Etikett: Birger Vikström

Birgernytt

Av , , 1 kommentar 103

God förmiddag,

och välkommen till Dagarnas skums Birgernytt. Detta är bloggen som, allt eftersom, visar sig vara mindre av en blogg som hanterar norrlandslitteratur och kultur. Det blir mer och mer uppenbart att den i själva verket är en egen nyhetskanal för fans av författaren Birger Vikström, tillika ett organ för vikströmpartiet (r).  Detta till somligas förtret och andras rasande glädje. Idag påminner vi de senare om en intressant tilldragelse vid Grubbes bibliotek, Umeå. Allas favoritbloggare och älsklingsskribent Erik Jonsson kommer då att orera fritt kring den glade granbergsträskförfattaren, i nära på en timme. Kl 15.00. 20 kr kostar det att ta del av denna högtidsstund. Välkomna!

Låt oss även bli de första att berätta om det senaste från förlagsfronten. Det har kommit till vår kännedom att Vikströms humoresk Dubbelkrut kommer i nytugåva under 2010! Detta är glädjande på alla sätt och vis. Främst eftersom att Vikströms skildring av det piraterna och det ödesdigra djungelkriget är en av hans mest förbisedda alster, men även för att detta är en bok som fördjupar bilden av författaren avsevärt.

Två saker kan utan prut avslöjas om denna stundande utgivning. För det första är det ett nytt förlag som blandat sig in i leken, och för det andra är det inte heller denna gång tal om något hafsverk. Stor möda läggs i detta nu ner på att ge romanen det lilla extra som en nyutgåva fordrar. Bl a har man öppnat upp Vikströmarkiven på Kungliga Biblioteket och släpat fram författarens opublicerade färgillustrationer. Dessa är, kan jag berätta, högst säregna, glada och trivsamma!

 

 

Något om Dubbelkrut (och hans pirater) eller Det ödesdigra dubbelkriget av Birger Vikström med teckningar av Birger Vikström. Förlag, omslag, försäljning mm: Densamme

För er som inte bekantat er med den muntra, självutgivna romanen om den skräckinjagande Dubbelkrut och hans piraters snöpliga öde – – – ni står inför något alldeles unikt. Detta är skruvad, återhållsam humor av finaste sort. Bara en vansinnig, lakonisk författare som Vikström hade kunnat skriva och gett ut den.

Boken tros ursprungligen ha tillkommit som underhållning för en ungdomlig sänggranne på Österåsens sanatorium, även om Vikström gett sitt erkännande åt ett uttalande att den ”skrivits som en protest mot allt falskt djupsinne och kafkeri". Men det ena förskjuter ju inte det andra. För egen del lutar jag mig gärna mot den första teorin. Till exempel tror jag att själva titeln hämtats från den för tiden obehagliga, men hos läkare älskade, lungsotsbehandlingen "dubbelgas". Något som jag inte har minsta fog för. Sedan har berättelsen levt kvar i Vikströms medvetande, kanske tagit ett par turer genom klarakvarteren, ventilerats i glada vänner slag och slutligen nedtecknats i något modifierad form?

Dubbelkrut är omöjlig att placera in i Vikströms författarskap. Visst finns den vikströmska humorn där, men ligger det denna gång någon satir begraven i hans bok? Knappt. Vikström själv ondgjorde sig efter utgivningen över att en norrländsk recensent funnit satiren och ironin blek och meningslös. Birger rev sig i huvudet; "hur i all sin dar lyckades recensenten finna satir i Dubbelkrut? Hur har han överhuvud taget kunnat finna någon mening i boken? Det finns ingen tendens, ingenting alls där” (ST 23/7 1957).

Mot det uttalandet står ett yttrande av Lars Widding: ”det uppges från välunderrättat håll, att boken om Dubbelkrut inte bara är en sjörövarroman utan också en besk satir över folkhemmet”. Widding omtalade att Vikström själv påstått detta, men han tycktes inte viija stå för det, varför han lät formulera påståendet på ovanstående sätt. Vikströms reserverade attityd berodde nog på att hans klart uttalade satir Staden (1951) tidigare fått negativ kritik. Att Dubbelkrut skulle vara en besk satir över folkhemmet är hur som helst svårt att se. Uttalandet får stå för Vikströms och Widdings räkning.

Mottagandet blev annars översvallande. ”Det är en barnbok för vuxna”, skrev Stig Carlsson i Morgontidningen, och fortsatte:

”en numera nästan utdöd litteraturart. Andra författare som prövat sig i genren är Shakespeare, Swift, Sturlason och Twain. De var inte heller så dåliga, men Birger Vikström har förnyat genren … Dubbelkrut är ett enastående verk i vår vitterhet. Den som inte i tid skaffar sig ett exemplar får verkligen skylla sig själv”.

Olof Lagercrantz ansåg boken vara ”utmärkt rolig, grotesk och behagfull på en gång, full av kvickhet och poesi, lämpad för alla åldrar”. ”Vill det sig väl så kan Dubbelkrut bli en av dessa populära mindre klassiker, som med nöje tas fram när samtida nobelpristagare samlar damm på hyllan”, hoppades Claes Hoogland i Stockholms-Tidningen.

Det kan tyckas märkligt att Vikström följde upp genombrottsromanen De lyckliga åren, med en lättsam lunta av detta slag. Det hade dock sina förklaringar. Framgången med De lyckliga åren gjorde att Vikström blev lite väl optimistisk inför framtiden. I ett odaterat brev till Bonniers ber han förlaget satsa 2500 kronor på honom, för att han ska kunna ta sig ur en ”fullständigt ohållbar situation”. Han skriver vidare:

”Jag är överhopad med skulder framför allt på grund av att jag såg för ljust på framtiden efter framgången med De lyckliga åren. Dessutom har jag varit TBC-sjuk och har haft svårt att återanpassa mej till den friskes (någotsånär) liv igen. Följden har blivit en psykisk depression, som är på väg att helt ödelägga mej. Jag känner mej åsidosatt, jag är bitter och mal på den tanken att allt är meningslöst (duger ingenting till, är misslyckad o s v) och är ibland simpelt avundsjuk på dem som har framgång. Tvånget att skriva ’brödartiklar’ plågar mig också.”

Det Sara Lidman en gång skrev, om att Birger kunde synas som en munter pajsare, men rent privat var en sjuhelvetes gnällspik besannas alltså. Längre fram betonar han i a f:

”Det är klart att jag har berättelser nog för att kunna samla ihop till åtminstone ett par böcker men jag vill inte De lyckliga åren komma med något som skulle betecknas som en ’mellanbok’.”

