Del sex i min serie om Den förlorade norrlandslitteraturen handlar om författaren Elf Norrbo och hans bok Miserere. Denna skissamling från 1912 hörde minsann inte till den samtida nöjesdiktningen. Undertiteln "Skri ur barnhelveten" och det bombastiska mottot – som jag tagit till rubrik för denna journalanteckning – säger att vi istället fortsätter där Dagarnas skum slutade senast, vid känslan av förtvivlan över människornas lomhördhet.
Det är som att författaren och tidningsmannen Elf Norrbo, med sin elfte prosbok, ville använda det enda återstående medlet för att ruska upp sovande samveten och kalla hjärtan. Med flammande indignation slog han upp dörrarna på vid gavel till de mörkrets boningar, där de omänskligaste av alla ogärningar dagligen begicks utan straff och dom – till de utackorderade barnens hemvist. Det människorna inte hade förmåga att uppfatta med hörseln – det måste de se, om det skulle bli till någon hjälp för detta slags samhällsonda, som först under 20-talet började uppmärksammas och göras till föremål för undersökningar.
Utan tvivel var det en serie uppseendeväckande vanvårdsmål i Malmö som inspirerat hälsingeförfattaren till en del av hans berättelser. Var och annan novell inledes med utdrag ur en tidningsnotis, vars innehåll ofta är råare än de påföljande skönlitterära skildringarna. Den interiörer Norrbo kort och kraftigt målat med starka och levande färger blev under hans hand till hela kapitel ur det lidandets historia; utan någon som helst dämpad belysning eller hänsynstagande för våra ömtåliga nerver. Här möter oss spädbarn slängda på en hög av lumpor med bränvinssuddar i munnen, systematiskt mördade; av de äldre misshandlade och torterade för att genom sitt elände vädja till barmhärtiga människors offervillighet. Notorisk ihjälsvältning och krymplingsfabrikation, var två andra problem vid 1900-talets början. I Miserere möter oss också fostermodern, som när brännvinet inte förmår ödelägga det fysiskt starka materialet, tillgriper den naturerade spriten som skållar barnets munhåla och förvandlar magen till en brännhet ugn, tills döden kommer som en befriare…
En omfångsrik och originell produktion
Elf Norrbos borgerliga namn var Johan August Törnblom. Han föddes i Skogs socken i Hälsingland den 23 februari 1862. Om hans barndom är det inte så mycket man vet, men utifrån biografin Pojkdagar från 1923 kan man gott anta att den var lyckligare än de stackars själarnas i Misereres barnahelveten.
Som vuxen försökte sig Elf Norrbo på skogs- och flottningsarbete, blev sedermera brädgårdsförman och som sådan arbetade han fram till 1899. Därefter var han journalist och slutligen chefsredaktör. Det bör heller inte förglömmas att han under en tid arbetade som rallare, eftersom att denna epok satt talrika spår efter sig i hans litterära produktion.
Den litterära produktionen, ja. Elf Norrbos bibliografi är enorm, särskilt med tanke på att han satte igång så sent som vid 40 års ålder. 31 böcker blev det mellan debutantåret 1902 och frånfället 1933. En till tre böcker om året var produktionsmåttet.
Son till en spelman, skrev jag för dagens papperstidning. Norrbo fick förvisso ärva yrket men praktiserade det av allt att döma inte särskilt ofta – även om han ofta avporträtterats med fiol under kind. I min artikel väljer jag ändå att trycka på det trallande i hans språk, framför allt de nymodiga ljudhärmningarna. Huruvida den musikalsika och modernistiska formen för novellen ”Stenkol” lånats av den finske nationalskalden Elmer Diktonius törs jag som sagt inte avgöra, men visst är det underligt att de två hade så mycket gemensamt: fiolspelandet, patoset, klassresan? Diktonius hade ju för övrigt en diktsamling betitlad just Stenkol.
Först att skriva om Hitler
Innan detta stickspår om pionjären Norrbo avslutas måste jag stanna några ögonblick inför en märklig liten episod i Norrbos diktande. Jag tar vägen genom ett artikelstycke som passats vidare av den numera avlidne journalisten Albert Andersson:
"Först förvånade det mig mycket, sedan roade det mig ännu mera. I en av sina kalendrar [jo, Norrbo satte ihop sådana också], som han kallade Från stigar och stättor berättar nämligen Elf Norrbo en hundhistoria där ett mera komiskt än fult bedrägeri äger rum. En av huvudpersonerna i bedrägerhistorien är professor och heter Hitler i efternamn."
När man springer på denna passage förvånas man mer än tidigare av Norrbos visionära diktarblick. Men när man senare får veta kalenderns tryckår – 1925 – så står sammanhanget klart och det visionära hos diktaren blir denna gången till intet. Adolf Hitler gjorde ju sin beryktade, misslyckade statskupp i München 1923. Därför är det troligt att tidningsmannen Norrbo skrivit sin berättelse detta år eller året därpå och haft Hitlers namn i friskt minne. I alla händelser torde detta ändå, som Albert Andersson också vill ha sagt, vara första gången som man möter Hitlers namn i den svenska skönlitteraturen.
En myriad av tankstreck och utropstecken
Elf Norrbo var först med mycket. En av våra absolut tidigaste arbetarförfattare, har t ex Bernt-Olov Andersson utbristit. Och kanske just därför, för att han var så pass produktiv och sällan särskilt kontemplativ i sitt skrivande, har Norrbos författarskap kommit att bedömas rätt olika. Likväl har en så kritisk granskare som Richard Steffen i sin väldiga översikt av den svenska litteraturen betecknat Elf Norrbo som en av "de mera betydande i den stora skaran av samtida Norrlandsskildrare. Med öppet sinne för naturen, rik erfarenhet av människor och ej sällan fängslande stilkonst, präglade av provensiella uttryck, facktermer och egendomliga ordsammansättningar har han skapat bilder av intensiv kraft".
