en subgenre inom den gotiska romanen, unik för amerikansk litteratur. Liksom inom klassisk Gothic fiction (d v s de nu kanoniserade skräckhistorier från 1700-1800-talet) förlitar man sig på övernaturliga, ironiska eller ovanliga händelser för att styra handlingen – men till skillnad från sin föregångare, används dessa verktyg också för att utforska sociala frågor och avslöja den kulturella karaktären inom den amerikanska södern. För att göra detta tar författarna hjälp av klassiska gotiska arketyper, t ex damen i nöd eller den hjältemodiga riddaren och framställer dem på ett mer modernt och realistiskt sätt – omvandlar dem till exempelvis till en hätsk och tillbakadragen ungmö, eller en vitklädd hipsteradvokat med mörka baktankar.

Ett av de mest anmärkningsvärda dragen inom genren är det "groteska" – detta inkluderar språk, situationer, platser eller symboler som ofta besitter vissa störande och olustiga egenskaper, vanligtvis trångsynthet och självgodhet. Genom att vända upp och ner på värderingar och överträda gränser ges större möjligheter att belysa obehagliga aspekter av söderns kultur, utan att vara alltför bokstavlig eller se ut att vara alltför moralistisk.

En handfull namnkunniga författare som brukar räknas till Southern gothic-genren är Poppy Z. Brite, William Faulkner, Flannery O’Connor, Cormac McCarthy och Katherine Anne Porter. Dramtikern Tennessee Williams beskrev Southern Gothic som en stil som fångat "en intuition, av en underliggande förskräcklighet i det moderna levernet." Min favorit inom genren, Flannery O’Connor, lär ha hävt ur sig att "allt som kommer ut i södern kommer att kallas groteskt av en nordlig läsare, och om det är groteskt, då det kommer att kallas realistiskt.” Detta uttalande har legat till grund för min egen tankemodell om norrlandsgotiken, där väderstrecken alltså är de omvända.

Som jag sagt tidigare – i prologen till min artikelserie om Den Förlorade Norrlandslitteraturen – är det svårt att definiera det klassiska norrländska skrivandet, utifrån annat än geografi: Norrlands författare som en skara röster från stor-Sveriges kolonier. Inom den egna författarrörelsen brottades man länge med att befria sig från den sydliga, sneda blicken som bara såg naturmystisk exotism och flyktiga arbetarideal. Det är detta Olof Högberg (som f ö inte heller var någon oäven ockultist) ryter ifrån mot med sin roman Den stora vreden.

Hur som helst… Jag vill istället vittna om det inom 1900-talets norrlandsdiktning som drar åt det gotiska romantiserandet, snarare än den politisk realismen. Författare som Elvin Enquist (som jag numera anser vara helt och fullt introducerad genom Dagarnas skum), Edvin Bergdahl (se artikel i Norrbottens-Kuriren) och Walther Hülphers är tre tydliga exempel. Gemensamt för dessa författare är en sorts subtil och suggestiv civilisationskritik. Staden och samtiden görs till något absurt och främmande när den moderna människan plockas upp och släpps ner utanför dess utkanter. I skogen och på myren har tiden stått still; där gäller uråldriga lagar. Där finns inget gott eller ont, men desto mer av direkt liv och död.

(Fotot här uppe till höger – knäppt på Jörns hembygdsgård – är skickat att på konstnärligt vis illustrera detta)

Dessa förhållanden har såklart skildras tidigare, under 1700- och 1800-talet, men då hade ännu inte moderniteten gjort inträde: brutit upp och trasat sönder de yttre uttrycken och ställt upp det nya som kontrast. Det är mellan de två världskrigen, under industrialiseringen, som saker händer med litteraturen. Elvin Enqvist illustrerar hjälplösheten hos såväl sig själv som sina medmänniskor i diktsamlingen Vilse, Edvin Bergdahl författar ett magstarkt parti om Armasjärviolyckan i oktober 1940 där 46 soldater dränks i en kolsvart sjö och spelar shack om sitt liv med döden i en 12-sidors svit, medan Walter Hülphers – mästaren i genren – har sina ”skogshistorier” som nästan alltid tilldrar sig i en vagt upplyst timmerstuga där en tidningsman eller annan stadsmänniska sökt en välbehövlig tillflykt, men snart kommer att möta svårare insikter.