Brevet är det sista av Vikströms hand som finns arkiverat på Bonniers. Att han följande år publicerar Dubbelkrut på eget förlag kan som sagt tyckas förvånande. Det torde emellertid snarare vara frågan om ett vikströmsinfall än en brytning med förlaget. Han hade ju redan tidigare haft planer på att ge ut sin första diktsamling Istället för rakblad (1951) på eget förlag. En viss misstänksamhet mot marmorslottet på Sveavägen, som han en gång kallat det, kan man dock inte bortse från.

Att Vikström behövde pengar stod klart, och inte bara till mat och husrum. Dubbelkrut kan också antas vara tänkt att bekosta Birger Vikströms morfinmissbruk. Och just därför, just p g a sin försäljningssuccé, blev den författarens sista. Med ett verk av detta slag, oerhört publikfriande till sin natur kunde han, utan mellanled, snabbt nå ut till en stor publik och tjäna fina stålars. Vilket han alltså gjorde. Dubbelkrut trycktes upp i ett okänt antal upplagor. Alla sålde slut.

Birger Vikström säljer Dubbelkrut på Söder

 

Så nu är ni ordentligt förberedda – återigen – på en veritabel kioskvältare!

Detta var allt från Birgernytts tidiga morgonsändning. Nästa gång ska vi prata om en annan författare. Det lovar jag.

Är det skurkaktigt att vara fet?

Av , , Bli först att kommentera 237

Julen, festen och frosseriet. Snart är alltsammans förbi. Bara ett pliktskyldigt nyårsfirande återstår av febrigt förlustande, innan det är dags för den hårda och svåra avhållsamheten. Dags att komma i trim igen, avlägga nyårslöften, lämna middagsresterna åt den framtida julgrisen. Eller? Måste vi verkligen smalna av nu, när allt är så ymnigt, gott och skoj? Varför inte köra på? Bara frossa vidare året ut? Vad skadar det månne med några kilo extra; de kan väl komma till pass ifall tiderna tänker bli knepigare?

Det är förstås dags för ännu en lång "gästtext". Jag vet nämligen att Birger Vikström har svar på tal. Jag hade kunnat konsultera någon mer namnkunnig i denna matfråga, kanske Alfred Jarry eller än hellre François Rabelias, men nu väljer jag återigen att gå till min Birger. Anledningarna till detta val är flera. Den mest uppenbara är att jag vill flagga för ännu en borttappad Vikströmtext, vars nyupptäkt jag tillskriver mig själv. Ett annat skäl är att den Birgernovell som fått fungera som flagg för Dagarnas skum över hela julhelgen, i mitt tycke, inte är särskilt representativ för författaren och därmed inte heller särskilt skojig. Likväl har läsarkretsen svarat bra. Jag tolkar det som att Vikströmhungern är omättlig. Sålunda får den magre norrlandbohemen komma till tals även denna gång, på frågan…

 

          ÄR DET 

    SKURKAKTIGT 

        ATT VARA FET?

Danskarna är ett frodigt folk och man vet att de inte föraktar god mat. Men trots detta (och trots landskamperna och Kristian extyrannen) betraktar vi dem med sympati. Varför då detta med skåningarna? De bor på hitre sidan sundet, de är också ett välmående folkslag och om deras lust till mat råder bland källforskarna ingen oenighet. Ändå röner de inte alltför stor uppskattning. Den fetma som för dansken är ett adelsmärke år för skåningen en belastning (inte bara fysisk). Hur kan det komma sej?

Är det möjligen så att det anses skamligt att äta i Sverige? Kanske inte riktigt, men om någon genom ätandet blir rund och "välväxt" så möter han mycken hån och begabbelse. Som symbol för det djuriskt låga inom människan får han klä skott i alla möjliga sammanhang. I litteraturen, hos karikatyrtecknare, i föredrag och tidningsnotiser avspeglas denna vår böjelse att hylla det andligt-asketiska. Torsten Tegnér blir ett föredöme och kalorijägaren en ljusgestalt i tiden.

Förr kunde en litteraturens hjälte mycket väl vara en till det yttre omfångsrik person. Mr Pickwick var inte mager, och många av de vänligaste farbröderna I Dickens romaner år välnärda.  En monstruöst girig och osympatisk person som mr Nickleby liknar då istället i viss mening ett skelett.

Sympatiskt tecknade skälmar, lustigkurrar, skämtare och verkligt hjärtegoda människor var i äldre litteratur ofta rätt så fetlagda. Och författare kunde skildra gästabud och dagslånga kulinariska festmåltider utan att höja ett fördömande, moraliserande pekfinger. Det rörde sej ändå om en konsumtion i mat och dryck av sådana mätt som en svensk systemdirektör eller krogvärd aldrig ens skulle kunna drömma om. Och i den heliga bok som man får förmoda att även asketen Fransiscus älskade högt, kan man läsa följande tänkvärda ord: "Se, vad jag har funnit bäst för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig glada dagar…

Caesar ville se feta människor omkring sej,. godmodiga själar. Den som älskade mat och dryck ansågs inte heller senare nödvändigtvis vara en oduglig eller lätting. Sandels vräker sej kungligt före slaget vid Pardala by, men när det gäller fruktar han inte kulregnet för den sakens skull. Och för Kulneff, denne färgstarke man, var det huvudsaken att man föll, om det sedan var sabeln eller glaset som var orsaken spelade mindre roll.

De två var ett par av de sista sympatiskt skildrade människorna i svensk litteratur, som tilläts att älska god mat utan tanke på figuren. Mot slutet av artonhundratalet, i socialismens uppvindar, skedde en radikal omvärdering. Det blev plötsligt skurkaktigt att äta och dricka. Den som försåg sej med mycket mat var en bov, en man som med sin breda bak satt på arbetarklassen, åt upp maten för dess svältande barn, smorde sej med flott medan arbetaren blev allt magrare i svett och träldom.

Tendensen gick långt utanför den direkt klasskampsbetonade litteraturen. Spökdinén hos professor Stenkåhl i Strindbergs Svarta fanor t ex . Hur understryks inte de agerandes låga sinnelag, deras djävulskhet, småsinne och hat just genom det motbjudande sätt på vilket de vräker i sej mat. Lösgommen, som en av gästerna plockar ut och in efter behov, matresterna som tornar upp sej som berg på tallrikarna, rapningarna osv är uttryck för de ätandes andliga nivå lika väl som bakdanteriet, fegheten; allt flyter samman tills man känner det som om man såg en flock hyenor kalasande på ett kadaver istället för en samling människor som äter middag.

