Ni som följt mitt "bloggande" via facebook känner igen denna följetong där särskilda författare uppvaktas postumt, på deras respektive födelsedagar. Andra har kanske läst någon eller några av mina artiklar inom genren? T ex den om den bortglömde Bodenförfattaren Edvin Bergdahl som skulle ha fyllt hundra för någon månad sedan. I mediebruset kan det vara svårt att finna anledning att ånyo uppmärksamma de som skrev och huserade för länge länge sedan. Desto enklare då att dagen till ära plocka upp en bok, en dikt eller bara en strof.

Dagens födelsedagsbarn är Moa Martinsson. Hon föddes 2 november 1890 i Vårdnäs, Östergötland. Det är sålunda 119-årsdagen vi firar, eller om man är lite skruvat lagd: 80-årsjubileumet för Moa och Harry Martinssons bröllopsdag.

Jag har en liten – men icke desto mindre intressant – fil över Martinsson i mitt författarkartotek. Där ligger några favoritdikter, en gammal uppsats om Kvinnor och äppelträd, något tidningsklipp och så ett gammalt brev, daterat den 18/11 1950. Det senare kan vara kul att lägga under luppen eftersom att det avsändes strax efter Moas 60-årsdag, samt att det har viss västerbottnisk anknytning.  Mottagare var nämligen vår Birger Vikström.

Vikström var för tiden inbegripen i en komplicerad skaparkris. Hans eviga kringflackande, hans olyckliga pokerspel och hans lika skadliga alkoholintag gjorde det svårt att spotta ur sig sammanhållna texter. Likväl stövlade han på, och ådrog sig en och annan blånagel i sin marsch mot parnassen. Bl a hade hans nyutkomna satir över Stockholm, Staden [1951], precis piskats hårt av dagspressen (än idag, i minnesskrifter, är detta det verk som brukar rankas lägst i Vikströms författarskap).

Kanske var det detta som fick Moa Martinsson, som av allt att döma bara var en ytlig bekant, att skicka honom ett uppmuntrande brev. Moa skriver (och här tar jag mig friheten att klippa):

Kära Birger […] Jag har skrivit så många brev, sänt så mycket böcker (på grund av lögnaktigheten att jag fyller sextio år, eller har fyllt, gudskelov) att jag inte minns vem och vad jag skrivit. […] Byråkrat kan jag aldrig bli.
Det här brevet blir ett dåligt brev, för jag har just nu beslutat att sluta röka. Just som jag skulle skriva till dig. Och jag brukar alltid först tända cigaretten innan jag sätter mig till maskinen. Jag får såna där ryck ibland. I regel är det halsen som säger ifrån.
Tack kärastora kollega för din bok! Jag svalde den ögonblickligen. När allt gnat och jämmer i dålig mollton är glömt, då står du kvar i bland svenska arbetardiktare. […] Du kanske skulle ta igen dig nu, du skriver i varje fall utmärkt då du ligger på sjukhus. Jag skrev några kapitel i Drottning Grågyllen på sjukhus. – – – –
Ibland är det skönt att komma ifrån det gamla vanliga, bara man inte har alltför ont. Jag hade ett elände för jag måste opereras och sen fick jag ligga och kräkas en hel vecka.
Ibland är det visst bra att kräkas. Det följer så mycket annat med, sinnet också blir rent, ibland även vid en kräkning.
Det kväljer rätt som oftast nu inför allt prat om krig och alla utläggningar i tidningar och radio. Du är ung och har väl inte hunnit tröttna, men jag är verkligen trött på det stinkande babblet. […]
En norrlänning, [Nils] Parling, har skrivit en utmärkt norrlandsroman.
Ni två kompletterar varandra, men han blev körd från sågverket av arbetsledningen där, bara för att han skrev den där boken och nu är han fågelfri. Jag ska låta sända en boken, det är nog mycket du känner igen.
Tack min vän för din strålande bok. Jag är stolt att du sände mig den. Du är som en och annan skådespelare som aldrig behöver gå i teaterskola, utan är färdig för sina roller utan pekpinne. Du är stigen med humor, vett och allt, direkt ur folkdjupet. Du är en kompensation för så mycket akademiskt tyrrani [sic].
Hej min vän
tillgivna
Moa

PS. Jag började röka igen […] men ska sluta om ett par dar. DS.
 

(Jag har aldrig sett detta sex sidor långa brev nämnas någon annan stans, trots att det ligger för allmän beskådan i Moa Martinssons arkiv. Likaså finns en kopia vid Birger Vikströms minnesutställning i Granbergsträsk).

Så skrev Moa – om författandet, livet och hälsan. Uppmaningen om sjukhusinläggning var säkert ingen omedveten passning heller. 1950 är Birgers TBC ganska dålig och det oavbrutna festandet gjorde inte saken bättre. Det var allmänt känt att han lallade runt med sitt liv. En annan som skrev och rådde honom att ta tag i situationen var Sara Lidman (men det är en annan historia). Birger lyssnade i a f, som oftast, bara halvhjärtat på de fina råden. Var det något som Granbergsträsksonen hade svårt för var det förmyndare och förståsigpåare, celebra författare var inget undantag. Han trampade på ytterligare något år i Klarakvarteren innan kroppen definitivt sade stopp. 1952 inleddes Birgers längsta sanatorievisit, under vilken han också skrev sin främsta roman, De lyckliga åren.

Men det skulle handla om Moa. Hon var ju också något av en själabrännare, och däri ligger väl kanske främst de bådas släktskap (d v s på det privata planet), även om hon hade vett att staka ut en medelväg mellan förnuft och känsla. Balansen därimellan var tvivelslöst viktig. Detta att handla snabbt och rätt. Och blev det inte rätt på en gång så var det bara att bita ihop och gå vidare. Avslutningsorden får bli dessa välciterade rader, som hon någonstans skrev:

”Men du skall inte alltför ofta utsätta dig för att be om ursäkt eller förlåtelse. Det kan så lätt bli en vana. Den som ofta ber om förlåtelse gör ofta orätt.”

Grattis Moa.