Etikett: Gerd Aurell

Lubbe Nordström och sjukdomens andliga mysterium

Av , , 1 kommentar 45

Med anledning av borgarnas testprojekt med kulturutskrivningar i vården, mina tidigare artiklar om diverse sanatorieförfattare, alla mina äldreboendevikariat, samt för att jag helt enkelt känner för det, vill jag publicera en 77 år gammal essä.

"Sjukdomens andliga mysterium" skrevs av Ludvig ”Lubbe” Nordström (avmålad av Leander-Engström här till höger) på uppdrag av den obskyra tidskriften Vi och ni. Det var en publikation som utgavs från Österåsens sanatorium och redigerades av Elfred Berggren (den bortglömde Science Fiction-författaren från Byske som jag ånyo råder er att läsa på om i Provins #2 2009) , tillsammans med inrättningens legendariske överläkare Helge Dahlstedt. I dessa dagar finns bara två kända exemplar av det nämnda tidskriftnumret vilket leder mig att tro att essän gått Lubbeforskarna förbi (ännu en orsak att publicera den).

Den korta texten berör som sagt en hel del av vad jag sysslat med på senare tid och har varit till viss hjälp när jag sökt svaret till varför så många betydelsefulla verk författats vid dödens rand, av sjuka och svårt plågade. ”Lubbe” tar ett vitt grepp om problematiken sjukdom och kultur, och utvinner en serie påståenden som är såväl provokativa som tänkvärda.

Min ursprungliga tanke var att låta Umeåkonstnären Gerd Aurells fantastiska "vårdkonst" (som gör mig chockad och glad var gång jag besöker de korridorer i NUS där de hänger) illustrera Lubbes text, men då jag precis ägnat en timme åt att fastställa att essän är fri att smälla upp här så orkar jag inte åka på ännu en rättighetsresa.

Håll till godo!

 

Sjukdomens andliga mysterium

 

Är det säkert, att den mänskliga kulturen skulle sett ut, som den gör om icke sjukdom funnits? Är det säkert, att den skulle haft samma andliga basis, samma andliga normer, som den har, utan sjukdomens inverkan? Står mänskligheten i en tacksamhetsskuld till sjukdomen, som den icke klargjort för sig, och måste de sjuka räknas in, i en hel rad fall, bland mänsklighetens välgörare och heroer.

     Bekant är de moderna psykologernas så gott som enstämmiga åsikt, att genialitet sammanhänger eller är besläktad med själssjukdom, liksom vissa kulturfilosofers mening, att hela kulturen ytterst skulle vara ett sjukhusfenomen. Mest outrerad har ju en dylik åsikt framträtt hos Nietzsche, speciellt i hans syn på kristendomen.

     Hela denna fråga om sjukdomens eventuella värde för kulturen sammanhänger med den kardinala frågan i mänsklighetens liv, vilket som är det viktigaste: individens självförstoring eller individens självförminskning.

     Nietzsche själv svarar, mot vad man skulle tro: individens självförminskning. Ty han predikar det stora jaget, men fördömer självet, d v s han predikar individens plikt att nå högsta möjliga skaparkraft, och han anvisar såsom enda väg till det målet den absoluta hårdheten mot självet, alltså förintandet av all själviskhet, varav uppenbart följer individens frigörelse från sig själv och uppgående i en högre livsform, vilken han, som bekant, kallar övermänniskan eller gudens.

     Denna väg är emellertid redan känd dels genom visa filosofiska läror från den klassiska antiken, dels och förnämst genom kristendomen, vars hela grundlära ingenting annat är än kravet på det andliga jagets frigörelse från det kroppsliga självet och närmande till det gudomliga.

     Både för kristendomen och för Nietzsche leder alltså vägen i sista hand till seger över det materiella självet, d v s till självförminskning.

     Alla människor är emellertid icke så andligt konstruerade, att de kunna fatta och följa en Kristus eller en Nietzsche, de ha svårare för att övervinna självet än för något annat, och de skulle aldrig i forna tider kommit, aldrig i våra dagar komma till den punkten utan ett ytterst kraftigt hjälpmedel.

     Det hjälpmedlet är sjukdomen. Egen eller närstående individers.

     Kultur består ju, enklast uttryckt, i hänsyn, hjälpsamhet, solidaritet. Hade nu alla människor i alla tider varit kärnfriska, är det icke så säkert, att dessa egenskaper någonsin kommit att uppträda på jorden, utan en fortsatt strid mellan alla dessa övervägande muskelbetonade skulle förmodligen ha existerat i kulturens ställe.

     Men hos den kroppsligt bräcklige, den av sjukdomen träffade, har mångtusenårig erfarenhet visat, att det framträtt de mest betydelsefulla kompensationer för vikande eller svikande muskelstyrka och hälsa, nämligen ett finare utvecklat nervsystem, en stegrad sensibilitet, och dessa svaga och sjuka ha med sina fina nerv-instrument upptäckt en hel värld, som gått de friska förbi, formens, färgens, tonens, tankens värld, ur vilken känslan, dikten, musiken, vetenskapen, tekniken steg för steg ha utvecklats, men därmed även filosofien och religionen, som innebära upplevelsen av alla individers andliga gemenskap.

     Svagheten och sjukdomen ha vidare framkallat medlidandet, hjälpsamheten och självuppoffringen hos de friska och starka, ha, kort sagt, gett dem en själ.

     Ta bort allt detta, och allt vad vår tids människor räkna som livets grundvärden försvinner, natt breder sig över världen och alla människosläktets mödor te sig såsom förgäves.

     Men till detta resultat, att ha bidragit till skapandet av kulturen, ha de sjuka nått endast på en väg: genom att själva segra över sjukdomen med andliga vapen, tålighet, själisk tapperhet, levande intresse för de friskas dem förmenade liv. Det har väckt de friskas förundran och vördnad, det har kommit dem att i de sjuka se gudomens uppenbarare, heliga män och kvinnor, mystiskt skapade och skapande heroer.

     Det är på denna heroism det andliga livet, d v s kulturen skapats, genom de svagas och sjukas tapperhet, vilken väckt de friskas vördnad, genom de friskas därav skapade andliga förfining, och så har kulturen framträtt såsom en gemensamhetsskapelse av de friska och de sjuka.

     Vi bekämpa i våra dagar sjukdomen med alla medel. Skulle det då vara ett misstag? Nej. Under årtusendenas gång, under utvecklingen från djur till människa, har en ständigt fortgående självförminskning ägt rum, och vi kunna se mot en tid, då dess krav skall vara levande för alla. Kanske skall denna självförminskningens definitiva seger visa sig sammanfalla med den definitiva segern över sjukdomarna, kanske ingår ett dylikt sammanfallande i världsförloppets allmänna ekonomi.

     Då skall en minnesstod resas åt alla de otaliga, tåliga skaror av sjuka, som, utan att veta det, hjälpt mänskligheten fram med sina lidanden, och det skall bli monumentet över en okänd soldat, som betytt vida mer än världskrigets, ty denna framtidens okända soldat skall uppfattas såsom den vilken vann segern för den andliga värld, som en dag skall härska utan slut.

 

Ludvig Nordström