Jämför med det liv som vissa munkar för i Balzacs noveller om Den Sköna Imperia! De nekar sej minsann ingenting, flottet rinner över deras hakor, de äter, dricker, älskar och lever lusen som det heter. Den Sköna Imperia är en Satir, ett skämt, javisst. Men när vi lämnar munkarna och kurtisanerna åt deras öde så tycker vi inte illa om dem. De har roat oss och vi unnar dem deras mat, deras kvinnor och det flödande vinet.

I Socialistinspirerad litteratur innan sekelskiftet och framåt, den så kallade proletärdiktningen inräknad, har man inte kunnat tillåta sej att betrakta vällevnadsmännniskan genom så förlåtande hornbrillor som dem Balzac använde.

Studerar man en del litteratur från socialismens barndom, för att nu inte tala om artiklar, bevarade tal och karikatyrer, får man lätt det intrycket att arbetarklassens marsch mot makten främst hindrats av en massa orimligt feta människor, som staplats ovanpå varandra kring tronen, altaret och penningpåsen, till en ogenomtränglig barrikad.

Det vilade något förandligat över denna socialismens gryning. Även den asketiske socialistens ideal var de tolv apostlarnas torftiga levnadssätt. Hur mycken smälek fick inte August Palm uppbära för att han tillät sej en sådan vällevnad som att dricka snaps! Det var eldsjälar och röda fanor, de materialistiska tongångarna hade något abstrakt över sej, rent konkret sträckte man inte sina krav längre än till bröd, det heliga brödet, symbol visserligen men ändå.

Inte ens proletariatets egna oförfalskade söner var oantastliga. I skillingtrycket om Petter Jönsson misstänkliggöres han på det grövsta, motivet för hans amerikaresa säges vara att

få äta fläsk och potatis
och sen med flottet få smörja
stövlarna gratis

Petter Jönsson borde ha nöjt sej med att drömma om en råglimpa, då hade han varit en mer sympatisk gestalt.

Kapitalisten, hur fruktansvärt fet framställdes han inte både i text och bild! För många karikatyrister är han också än i dag en magnifikt svällande uppenbarelse med fläskiga fingrar, gärna ringprydda. Vilken kontrast mellan denna standardbild och fotografier exempelvis av Henry Ford eller den oblattunne oljekungen Rockefeller.

I verkligheten kom satiren-karikatyren inte heller att rikta sej mot kapitalisten som reell samhällelig företeelse utan mot uppkomlingen, spekulanten, gulaschen, småfisken i det kapitalistiska träsket, för att använda känd terminologi. Hur mycket djupare, mer blottande är då inte t ex Dreisers bild av finansmannen och titanen Cowperwood, uppkomling kanske även han, men inte av samma art som svartabörshajen. Dreiser ser det väsentliga, vad Cowperwood äter eller dricker är en i grunden fullkomligt ovidkommande sak.

Annars ser vi hur man ofta angriper människor för att de lever alltför flott, även om de har råd därtill. I historieböcker talas med beundran om Karl XII:s spartanska levnadssatt, medan Strindberg energisk uppehåller sej vid de många silvertallrikar och kockar, son kungen hade med sej på sitt ryska fälttåg. (Men Strindberg tyckte dock själv om en "gris till frukost", varför mycket skall varda honom förlåtet.) Hur skojade man inte för övrigt med Görings fetma, precis som om nykteristen och vegetarianen Hitler skulle ha varit en ståtligare produkt av Adams säd.

När får vi uppleva en livsnjutningens renässans här i landet, vilket är något alldeles annat än de barbariska fyllslag som vi numera ägnar oss åt ibland? Fransmännen lär äta middag i modiga två timmar värde dag och de tycks inte må illa av det. Och danskarna är som sagt glada människor, även om de inte fostrat någon Waerland. Häromåret hävdade visserligen en läkare i Jokkmokk, i en skrivelse till medicinalstyrelsen att folket i hans distrikt levde i lyx och överflöd, vilket sades äventyra deras hälsa. Vad det kan finnas för lyx och överflöd i den lapska utmark som kallas Jokkmokk, utom möjligen en sådan läkare, är mej obekant. I det övriga landet lär dock faran för allt för mycket lyx inte vara överhängande. Däremot ligger det en fara i all denna fortsatta predikan om rostfritt stål, snabbluncher och statistiska kaloritabletter. Det fanns en tid, har jag hört, då ett äkta bondbröllop kunde räcka i tre dagar. Ack ja.

Att en socialistagitator förr måste tänka på att leva rätt sa torftigt, inte bara av ekonomiska skäl, är annars förståeligt. En anekdot från den tid då seklet var ungt illustrerar till exempel faran för agitatorn att till det yttre bli alltför lik den klassfiende han gisslade.

En sådan agitator, med magen hängande långt ut över talarstolen blev vid ett tillfälle så uppeldad av sina egna ord att han glömde sej, slog ut med armarna och skrek: "Vi svältande proletärer!" Som svältande proletär hade han utseendet mot sej.

Svälten kan sägas vara avskaffad i vårt land och ingen önskar den väl tillbaka utom möjligen den ovan nämnde Jokkmokksläkaren. Men att njuta av det relativa välstånd vi erövrat, den konsten är oss ännu fjärran. Hur sorgligt försummad är inte Kajsa Wargs visdom. Och vad drycker beträffar, där snuddar vi ju vid något närmast kriminellt.

Så talade alltså Birger Vikström, 1960 och därtill i Folket i Bild. Fan tro’t att han inte tordes sätta den text i tryck under sin levnad. Kontroversiell är den ju, om än lekfull, i sitt gäck av den socialistiska rörelse som han många år tillhörde. Det är denne Birger jag gillar. Birger Smädaren, den oerhört ihärdige, närmast dadaistiskt nötande, journalistiskt lagde författaren. Denn Vikström maler ur sig flersidiga nonsensartiklar och -brev som likt förbannat vidrör så många spännande frågor. Jag hoppas kunna återkomma till honom fler gånger under 2010.