Ungefär så tänker jag när jag fläker ur mig uttrycket Norrlandsgotik. Alltsammans är fragmentariskt och schematiskt upplagt, men jag behöver termen, för att kunna katalogisera vissa lika ostyriga och kringflackande författarskap.

Detta är alltså en arbetsmodell och ett eget verktyg som jag delar med mig av. Förhoppning finns om att kunna utveckla och göra skola av termen vad det lider. Att Alfhild Agrells märkliga roman Guds drömmare (recenserad av undertecknad) – som har sådana likheter med Flannery O’Connors Southen Gothic-klassiker Blodsbunden – kommit i nyutgåva under 2009 är ett järtecken.

Jag ska gå genom mörka skyar, som Dan Andersson skrev.

 

Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder

Av , , 5 kommentarer 88

När dagstidningarna är fulla med Idol-trams och nyhetsflödet på din facebook går på repeat – när den kala samtiden blivit alltför påfrestande – vad gör man då? Svaret är enkelt. På universitetsbiblioteket finns ett gäng mikrofilmsapparater med vilka du kan få dina nyheter serverade efter eget behag. Personligen brukar jag börja någonstans 70 år bak i tid. Efter att harmoni uppstått vågar jag mig framåt, sakta, sakta… Dock sällan längre än ett halvsekel från dags dato (möjligen framåt helgerna, när man vet att vila väntar).

 

Idag stannade jag som brukligt vid december 1959, och se vem jag fann: vår vän Elvin Enqvist! Författaren från Ångermanland som jag skrev lite kring för ett par veckor sedan. Ni vet han, den förfinade arbetarbohemen som diktade så vackert kring naturens mystik och stadens plågsamheter. Nu är Norrlands egen Charles Baudelaire plötsligt femtio år fyllda, och dagen till ära intervjuas han av Norrbottens-Kuriren. Titta…

 

 

…en sådan bild! Den ostyriga locken, fjäderpennan, cigarillen. Enqvists själ vandrar mellan rokoko och senromantiken. Och så den effektsökande tidningsrubriken!

 

Den gamle dandyn sitter i kyrkstuga #100 i Gammelstad, Luleå. Det är enligt 1931:års lagförordning förbjudet för turister att inkvartera sig i stugorna, men det skiter Elvin Enqvist i. Planen är att färdigställa en ny storslagen "1700-talsroman". Miljön måste vara såväl fridfull som tidsenlig och inspirerande.

 

Men det är svårt. Det finns så förbaskat mycket att vredgas över…

Smaka bara på denna svada:

"- Och varför just en 1700-talsroman (frågar NK:s reporter)?
– Ja, man har en bättre överblick över den tid som gått, man har den samlad, ser den lättare som helhet, svarar författaren.
– Men det är inte allt, jag känner också personligen mycket starkt för 1700. Då hade man en inre förfining, då levde man med stil. Idag är det tuggummi, skinntröjor och negermusik. Nej tack.
– Vad är det du skriver (fortsätter tidningens utsände)?
– En kärleksroman. Lyrisk, romantisk, just så som man inte får skriva idag. Vem läser numera "Princesse de Cleve’s" eller "Genjl"? Utsökta romaner båda två. De kom till för 200 år sedan. Och vi har Hamsuns "Viktoria" från 1898.
– Men idag är kärleken någonting annat, fortsätter Enqvist, i dag är den en halv liter brännvin på ett danshak. Välj ut ett offer bara. Hasa runt några varv… Ska vi kila hem till mej… Jasså inte. Nåväl det finns fler. En idag och en i morgon. Hur många hinner jag med före påsk? Skryt och skrävel, pighångel och hundfröjder. Men ingen kärlek, nej inte kärlek.
– Och kvinnan, är hon en kvinna längre? Jag begriper mig inte på henne. Hur kan hon finna sig i all nedbusning, alla knölfasoner? Har hon inte längre någon självaktning? Trivs hon verkligen innerst inne med att vara ett bolster vilket som helst?
Tänk om hon kunde säga:
– Jag är trött på edra busfasoner, jag har en själ jag med!
Men hon tiger och finner sig i det. Vill inte skilja sig från mängden, vill
inte vara omodern. Ja, bevare mig vilken fårskock, kära ni vilken fårskock." 