"Indignationen", säger Steffen, har "stundom givit hans alter en prägel av tendens, men ensidigheten motverkas av en försonande humor. Mestadels fann Elf Norrbo sina motiv i barndomslandet, vars personer och rådande ekonomiska och andliga missförhållanden skoningslöst blottades".
Liknande fina omdömen kan samlas in från flera håll, och av någon anledning oftare från de kvinnliga recensenterna. Författaren Maria Rieck-Müller skrev till exempel notoriskt upp Norrbos böcker i dagspressen. Dock är det inte fritt att man i längden tröttnar på hans otaliga tankstreck och… Plötsliga utrop! Man får trösta sig med att dessa ting så intimt hör samman med spelmanssonens diktning att man inte utan dessa skulle känna igenom honom.
Skulden faller på varje enskild individ
Vad nu särskilt Miserere angår, så har författaren i de flesta av skisserna lyckats göra ämnet så litterärt njutbart som möjligt. Stilen är jämnare än i tidigare verk och lider inte av den korthuggenhet som i föregående arbeten hotade att bli till manér. När man ryser tillbaka för de oskyldigt lidna plågorna, sker de inte för att de skildrats sensationellt motbjudande, utan därför att man känner att allt här är så som livet i all sin obönhörliga grymhet ter sig – sådant som vi människor gjort det till. Norrbos noveller ger liv till Nietzsches ord om att vår värld egentligen bara kan rättfärdigas som estetiskt fenomen.
Den är en förskräcklig bok, Elf Norrbos, men den är också en bra bok. Miserere kom som en maning om att samhällets gemensamma skuld faller på varje enskild individ, att man inte kan se livets ström rinna förbi, utan att sträcka ut sin hand och bärga spillrorna som sugs ned av strömvirvlarna. "Verkade han förgäves", har författaren Per Nilsson-Tannér frågat sig?
Ytligt sätt är anmälaren, i en minnesartikel för Norrländsk tidskrift, beredd att bejaka frågan. "Men så", menar Nilsson-Tannér, "får den glömde författaren icke bedömas. Han gladde och roade, förargade och inspirerade sin samtid under en mansålder". Endast de stora genierna blir i det långa loppet och utsedda till våra följeslagare genom generationer, men det är heller ingen ringa uppgift, påpekar Nilsson-Tannér, att bli uppskattad och folkkär medan man ännu lever.
Vi tar det igen. Kristian Olsson (bilden till höger) är en gammal bekant vars verksamhet jag följer noga. Hans insatser för den experimentella undergroundkulturen i Sverige kan aldrig överskattas. Med Sundsvall som bas har Olsson producerat black metal, drivit distributionsbolag, snickrat ihop fanzines samt nästan på egen hand skakat liv i en skraltig industrimusiksscen. Två egna, närmast klassiska bandprojekt är Survival Unit och Alfarmania.
Åslund (1931-1986) är författare till kultboken över alla andra i Sverige: Svenska bordeller : En kartläggning av etablissemang i Sverige, till tjänst för resande och turister, 1967. Det är precis som titeln antyder en exposé över svenska horhus. 55 stycken, samtliga beskrivna och poängsatta tillsammans med sina aktörer. Det enda kruxet är att – förmodligen – inget av dem har existerat. Boken syftar, precis som Olssons konst, snarare till att störa, stöta och mana till eftertanke. Med sina beskrivningar av bordellernas kringliggande atmosfär kommer dessutom en serie rejält osmickrande bilder av Sveriges storstäder.
Mitt sista tips, på en Åslundbok som faktiskt går att finna rätt på, är novellsamlingen Kära barn! från 1978. Det är lite vanligare att man finner denna i boklådorna. Kära barn! är en satir över samtiden – såsom den kunde uppfattas av en kämpande skribent under 70-talet. Framför allt bjuder Åslund på ett par fantastiska karikatyrer av sina kollegor: Jan Myrdal, Lars Gustafsson m fl.
Men varför inte försöka gå på en av romanerna? Att finna rätt på en Umeåskildring vore ju ypperligt. Efter en hastig blick i min egenhändigt komponerade och högst bristfälliga bibliografiska förteckning över Lindholms brottstycken finner jag Där hafvet börjar : två berättelser från kusten [1909] som följer direkt på romanen Fjället, skogen och myren : tre norrlandssägner [1908]. Att vagabonden Valdemar gjort resan över fjället, genom skog och myr för att sedan fastnat vid och förtrollats av det norrländska kustlandet känns naturligt och spännande. 
Efter ett år av sporadiska försök står det klart… Jag kommer aldrig skriva någon väldig introduktion till Valdemar Lindholm. Åtminstone 50 titlar har den gamle Umeåjournalisten på sitt samvete – varav en del kanske plågar honom än idag, där han ligger begravd på Vännäs kyrkogård. Vad som gäckar hos denne tidningsman och författare är just det svindlande omfånget. Vid minst tre tillfällen har jag barskat upp mig, tagit sats och fattat pennan för att ringa in det väsentliga. Miss. Övertramp. Bom. Trots allt ska jag, så sanningsenligt och ärligt, redogöra för mina misslyckanden. Kanske kommer ni känna någon form av sympati. 
Senaste kommentarerna