Mitt eget ätande har, fina råd till trots avtagit, skrivandet fått ta vid i dess ställe. Jag utlovar sålunda fler texter, bl a  en försenad text om Elfred Berggren, som ju avslutade min artikelserie om De bortglömda författarna i måndagens tidning. Mina nyårslöften avslöjar jag dock inte. Då slår de ju inte in, eller hur det nu fungerar…

 

Nikanor Teratologen och den fortsatta frågan om norrlandgotikens vara…

Av , , 3 kommentarer 90




Ett par hundra nya läsare har anslutit sedan Dagarnas Skum lyftes in direkt under kultursidorna. Ni är välkomna! Det känns oerhört angenämt att kravla sig upp ur anonymitetens träskmarker på http://vk.se/blogg – att äntligen få flyta på ytskummet. Så länge man kan trycka bråkiga textblock direkt i nyllet på den glade kultursideskonnässören finns ingen anledning att slå av på takten, tvärtom. I’m Forever Blowing Bubbles, som de sjunger på Upton Park. Alltsammans känns hissnande och lite skrämmande. Sålunda skriver jag av mig ordentligt denna gång.

 

En kort resumé, till tjänst för nytillkomna läsare

Jag ska lite kort berätta om vad som försigår här. Men det får gå fort; vi får som sagt inte förlora fart. Just nu pågår nämligen en fullständig sondering på norrländska böcker som slarvats bort under 1900-talet. Umepoeten Lennart Marklunds två diktsamlingar, Sture Hammenskogs roman Farmarna, Britt-Marie Eklunds lyriska debut Lek med skärvor, Walter Hülphers novellsamling Ockulta noveller samt nu senast Elsa Forsgrens formexperiment Resa mellan ensamheter, har introducerats i papperstidningen under rubriken Den förlorade Norrlandslitteraturen. Här på bloggen tar de böcker som ingår i följetongen ett extra ärevarv, varje måndag. Därutöver introduceras ännu någon märklig bok med Norrlandsanknytning, vanligen veckovis. Igår landade vi i Sundsvallsfödde Ragnar Åslunds ekivoka satir Svenska bordeller, och dessförinnan Bengt Köhlers mörka saga Dödsmässa. Somliga författare, t ex Birger Vikström, ligger mig nära om hjärtat, så de återkommer i journalanteckningarna. Andra, som Sara Lidman och de andra bjässarna, flyter främst förbi i förbifarten.

Men allt är inte granris som berör. I den snåriga litteraturskogen finns flertalet sörländska, och utländska, författarskap som engagerar på lika sätt. Dagarnas skum är även en plats för recensioner av smalare verk – även om det kanske inte riktigt framkommit såhär långt. Fler intressanta anmälningar är dock att vänta. Till en början kommer de att presenteras under rubriken ”julklappstips”… De blir så många som hinns med. Och detta gäller för hela verksamheten, under vissa perioder måste jag tyvärr sälja bort mina texter till tidningsredaktioner – men jag försäkrar er om att det enbart är i syfte att överleva.

Slutligen finner vi oss utan egen förskyllan inblandade i ett stort spektakel, ett dystert skådespel men med blod i kulisserna. Nyläsningar av melankoliska författare som Elvin Enqvist, Edvin Bergdahl samt ovan nämnda Hülphers och Köhler har blivit till eldkol i en stor tankemaskin, vars enda mål är att utröna ifall det i våra trakter kan utskönjas en parallell till vad man i staterna kallar "Southern Gothic" – Sydstatsgotik. Dessa första tankefoster finns för allmän beskådan under rubriken Finns en särskild Norrlandsgotik?

Vidare funderingar kring norrlandsgotiken

Nu har det ödslas nog med tid åt återblickar. Det är dags att ta nya krafttag om den sistnämnda diskussionen kring den norrländska gotiken. Professor Anders Öhman, författare till den med rätta Ivar Lo-Johansson-priset-belönade avhandlingen De förskingrade : Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson har, efter privat beställning, snabbt sammanfattat de tendenser som jag tidigare försökt påvisa som en "kulturell" kamp mot exotiserande eller förtryckande projiceringar söderifrån, gentemot det norrländska (stadsbons möte med timmerkojan t ex), men också – som åtminstone i Olof Högbergs fall – en strävan att visa att Norrland också har en historia och sagor, myter, legender etc.

För den som behöver få detta ytterligare förklarat och/eller fördjupat kan det sägas gå i ton med Öhmans diskussion kring Pelle Molin-novellen "Historien om Gunnel" i De förskingrade (en bok som finns att köpa i välsorterade boklådor). Kort och gott handlar den symboliska kortnovellen om en ung norrlänning som leder ett verbalt uppror mot en sörländsk professor; en äldre man som även visar sig vara hans far. I texten ges kraftiga uttryck för en aversion mot de projiceringar som Öhman radar upp här ovan. anders Öhmans Gunnel-analys sätter fingret på Vi mot De-problematiken, och detta överensstämmer även med den samhällskritiska tonen inom det jag kallar norrlandsgotik.

Vad som inte låter sig förklaras lika lätt är det mordiska, mörka och stundom masochistiska som ryms inom exempelvis Hülphers "gotik", eller den som ges uttryck för i Elsa Forsgrens novell ”Mörker” (se tidigare inlägg om Forsgren). Där rasar en intern uppgörelse. Lika ofta bybor emellan som inom psykets egna ramar. Det senare är tydligt hos Hülphers, men kanske mest påtaglig hos Elvin Enqvist som gjort det till sin sak att avglorifera, mala ner och stampa sönder jaget – i diktsamlingen Vilse och i novellen "Poker i Kangas" (för att nämna två exempel ur spridda genrer).

Har detta med det kringflackandet, vagabondslivet och rotlösheten att göra; frågor och förhållanden som ofta plågat den norrländske författaren? Kanske, svarar Öhman, och förtydligar att hans hastiga replik till frågan om norrlandsgotiken ju främst berörde den identitetspolitiska och optimistiska kamp-varianten. Han instämmer emellertid i att det även finns en mörkare sida av den, som drar åt intolerans, inavel och främlingsmisstänksamhet. Men den undviks ofta eftersom den stryker fördomar och projiceringar medhårs. Kanske att där också finns en slags jag-destruktion som kan komma av de flyktiga hemmen? Det vore onekligen en komplicerad, men intressantare förklaring, ifall det går att belägga.

 

Nikanor Teratologen som norrlandsgotiker?

En författare som aldrig väjt för dessa ingredienser och dessutom laborerar flitigt med de för Southern Gothic så typiska utslagen av grotesk, fantastik och civilisationskritik är Nikanor Teratologen från Skellefteå. Varför detta till synes utmärkta exempel inte lyfts in i diskussion tidigare är för att hans romaner lätt kan uppfattas som parafraser på, snarare än paralleller, till sydstatsgotiken – som ju hade sin storhetstid under femtiotalet. Teratologens våldsamma språklek Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992. Därför är det kanske snarare ett post-norrlandsgotiskt verk, och i detta prefixsnår försöker vi undvika att trassla in oss.