Där har ni det: "negermusik", pighångel", "hundfröjder", "nedbusning", "knölfasoner" – för i tiden fick man visst uttrycka sig precis hur fan som helst.

 

Enqvists roman blev det mig veterligen inget av. Istället följde ett 24 års långt uppehåll från författandet. Förmodligen blev samtiden alltför påtaglig för den moralkonservative vagabonden.

 

Om han bara hade haft en mikrofilmsapparat i sin kyrkstuga, eller automatiska Dagarnas skum-uppdateringar i mobilen.

 

Något om Britt-Marie Eklund samt Sara Lidmans Märit

Av , , 3 kommentarer 117

Av de författare som hittills behandlats i serien om Den förlorade norrlandslitteraturen är Britt-Marie Eklund tveklöst den som varit svårast att komma in på livet. Det är egendomligt besvärligt att finna uppgifter om hennes person – lättare blir det inte av att den desto mer namnkunnige Britt Eklands födelsenamn är just Britt-Marie Eklund. Men svårast är ändå att tolka och förstå de få uppgifter jag har. Därför har jag inte heller särskilt mycket mer material att redogöra för; symptomatiskt nog saknas till och med ett porträtt av författaren.

Klart är i a f att Norsjöförfattarren besitter mer talang än många av sina samtida kollegor. Hennes språk strömmar friskt och klart. Likväl, av de sju jag arbetat med i min följetong, är hon den mest fåordiga. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle skriva om henne. För egen del kändes det mest bara viktigt att lyfta in hjortronen i min artikel – som referens och symbol. Det kan låta rätt så corny, men det är så jag vill se henne, med en medvetet romantiserande blick: på den litterära västerbottenskartan är Eklund som ett sällsynt guldglimmande bär.

I en av mina älsklingsromaner – Hjortronlandet – av en av mina absoluta favoritförfattare – Sara Lidman – finns en karaktär som kallas Märit Skrattars. Även om Märit inte kommer in förrän två tredjedelar av romanen passerat är hon på sätt och vis dess sköldemärke. Kronotorparfamiljen Skrattars har ett oräkneligt antal avkomlingar varav Märit inte bara är den vackraste utan dessutom ett geni och en gåta. Högst vart sjunde eller vart tionde år kunde en sådan människa springa upp ur Norrlands karga myrar bland starrgräs och kråkris. Hon strålar och förgyller som en regnbåge: ”Munnen färdig att förneka och trösta, den snattrade vit och röd och ögonen var glänsande glada”. Som en ”snåtterblomma” beskrivs Märit, efter hjortronplantans hela färgspektrum. Det är det enda sätt man kan förstå mysteriet Märit på. Hon är på samma gång romanens mest fascinerande och minst trovärdiga karaktär (Icke trovärdig i den bemärkelsen att hennes deterministiska karaktär och livsöde snarare påminner om de franska naturalisternas hjältinnor än kvinnorna i 50-talets arbetarromaner). Sara skriver:

"En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan fösöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden." (Hjortronlandet, s. 149)

Precis som kronotorparen på sin gård lär sig snarare än lärs sin yrkesroll, tillskansar sig Märit sin kunskap, inte genom läroverket utan på egen hand. Samma förmåga att tolka, behärska och transformera landskapet som torparen har, har Märit över sina böcker och sin kunskap. Färdigheterna har tränats upp genom deltagande och imitation snarare än genom formaliserad undervisning.