Trots allt kan det vara intressant att reflektera över vilka stilgrep Teratologen experimenterar med. Språkligt sett har de grävts upp ur de sedan länge begravda norrländska dialektexperimenten som kulminerade och vann internationellt erkännande i och med Sara Lidmans Tjärdalen (1953). ”Vissa kritker”, menade Helmer Grundström redan 1959 (i ett brev till författarkollegan Astrid Väring), ”tycks tro att det norrländska uttrycket föddes i och med Sara Lidmans debut, men de är själva födda på 50-talet och vet inte bättre”. Det är också tydligt att Teratologen grävt djupare och lånat inspiration från exempelvis Högbergs knotiga norrlandsbondska. För mig är det lika mycket detta barska, temperamentsfulla språk han parafraserar, men i ett saligt hopkok med sitt lokala skelleftemål.

Tilltalet hos Teratologen är direkt, ofta célinskt avyxat i ändelserna (eller avsnoppat i enlighet med gammelnorrländskt, stereotypt talspråk). Det är även bibliskt högmodigt och vredgat, till varje sentens laddat med mening och poesi (som hos Sara och Torgny). Självklart är Morfar och Pyret i Teratologens Äldreomsorgen… löjligt pladdriga (otidesenligt talföra även i modernt sammanhang), men här är som sagt tal om en språkövning, en inventering och en katalog – till bristningsgränsen späckad med fridlyst språk. Uttrycksformen har till syfte att introducera stereotypa karaktärer, tänja på dem till absurditet och belysa dess inneboende dårskap – just som i sydstatsgotiken. Och, märk väl, det är inte frågan om att moralisera kring exempelvis inavel och främlingsfientlighet. Snarare än att skriva pekpinnesprosa vill Teratologen höja en rabelaistisk sköld; han vill chockera istället för att predika. Predikanten är den som ska förlöjligas, såväl hos nihilisten Teratologen som hos Flannery O’Connor (den Southern Gothic författare som närmast delar Teratologens gudssyn). I en intervju för den idag nedlagda, internationella publikationen Loyal (Issue #6, 2003) förtydligar Kågeförfattaren sina litterära intentioner:

”When I wrote my first book Äldreomsorgen i Övre Kågedalen the printed language lay in its death-troes, I mean in my mind, in my view, in my imagination… I couldn’t stand the ordinary literary or official language, it felt dead and disgusting, totally fucking depleted of vitaly and relevance. So I had to write like a retarded ten-year-old using the backwoodsdialect from Västerbotten, mutiliating the narrative, whipping it into an obscene frenzy, trying desperately to inject some substance in the anemic repertoire of literary bullshit clichés. I also did it as a megalomaniacally humble homage, with lots of greetings to the great forerunners in the process of making prose translucent, visceral, virulent and savagely humoristic […] I will write atleast one more volume totally saturated with the harsch and gloomy dialect that I prefer to treat like a ’ritual’ language, only using the words once, rescuing and preserving them in a memorable context.”

Inte nog med att Teratologen svär sin tilltro till norrländskan som ett vapen – precis som författaren William S. Burroughs såg sig som en agent vars enda avsikt var att injicera dos efter dos med språkliga virus i en kall och närapå glädjeresistent samhällskropp… Nikanor vill använda detta tillhygge till att piska liv i hela svenska språket. Mest intressant för vår Norrland-Amerikanska södern-jämförelse är dock att han väljer att klassificera sitt verktyg som ”backwooddialect from Västerbotten”. Backwood är en lummig term som används för att definiera Nordamerikas mest isolerade skogstrakter, men under vårt sista decennium har blivit allt mer synonymt med söderns träskmarker.

Det bästa har sparats till sist. Med intervjun i Loyal följer ett helt kapitel ur Äldreomsorgen…, i engelsk tolkning av den luttrade översättaren Einar Heckscher (se bild). Heckscher har slipat den grovhuggna Västerbottniskan till värsta sortens hillbillylingo med inslag av sydstatsslang. Talande nog inleds partiet med att karaktären Morfar sitter i en gungstol och virkar på sönderns speciella flagg. Som vanligt tar han genast ton:

”’Long as ye can have others suffer, dere ain’t no reason killin’ yerself, Grandpa slobbered jovially. He was asittin’ dere in his rockin’ chair, crochetin’ a Confderence flag. ’Ein Heldenleben’ was afadin’ out, an’ Larri Isokyrpä an’ Torsten Murkström were busy fadin’ out them as well, sayin’ their thanks for a good cheer. Grandpa had put som strychnine in that coffee, an’ I thought they might as well have it. Ye have to come up with some fresh fun’ an’ games when things go get tedious. Larri stayed with us a little longer, lookin’ me in the eye, jerkin’ his heid like a spastic and slobberin’ an’ shit, but so fuckin’ what, din’t help none. He was one bad ruffian of a dowser, any kids he could put his hands on he turned two noseholes into one. Now they were alyin’ dere lips all blueberry blue, an’ Grandpa put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside an’ stepped up to them …”

”En busbas till brånsinnar” har blivit ”one bad ruffian of a dowser” och ”la ifrån sä söihla” har transkriberats ”put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside”. Det mörkt komiska är ändå väl bibehållet. Här står den gamle, xenofobiske, norrländska torparen – som vi skulle passa oss för att dra fram i ljuset – och gnatar med den bigotte hillbyllin. Och de tycks komma väl överens.

 

En vemodighet som gått på tomgång

Vad lär oss detta? Nja, vi ska inte dra på för stora växlar. Som jag skrev tidigare vill jag inte heller beblanda Teratologen med de andra norrlandsgotikerna, eftersom att tendenserna de reagerade på inte främst var den språkliga förflackningen eller de tjatiga klichéerna. Författare som Hülphers sökte en egen mystik, för att understryka Anders Öhmans observation. Däremot tror jag att det ligger något i detta med kompatibiliteten mellan de två provinsiella språken, och ytterligare något oupptäckt i det ”kulturella” kriget som dessa romankaraktärer för från kolonierna. Vemodigheten har gått på tomgång genom seklen, och för att de karga omständigheterna inte ska trötta ut dem fullständigt, har den inkorporerats i karaktären som något knivskarpt med bejublansvärt. Däri ligger jagdestruktionen och det masochistiska, om du frågar mig. Inom litteraturen fungerar det som för Rimbaud, poeten som ville skapa litteratur genom att komma till en slags upplösning av sinnesförnimmelserna och ett upp-och-ner-vändande av alla värden.

Teratologen har kopplat den illa dolda, inneboende svårmodigheten till en skränig förstärkare; nu kan de små nyanserna utskiftas och förstås. I parodien finns förstås ett uns av sanning.

Efter denna skissartade harang tar Dagarnas skum en tvådagarspaus för att återkomma med ett julklapps- och boktips från El Salvador (ifall inget anmärkningsvärt inträffar dessförinnan).

Något om Britt-Marie Eklund samt Sara Lidmans Märit

Av , , 3 kommentarer 117

Av de författare som hittills behandlats i serien om Den förlorade norrlandslitteraturen är Britt-Marie Eklund tveklöst den som varit svårast att komma in på livet. Det är egendomligt besvärligt att finna uppgifter om hennes person – lättare blir det inte av att den desto mer namnkunnige Britt Eklands födelsenamn är just Britt-Marie Eklund. Men svårast är ändå att tolka och förstå de få uppgifter jag har. Därför har jag inte heller särskilt mycket mer material att redogöra för; symptomatiskt nog saknas till och med ett porträtt av författaren.

Klart är i a f att Norsjöförfattarren besitter mer talang än många av sina samtida kollegor. Hennes språk strömmar friskt och klart. Likväl, av de sju jag arbetat med i min följetong, är hon den mest fåordiga. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag skulle skriva om henne. För egen del kändes det mest bara viktigt att lyfta in hjortronen i min artikel – som referens och symbol. Det kan låta rätt så corny, men det är så jag vill se henne, med en medvetet romantiserande blick: på den litterära västerbottenskartan är Eklund som ett sällsynt guldglimmande bär.

I en av mina älsklingsromaner – Hjortronlandet – av en av mina absoluta favoritförfattare – Sara Lidman – finns en karaktär som kallas Märit Skrattars. Även om Märit inte kommer in förrän två tredjedelar av romanen passerat är hon på sätt och vis dess sköldemärke. Kronotorparfamiljen Skrattars har ett oräkneligt antal avkomlingar varav Märit inte bara är den vackraste utan dessutom ett geni och en gåta. Högst vart sjunde eller vart tionde år kunde en sådan människa springa upp ur Norrlands karga myrar bland starrgräs och kråkris. Hon strålar och förgyller som en regnbåge: ”Munnen färdig att förneka och trösta, den snattrade vit och röd och ögonen var glänsande glada”. Som en ”snåtterblomma” beskrivs Märit, efter hjortronplantans hela färgspektrum. Det är det enda sätt man kan förstå mysteriet Märit på. Hon är på samma gång romanens mest fascinerande och minst trovärdiga karaktär (Icke trovärdig i den bemärkelsen att hennes deterministiska karaktär och livsöde snarare påminner om de franska naturalisternas hjältinnor än kvinnorna i 50-talets arbetarromaner). Sara skriver:

"En vacker människa är en härlig syn och svår. Den som icke orkar dess oro och icke näns fly kan fösöka kväva skönheten, hälla skopor av smickersirap över den tills den kvamnar och lämnar vad vanligt är ifred. Märit undgick den döden; hennes svar stänkte högt som salt skum medan den söta smeten föll till jorden." (Hjortronlandet, s. 149)

Precis som kronotorparen på sin gård lär sig snarare än lärs sin yrkesroll, tillskansar sig Märit sin kunskap, inte genom läroverket utan på egen hand. Samma förmåga att tolka, behärska och transformera landskapet som torparen har, har Märit över sina böcker och sin kunskap. Färdigheterna har tränats upp genom deltagande och imitation snarare än genom formaliserad undervisning.

Så föreställer jag mig också Eklunds framfart under 50-talet – norrlandslitteraturens guldår. Hon dyker upp lite varstans, som sanningssäganade essäist i tidskriften Perspektiv samt i redaktionsgruppen för den unika Lyckselepublikationen Ultima (tilsammans med Lennart Frick, Lars Englund, Tore Frängsmyr, Sten Hanson och Sigvard Karlsson). I dessa sammanhang är hon ofta ensam kvinna, och hennes egentliga intresse tycks vara tämligen svalt. Men plötsligt, när hon väl väljer att gör sig hörd, då fullständigt briljerar hon. Den på annan plats citerade essän "Poesin från sidan" (i Perspektiv 7/1959) är ett av många exempel. Ett längre biografiskt parti ur den lyder:

"Varför skriver vi då? Vi kontorsflickor, gymnasister, fördrömda handelsbiträden och hemmafruar? Alla vi som inte har råd att betrakta vårt skrivande som ett arbete. Alla vi som dras med dåligt samvete både för att vi skriver och för att vi inte skriver. För att middagsdisken står över, för att ungen vantrivs när mamma skriver, för att golvet är dammigt, krukväxterna sloknar och strumpkorgen dignar över. Och i andra hand (eller är det i första?), för att vi är så ynkliga, att vi låter dessa saker påverka oss till den grad, att vi känner oss maktlösa och kanske frestas att tystna. För ’någonstans inom oss’ finns det något som säger, att verkligheten också låter sig erövras och uttryckas genom ord, genom rytm, genom poesi, och att vi bör fortsätta att skriva om inte för andras så för vår egen skull.

För inte inbillar vi oss att vår dikt är oumbärlig, att den ska kunna förändra världen. Inte tror vi att den ska kunna förhindra krig och avund och hat och våld. Ja, kanske på mycket lång sikt, men så långt vågar vi inte hoppas. Men vi kan ändå inte upphöra att reagera inför det onda och svåra på kanske ett starkare sätt än andra, så som vi också reagerar häftigare inför livets djävlighetet i smått."