Så föreställer jag mig också Eklunds framfart under 50-talet – norrlandslitteraturens guldår. Hon dyker upp lite varstans, som sanningssäganade essäist i tidskriften Perspektiv samt i redaktionsgruppen för den unika Lyckselepublikationen Ultima (tilsammans med Lennart Frick, Lars Englund, Tore Frängsmyr, Sten Hanson och Sigvard Karlsson). I dessa sammanhang är hon ofta ensam kvinna, och hennes egentliga intresse tycks vara tämligen svalt. Men plötsligt, när hon väl väljer att gör sig hörd, då fullständigt briljerar hon. Den på annan plats citerade essän "Poesin från sidan" (i Perspektiv 7/1959) är ett av många exempel. Ett längre biografiskt parti ur den lyder:

"Varför skriver vi då? Vi kontorsflickor, gymnasister, fördrömda handelsbiträden och hemmafruar? Alla vi som inte har råd att betrakta vårt skrivande som ett arbete. Alla vi som dras med dåligt samvete både för att vi skriver och för att vi inte skriver. För att middagsdisken står över, för att ungen vantrivs när mamma skriver, för att golvet är dammigt, krukväxterna sloknar och strumpkorgen dignar över. Och i andra hand (eller är det i första?), för att vi är så ynkliga, att vi låter dessa saker påverka oss till den grad, att vi känner oss maktlösa och kanske frestas att tystna. För ’någonstans inom oss’ finns det något som säger, att verkligheten också låter sig erövras och uttryckas genom ord, genom rytm, genom poesi, och att vi bör fortsätta att skriva om inte för andras så för vår egen skull.

För inte inbillar vi oss att vår dikt är oumbärlig, att den ska kunna förändra världen. Inte tror vi att den ska kunna förhindra krig och avund och hat och våld. Ja, kanske på mycket lång sikt, men så långt vågar vi inte hoppas. Men vi kan ändå inte upphöra att reagera inför det onda och svåra på kanske ett starkare sätt än andra, så som vi också reagerar häftigare inför livets djävlighetet i smått."

Här skulle jag kunna – och borde kanske egentligen – sluta referar, men det vore att behandla en essä av det här slaget högst orättvist. Eklund har tagit utgångspunkt ur en liten handryckning, just som i fallet med hennes poesi, för att låta rörelsen växa. När fördämningarna brister flyter de krassa, sonjaåkenskonska vardagsbetraktelserna ut i en ordström med kosmiska metaforer. Fortsättningen lyder alltså:

"Lyriken kan vara ett glas vatten åt den som törstar eller ett glas vin för den som önskar lätt berusning. Den kan vara en främmande och underfundig doft som stryker förbi eller ett leende som klyver din trötta vardag. Men att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske – seger. Stig Sjödin säger att utgångspunkten för hans dikt alltid varit en konflikt. Han är säkert inte ensam om den erfarenheten. Mellan ofullkomligheten i de mänskliga relationerna, över klyftan mellan ande och materia, mellan vintergator och stjärnsystem, mellan det goda jag vill och det onda jag gör, mellan det ynkliga och det oerhörda spänner poeten sin dikt, flyktig som regnbågen, bräcklig för den tungfotade tanken men ändå – en räddning. För honom. Kanske också för några fler."

Så kunde det glimma och explodera om Eklund, mellan månader och år av tystnad. Så egentligen var hon inte ointresserad. Nog ville hon göra mer av sitt författarskap. Sanningen är väl snarare att Britt-Marie Eklund stannade vid den första handrörelsen, middagsdisken, ungen, det dammiga golvet, den slokande krukväxten och den dignande strumpkorgen. Vardagslivet – först i Stockholm, sedan åter i Norsjö – kom emellan: bondgården, barnen och de andra husmorsbestyren…

Tidigare nämnde författaren Lennart Frick är en av de sörjande. Han äger den enda kopian av en färdigskriven uppföljare till Lek med skärvor som legat klar för tryck i snart 50 år. Och det är som att bära på en uråldrig förbannelse, eller snarare ett brutet löfte. Det titellösa diktverket kommer nog aldrig se dagens ljus. Eklund ville inte köra den genom pressarna då, eftersom det skulle innebära en katastrof för hennes ”normala liv”. Vännerna lyckades inte få henne att ändra sig. Idag, när saker ser annorlunda ut, har istället världen omkring förändrats. Miljön Eklund beskriver är en annan och läsarskaran bortsprungen.

Dikten om döden i de norrländska byarna och gårdarna som står med tomma ögon (den jag citerar i min artikel) har suttit upptejpad på bokhylleskanten en bra tid nu. Jag går förbi den varje morgon och kväll, funderar lite förstrött på dess innebörd och försöker ibland relatera plats till person. I den norrländska uppbrottslitteraturen är geografi och identitet två sidor av samma mynt, och denna sak kan aldrig vara nog påträngande och känslosam. Eyvind Johnson och Birger Vikström bytte naturlivet mot tidslivet. De sprängde i kraft av sin egen okuvliga princip naturlivets trånga gräns och gick som av nöd ut i det historiska livet. I deras fall kan man säga att den hemlöse hellre uppfinner en ny värld än bebor den redan kända. För Britt-Marie Eklund och för Sara Lidmans Märit var det tvärtom. De föddes med stora begåvningar men valde båda det simpla livet på en bondgård.
 

Farmarna i dikten och i verkligheten

Av , , 2 kommentarer 57







Något år senare kom jag tillbaka till Arvidsjaur för att bl a framträda och berätta om bakgrunden till Farmarna. Jag upptäckte då till min oerhörda förvåning att i Arvidsjaur tror man på Farmarna som på Den heliga skrift. Allt jag skrivit är sant, allt har inträffat i verkligheten, och mina försäkringar att det mesta är uppdiktat, påhittat, rena fantasier, avfärdas med överseende småleenden.”

 

Ovanstående vittnesmål lämnade Sture Hammenskog till tidskriften Provins, några år innan författarens död. Hans verk Farmarna står som del två i min serie om Den bortglömda Norrlandslitteraturen (i papperstidningen varje måndag). Förutom min artikel och följande komplement har ganska litet skrivits om denna bok som fått sådan kultstatus i Arvidsjaur. Dess innehåll lever kanske främst vidare genom muntligt berättande.

Att få tag på ett eget, tryckt exemplar är praktiskt taget omöjligt (jag har själv försökt, och misslyckats). Det tycks emellertid som att ett tiotal original passas runt mellan bygdens invånarna; de som var med och de som minns farmartiden, eller åtminstone inbillar sig det…

Hammenskog vittnar nämligen vidare, om hur han kunde bli uppringd av någon gammal klasskamrat från Arvidsjaur som han inte haft någon kontakt med sedan han slutade skolan. Oftast ville de prata om Farmarna. ”Middagen hos doktorn tycker jag är särskilt rolig att läsa om”, sa en av dem, ”för min pappa var med den gången”. Hammenskog blev helt förstummad och kom sig inte ens att försöka få honom att förstå att middagen hos doktorn, som beskrivs i boken, aldrig ägt rum utan helt och hållet är en uppdiktad historia. Människor från Arvidsjaur fortsatte att komma fram till honom och berätta hur väl de mindes den eller den händelsen. Det var vid det laget lönlöst att protestera. Myten hade blivit verklighet.

 

OVAN: Arvidsjaursborna minns farmarna, ca 2002

 

* * *

Visst fanns ett farmarkollektiv, det kan ingen förneka! Under senare delen av 40-talet var de i farten – och den multibegåvade Gösta ”Falinken” Sörlind var själva navet i den spinnande cirkeln. De var genuina musiker, bohemer och levnadskonstnärer. Falinken och framför allt Piraten (som modellerats efter gitarristen Jan-Erik Granström) kunde dagligen återfinnas vid sitt stambord på Martins Café där de ägnade sig åt sin favoritsysselsättning, ändlöst fikande. Eller som de sa, på sitt egna språk: ”tidssänkning”.