Här skulle jag kunna – och borde kanske egentligen – sluta referar, men det vore att behandla en essä av det här slaget högst orättvist. Eklund har tagit utgångspunkt ur en liten handryckning, just som i fallet med hennes poesi, för att låta rörelsen växa. När fördämningarna brister flyter de krassa, sonjaåkenskonska vardagsbetraktelserna ut i en ordström med kosmiska metaforer. Fortsättningen lyder alltså:

"Lyriken kan vara ett glas vatten åt den som törstar eller ett glas vin för den som önskar lätt berusning. Den kan vara en främmande och underfundig doft som stryker förbi eller ett leende som klyver din trötta vardag. Men att begränsa poesin till bara en estetisk angelägenhet är att stympa den, att rycka loss den ur sitt levande sammanhang. Poesin är också hunger, växande, smärta, nederlag och kanske – seger. Stig Sjödin säger att utgångspunkten för hans dikt alltid varit en konflikt. Han är säkert inte ensam om den erfarenheten. Mellan ofullkomligheten i de mänskliga relationerna, över klyftan mellan ande och materia, mellan vintergator och stjärnsystem, mellan det goda jag vill och det onda jag gör, mellan det ynkliga och det oerhörda spänner poeten sin dikt, flyktig som regnbågen, bräcklig för den tungfotade tanken men ändå – en räddning. För honom. Kanske också för några fler."

Så kunde det glimma och explodera om Eklund, mellan månader och år av tystnad. Så egentligen var hon inte ointresserad. Nog ville hon göra mer av sitt författarskap. Sanningen är väl snarare att Britt-Marie Eklund stannade vid den första handrörelsen, middagsdisken, ungen, det dammiga golvet, den slokande krukväxten och den dignande strumpkorgen. Vardagslivet – först i Stockholm, sedan åter i Norsjö – kom emellan: bondgården, barnen och de andra husmorsbestyren…

Tidigare nämnde författaren Lennart Frick är en av de sörjande. Han äger den enda kopian av en färdigskriven uppföljare till Lek med skärvor som legat klar för tryck i snart 50 år. Och det är som att bära på en uråldrig förbannelse, eller snarare ett brutet löfte. Det titellösa diktverket kommer nog aldrig se dagens ljus. Eklund ville inte köra den genom pressarna då, eftersom det skulle innebära en katastrof för hennes ”normala liv”. Vännerna lyckades inte få henne att ändra sig. Idag, när saker ser annorlunda ut, har istället världen omkring förändrats. Miljön Eklund beskriver är en annan och läsarskaran bortsprungen.

Dikten om döden i de norrländska byarna och gårdarna som står med tomma ögon (den jag citerar i min artikel) har suttit upptejpad på bokhylleskanten en bra tid nu. Jag går förbi den varje morgon och kväll, funderar lite förstrött på dess innebörd och försöker ibland relatera plats till person. I den norrländska uppbrottslitteraturen är geografi och identitet två sidor av samma mynt, och denna sak kan aldrig vara nog påträngande och känslosam. Eyvind Johnson och Birger Vikström bytte naturlivet mot tidslivet. De sprängde i kraft av sin egen okuvliga princip naturlivets trånga gräns och gick som av nöd ut i det historiska livet. I deras fall kan man säga att den hemlöse hellre uppfinner en ny värld än bebor den redan kända. För Britt-Marie Eklund och för Sara Lidmans Märit var det tvärtom. De föddes med stora begåvningar men valde båda det simpla livet på en bondgård.
 

Fredag den 13:e, med olyckskorpen Birger och vännen Werner

Av , , Bli först att kommentera 48




Fredag den 13:e. Idag firas Werner Aspenström som föddes den 13 november 1918. Själv har jag ägnat förmiddagen till att föreläsa om Werners vän Birger Vikström på Umedalens bibliotek. I publiken fanns många intresserade och intressanta åhörare, bland annat en dam vars far – framkom det – figurerar i romanen De lyckliga åren: skomakaren med det långa ståtliga namnet och det förkortade benet. Helt underbart!

Fredag den 13:e. Som vanligt när jag talar om den allvarsamme humoristen Birger blir det lite skratt och desto mer eftertanke. Birger Vikströms död strax före julafton 1958 avslutade ett författarskap som spände över 13 år och vars synliga resultat är åtta böcker av vilka den sista, 13 historier blev den sista under Vikströms levnad. Talet 13 i boktiteln var sannolikt ett uttryck för författarens benägenhet att vilja understryka de mindre lyckade och olyckliga sidorna av livet. Livet själv gav honom också 13 år att ge offentlighet åt sin syn på tillvaron. Birger var tuberkulossjuk. Under de sista åren kände han sig särskilt dödsmärkt.

Fredag den 13:e. Kommer jag kunna återknyta till födelsedagsbarnet Werner Aspenström i denna journalanteckning? Absolut. En som kom den sorgmodige Birger Vikström nära var just Aspenström. I sina memoarer skriver han:

 

"En lång tid vistades [Birger] på sanatorium och vi sände schackdrag till varandra […] Hans brev var uppsluppna och tokroliga, men så en dag kom ett förtvivlat och naket slutbrev. Det tycks ha förhållit sig på det viset att han på den tiden var inställd på att dö, han preparerade sig bland annat genom att läsa Gamla testamentet från pärm till pärm. Rädslan parerade han med hjälp av en skämtsam jargong, spel av olika slag […] Schack, poker och Gamla Testamentet, det är ingen onaturlig kombination. Hans förtvivlan kom sig av att han av läkaren just fått besked om att han skulle överleva – överleva, men aldrig återfå sin forna styrka och duga till skogsarbete. Då och då måste han fly från litteraturen och litteratörerna in bland timmerträden, det var en nödvändig motvikt, menade han och fruktade att det nu inte skulle bli något bevänt med hans böcker heller."

 

Korrespondensen mellan Werner och Birger finns inte bevarad. Werners änka Signe Lund-Aspenström, tvivlar på om det ens funnits någon. Snarare kan det ha varit en omskrivning för Birgers nattliga telefonsamtal som hon själv gärna redogör för, utan bibelkoketterandet och schack- och pokerspelandets romantiska skimmer:

 

Jag minns en kväll då telefonen ringde och jag svarade. Och genast började gråta. ”Det är Birger Vikström. Han håller på att dö. Han är alldeles utom sig!”. Werner kom till telefonen. Han talade länge och lugnande med Birger. Något som hjälpte till slut. Werners ord hade tröstat honom. Birger tydde sig efter detta ofta till Werner med sina bekymmer, med sin mycket svåra ångest. Vilken smittade av sig på mig, så verklig var den.

 

Fredag den 13:e. Birgers dag. Bakom humoristen från Jörn dolde sig en författare med allvarlig syftning som ville uppenbara eländets form i dess olika skepnader. Aspenströms urskiljningslösa skönskrivning klär honom lika illa som narrkåpan han tilldelades av dåtidens recensenter. Birger Vikström såg sig själv som mer än ”en lekare vid en rastplats”. Framför allt värnande han genuiniteten över allt annat.

 

Källor:

Birger Vikström, De lyckliga åren (Stockholm, 1954), s 171 (om skomakaren).