En av anledningarna till att denna krets kom att betraktas med skumma ögon, och med tiden mytologiseras, var kanske just den egna kultur de skapade, och framför allt detta egna språk. Man filade ständigt på fyndiga uttryck och kodade slaviskt plats- och personnamn. J-E Granström kunde t ex kallas för ”Björkbäck” i en skrivelse till de lokala myndigheterna, Björks pensionat (som förekommer i boken) kallades sålunda ”Talls” och favorituttrycket 1:04 smögs in varhelst det passade.

På Falinkens tid var 1:04 liktydigt med GRATIS. 1 krona och 4 öre var priset för en kopp kaffe och en mandelkubbe på Martins Café – eller ”Tins” som man sa på farmarspråk – och med tanke på hur länge man faktiskt fick sitta och värma sig, pimpla påtår och prata igenom livets allvar för 1 krona och 4 öre, var det ju nästan gratis.

Sture fann sig i a f snabbt tillrätta bland farmarna. Som inflyttad sörlänning som aldrig riktigt lyckats smälta in i samhället, kunde han plötsligt känna sig hemma och reservationslöst accepterad (detsamma gällde f ö hans bror, Nils Olov ”Noa” Andersson, som blev kvar i Norrbotten – och kom att göra sig känd som en röst i radio).

Farmarna representerade dock den förbjudna frukten: att umgås med sådana individer var inte accepterat för en välartad prästson. Sture Andersson hette den unge spolingen på den tiden. Men sedan gjorde han ett val… Och kanske var det just i den stunden som hans blygsamma men högst originella författarbana formades? När de misstrodda, ovårdade och ofta berusade bohemerna med sina sociala tentalker kramade om den unge Sture, då droppade storyn till Farmarna fram. Boken gavs ut på Bonniers 1965 och upphovsmannen kallade sig hädanefter Hammenskog, författare!

Lite ironiskt är det… Det vildaste och roligaste som någonsin skrivits om denna landsända skrevs – oavsett Mikael Niemis och Bengt Pohjanens invändningar – av en skåning.

 

 

BILDEN: Husbandet Carioca uppträder i Paveljongen
Fr v: Rolf Steinvall bas Ivan Marklund gitarr, Odal Wiklund trummor och Gösta "Falinken" Sörlind, dragspel.

Ur Arvidsjaurs fotoarkiv.

 

 

 

 

 

 

Lubbe Nordström och sjukdomens andliga mysterium

Av , , 1 kommentar 45

Med anledning av borgarnas testprojekt med kulturutskrivningar i vården, mina tidigare artiklar om diverse sanatorieförfattare, alla mina äldreboendevikariat, samt för att jag helt enkelt känner för det, vill jag publicera en 77 år gammal essä.

"Sjukdomens andliga mysterium" skrevs av Ludvig ”Lubbe” Nordström (avmålad av Leander-Engström här till höger) på uppdrag av den obskyra tidskriften Vi och ni. Det var en publikation som utgavs från Österåsens sanatorium och redigerades av Elfred Berggren (den bortglömde Science Fiction-författaren från Byske som jag ånyo råder er att läsa på om i Provins #2 2009) , tillsammans med inrättningens legendariske överläkare Helge Dahlstedt. I dessa dagar finns bara två kända exemplar av det nämnda tidskriftnumret vilket leder mig att tro att essän gått Lubbeforskarna förbi (ännu en orsak att publicera den).

Den korta texten berör som sagt en hel del av vad jag sysslat med på senare tid och har varit till viss hjälp när jag sökt svaret till varför så många betydelsefulla verk författats vid dödens rand, av sjuka och svårt plågade. ”Lubbe” tar ett vitt grepp om problematiken sjukdom och kultur, och utvinner en serie påståenden som är såväl provokativa som tänkvärda.

Min ursprungliga tanke var att låta Umeåkonstnären Gerd Aurells fantastiska "vårdkonst" (som gör mig chockad och glad var gång jag besöker de korridorer i NUS där de hänger) illustrera Lubbes text, men då jag precis ägnat en timme åt att fastställa att essän är fri att smälla upp här så orkar jag inte åka på ännu en rättighetsresa.