Werner Aspenström, ”Shack och shackvänner”, i Nina Burtons (red.) Vissa sidor och ovissa: artiklar och essäer (Stockholm 1979), s 173-174.

Brev från Signe Lund-Aspenström till Erik Jonsson, avsänt från Mariaberget, 24/10 2008, i bloggförfattarens ägo.

 

 

Moa och Birger

Av , , 3 kommentarer 54

Moa skriver brev från sitt hem i Sorunda.Ni som följt mitt "bloggande" via facebook känner igen denna följetong där särskilda författare uppvaktas postumt, på deras respektive födelsedagar. Andra har kanske läst någon eller några av mina artiklar inom genren? T ex den om den bortglömde Bodenförfattaren Edvin Bergdahl som skulle ha fyllt hundra för någon månad sedan. I mediebruset kan det vara svårt att finna anledning att ånyo uppmärksamma de som skrev och huserade för länge länge sedan. Desto enklare då att dagen till ära plocka upp en bok, en dikt eller bara en strof.

Dagens födelsedagsbarn är Moa Martinsson. Hon föddes 2 november 1890 i Vårdnäs, Östergötland. Det är sålunda 119-årsdagen vi firar, eller om man är lite skruvat lagd: 80-årsjubileumet för Moa och Harry Martinssons bröllopsdag.

Jag har en liten – men icke desto mindre intressant – fil över Martinsson i mitt författarkartotek. Där ligger några favoritdikter, en gammal uppsats om Kvinnor och äppelträd, något tidningsklipp och så ett gammalt brev, daterat den 18/11 1950. Det senare kan vara kul att lägga under luppen eftersom att det avsändes strax efter Moas 60-årsdag, samt att det har viss västerbottnisk anknytning.  Mottagare var nämligen vår Birger Vikström.

Vikström var för tiden inbegripen i en komplicerad skaparkris. Hans eviga kringflackande, hans olyckliga pokerspel och hans lika skadliga alkoholintag gjorde det svårt att spotta ur sig sammanhållna texter. Likväl stövlade han på, och ådrog sig en och annan blånagel i sin marsch mot parnassen. Bl a hade hans nyutkomna satir över Stockholm, Staden [1951], precis piskats hårt av dagspressen (än idag, i minnesskrifter, är detta det verk som brukar rankas lägst i Vikströms författarskap).

Kanske var det detta som fick Moa Martinsson, som av allt att döma bara var en ytlig bekant, att skicka honom ett uppmuntrande brev. Moa skriver (och här tar jag mig friheten att klippa):

Kära Birger […] Jag har skrivit så många brev, sänt så mycket böcker (på grund av lögnaktigheten att jag fyller sextio år, eller har fyllt, gudskelov) att jag inte minns vem och vad jag skrivit. […] Byråkrat kan jag aldrig bli.
Det här brevet blir ett dåligt brev, för jag har just nu beslutat att sluta röka. Just som jag skulle skriva till dig. Och jag brukar alltid först tända cigaretten innan jag sätter mig till maskinen. Jag får såna där ryck ibland. I regel är det halsen som säger ifrån.
Tack kärastora kollega för din bok! Jag svalde den ögonblickligen. När allt gnat och jämmer i dålig mollton är glömt, då står du kvar i bland svenska arbetardiktare. […] Du kanske skulle ta igen dig nu, du skriver i varje fall utmärkt då du ligger på sjukhus. Jag skrev några kapitel i
Drottning Grågyllen på sjukhus. – – – –
Ibland är det skönt att komma ifrån det gamla vanliga, bara man inte har alltför ont. Jag hade ett elände för jag måste opereras och sen fick jag ligga och kräkas en hel vecka.
Ibland är det visst bra att kräkas. Det följer så mycket annat med, sinnet också blir rent, ibland även vid en kräkning.
Det kväljer rätt som oftast nu inför allt prat om krig och alla utläggningar i tidningar och radio. Du är ung och har väl inte hunnit tröttna, men jag är verkligen trött på det stinkande babblet. […]
En norrlänning, [Nils] Parling, har skrivit en utmärkt norrlandsroman.
Ni två kompletterar varandra, men han blev körd från sågverket av arbetsledningen där, bara för att han skrev den där boken och nu är han fågelfri. Jag ska låta sända en boken, det är nog mycket du känner igen.
Tack min vän för din strålande bok. Jag är stolt att du sände mig den. Du är som en och annan skådespelare som aldrig behöver gå i teaterskola, utan är färdig för sina roller utan pekpinne. Du är stigen med humor, vett och allt, direkt ur folkdjupet. Du är en kompensation för så mycket akademiskt tyrrani [sic].
Hej min vän
tillgivna
Moa

PS. Jag började röka igen […] men ska sluta om ett par dar. DS.
 

(Jag har aldrig sett detta sex sidor långa brev nämnas någon annan stans, trots att det ligger för allmän beskådan i Moa Martinssons arkiv. Likaså finns en kopia vid Birger Vikströms minnesutställning i Granbergsträsk).

Så skrev Moa – om författandet, livet och hälsan. Uppmaningen om sjukhusinläggning var säkert ingen omedveten passning heller. 1950 är Birgers TBC ganska dålig och det oavbrutna festandet gjorde inte saken bättre. Det var allmänt känt att han lallade runt med sitt liv. En annan som skrev och rådde honom att ta tag i situationen var Sara Lidman (men det är en annan historia). Birger lyssnade i a f, som oftast, bara halvhjärtat på de fina råden. Var det något som Granbergsträsksonen hade svårt för var det förmyndare och förståsigpåare, celebra författare var inget undantag. Han trampade på ytterligare något år i Klarakvarteren innan kroppen definitivt sade stopp. 1952 inleddes Birgers längsta sanatorievisit, under vilken han också skrev sin främsta roman, De lyckliga åren.

Men det skulle handla om Moa. Hon var ju också något av en själabrännare, och däri ligger väl kanske främst de bådas släktskap (d v s på det privata planet), även om hon hade vett att staka ut en medelväg mellan förnuft och känsla. Balansen därimellan var tvivelslöst viktig. Detta att handla snabbt och rätt. Och blev det inte rätt på en gång så var det bara att bita ihop och gå vidare. Avslutningsorden får bli dessa välciterade rader, som hon någonstans skrev:

”Men du skall inte alltför ofta utsätta dig för att be om ursäkt eller förlåtelse. Det kan så lätt bli en vana. Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt.”

Grattis Moa.