Håll till godo!

 

Sjukdomens andliga mysterium

 

Är det säkert, att den mänskliga kulturen skulle sett ut, som den gör om icke sjukdom funnits? Är det säkert, att den skulle haft samma andliga basis, samma andliga normer, som den har, utan sjukdomens inverkan? Står mänskligheten i en tacksamhetsskuld till sjukdomen, som den icke klargjort för sig, och måste de sjuka räknas in, i en hel rad fall, bland mänsklighetens välgörare och heroer.

     Bekant är de moderna psykologernas så gott som enstämmiga åsikt, att genialitet sammanhänger eller är besläktad med själssjukdom, liksom vissa kulturfilosofers mening, att hela kulturen ytterst skulle vara ett sjukhusfenomen. Mest outrerad har ju en dylik åsikt framträtt hos Nietzsche, speciellt i hans syn på kristendomen.

     Hela denna fråga om sjukdomens eventuella värde för kulturen sammanhänger med den kardinala frågan i mänsklighetens liv, vilket som är det viktigaste: individens självförstoring eller individens självförminskning.

     Nietzsche själv svarar, mot vad man skulle tro: individens självförminskning. Ty han predikar det stora jaget, men fördömer självet, d v s han predikar individens plikt att nå högsta möjliga skaparkraft, och han anvisar såsom enda väg till det målet den absoluta hårdheten mot självet, alltså förintandet av all själviskhet, varav uppenbart följer individens frigörelse från sig själv och uppgående i en högre livsform, vilken han, som bekant, kallar övermänniskan eller gudens.

     Denna väg är emellertid redan känd dels genom visa filosofiska läror från den klassiska antiken, dels och förnämst genom kristendomen, vars hela grundlära ingenting annat är än kravet på det andliga jagets frigörelse från det kroppsliga självet och närmande till det gudomliga.

     Både för kristendomen och för Nietzsche leder alltså vägen i sista hand till seger över det materiella självet, d v s till självförminskning.

     Alla människor är emellertid icke så andligt konstruerade, att de kunna fatta och följa en Kristus eller en Nietzsche, de ha svårare för att övervinna självet än för något annat, och de skulle aldrig i forna tider kommit, aldrig i våra dagar komma till den punkten utan ett ytterst kraftigt hjälpmedel.

     Det hjälpmedlet är sjukdomen. Egen eller närstående individers.

     Kultur består ju, enklast uttryckt, i hänsyn, hjälpsamhet, solidaritet. Hade nu alla människor i alla tider varit kärnfriska, är det icke så säkert, att dessa egenskaper någonsin kommit att uppträda på jorden, utan en fortsatt strid mellan alla dessa övervägande muskelbetonade skulle förmodligen ha existerat i kulturens ställe.

     Men hos den kroppsligt bräcklige, den av sjukdomen träffade, har mångtusenårig erfarenhet visat, att det framträtt de mest betydelsefulla kompensationer för vikande eller svikande muskelstyrka och hälsa, nämligen ett finare utvecklat nervsystem, en stegrad sensibilitet, och dessa svaga och sjuka ha med sina fina nerv-instrument upptäckt en hel värld, som gått de friska förbi, formens, färgens, tonens, tankens värld, ur vilken känslan, dikten, musiken, vetenskapen, tekniken steg för steg ha utvecklats, men därmed även filosofien och religionen, som innebära upplevelsen av alla individers andliga gemenskap.

     Svagheten och sjukdomen ha vidare framkallat medlidandet, hjälpsamheten och självuppoffringen hos de friska och starka, ha, kort sagt, gett dem en själ.

     Ta bort allt detta, och allt vad vår tids människor räkna som livets grundvärden försvinner, natt breder sig över världen och alla människosläktets mödor te sig såsom förgäves.

     Men till detta resultat, att ha bidragit till skapandet av kulturen, ha de sjuka nått endast på en väg: genom att själva segra över sjukdomen med andliga vapen, tålighet, själisk tapperhet, levande intresse för de friskas dem förmenade liv. Det har väckt de friskas förundran och vördnad, det har kommit dem att i de sjuka se gudomens uppenbarare, heliga män och kvinnor, mystiskt skapade och skapande heroer.

     Det är på denna heroism det andliga livet, d v s kulturen skapats, genom de svagas och sjukas tapperhet, vilken väckt de friskas vördnad, genom de friskas därav skapade andliga förfining, och så har kulturen framträtt såsom en gemensamhetsskapelse av de friska och de sjuka.

     Vi bekämpa i våra dagar sjukdomen med alla medel. Skulle det då vara ett misstag? Nej. Under årtusendenas gång, under utvecklingen från djur till människa, har en ständigt fortgående självförminskning ägt rum, och vi kunna se mot en tid, då dess krav skall vara levande för alla. Kanske skall denna självförminskningens definitiva seger visa sig sammanfalla med den definitiva segern över sjukdomarna, kanske ingår ett dylikt sammanfallande i världsförloppets allmänna ekonomi.

     Då skall en minnesstod resas åt alla de otaliga, tåliga skaror av sjuka, som, utan att veta det, hjälpt mänskligheten fram med sina lidanden, och det skall bli monumentet över en okänd soldat, som betytt vida mer än världskrigets, ty denna framtidens okända soldat skall uppfattas såsom den vilken vann segern för den andliga värld, som en dag skall härska utan slut.

 

Ludvig Nordström

     

Det kom ett brev…

Av , , 5 kommentarer 71

…poststämplat i Marrakech, och med en lukt av kamelspillning och opiumvallmo. Nej, riktigt så diktade inte Pär Lagerkvist. Avsändare är dock den mytomspunne översättaren och frankofilen Elias Wraak, på resa i Nordafrika…. Eller bor han månne där?

Eftersom att innehållet (en liten lapp och ett gammalt foto) delvis berör och belyser mitt föregående inlägg om Lennart Marklund här på bloggen har jag valt att publicera det. Hoppas inte den ljusskygge Wraak misstycker.

 

 

Det har spekulerats i vem han egentligen är, denne mystiske man, som med glasklar och isig skärpa, gett oss svenskar Rimbaud, Huysmans, Verlaine och Lautréamont. De få personuppgifter som gjorts tillgängliga – född 1918 på Fårö – har antagits vara uppdiktade, för att leda blickarna i riktning mot en nu bortgången demonregissör. Andra har menat att han är densamme som Nikanor Teratologen. Teratologen har dock nekat och pekat på det orimliga i att hinna översätta i Wraaks takt samtidigt som man skriver kulturktik, romaner och översätter Nietzsche (vilket Teratologen gjorde samtidigt som Wraak arbetade med sin kongeniala Huysmansöversättning samt redigerade Res Publica-antologin "Rimbauds Nej"). Det måste också påpekas att deras översättningstekniker är vitt skilda. Teratologen kör sina tolkar genom ett teratologiskt filter; det som kommer ut påminner oerhört mycket om Kågeförfatatrens eget språk, medan Wraak låter överordna ordens betydelser. Rytm och ton kommer i andra hand.

Fler än Teratologen har förstås förelagits gömma sig bakom pseudonymen. Det smickrar oss norrlänningar att även Carl-Göran Ekerwald nominerats – men också han är en allt för upptagen man.

I en brevintervju som jag gjorde med Wraak för ganska precis fem år sedan bubblade förstås den oundvikliga frågan upp. Hans mallarmistiska svar förtjänar att reciteras:

"Jag är en annan. Om jag varit tvungen att släpa på någon slags identitet, ett groteskt omvärldsspäckat ego, hade jag aldrig kunnat ta mig in i och översätta författarskapen som intresserar mig … Det är inget koketterande med anonymitet, utan tvärtom en förutsättning för arbetet. Det finns en stor frihet i genomskinligheten, en spöklik friktionslöshet i förhållandet till författaren."

(Ur Subaltern 1/2004 Tema: "Apokalyps")