Etikett: Henri Högberg

”Bara en komplicerad grabb från Umeå”

Av , , Bli först att kommentera 71

 

 

Jag sammanfattar tre baksidestexter:

En utfattig och febersjuk man någonstans i ett sydeuropeiskt samhälle, förvirrade drömmar, minnen, åldrande, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, av organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Boken andra halva beskriver en familjs undergång, en gradvis analkande katastrof upplevd i minnet, och med upplevelsen av åldrande, av de individuella begärens utnötning, som genomlöpande tema. Detta kommer ur debutromanen Rytarens röst (1967).

Två män står i ett brandhärjat rum med sprängda rutor. En människa har bott där och han är nu död. Den döde har åstadkommit en slags dagbok via många halvbrända papper och när papprena tagit slut har han fortsatt skrivandet på bord och väggar, ända tills döden klippt av hans liv. Ett liv, målat grått i grått, i samhällets marginaler, där inte ens ett spirande liv kan växa utan måste gå under. Så fortsätter den fristående ”romanserien” med Två gram ljus (1971).

En man fängslas och torteras. Den fångne har skräckvisioner om ett nytt, annorlunda samhälle, där han tvingas infoga sig i en totalitär, tekniskt manipulerad gemenskap, där godhet och mänsklig värdighet har blivit något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärleken som slutligen stympas och går under. Fången ställs inför det svåraste. Hhan uppmanas med händerna avrätta sin egen bror. På detta vis avslutar romanen Snön fortsätter att falla (1974) Henri Högbergs undergångstriptyk.

Umefödde författaren Henri Högberg introducerade jag i Västerbottens-Kuriren 19 mars 2010. Precis som det sägs i min artikel, och just som man kan utläsa i textblocken här ovan, är han ingen lättsam berättare. Högbergs stil är visionär, filmisk och surrealistisk. Samtidigt rymmer hans verk (precis som Den andalusiska hunden, för att tala surrealism och film) obehagliga och intensivt levande scener. Det visade sig tidigt svårt att ringa in hans författargärning i det feel good-format som ett intervjureportage ändå är. Opraktiskt och inte särskilt rättvist mot hans verk, men man vill ju trots allt att folk ska läsa till punkt.

Samtal med Sosima

När jag pratade med Henri Högberg diskuterades en hel del. Genom att rada upp några av samtalsämnena får man även en god bild av vad Högberg sysslade med 1967-74… Vi problematiserade hans romaners märkliga, filosofiska upplägg. Som i Snön fortsätter att falla, där en fånge för samtal med drömda gestalter, bland dem munken Sosima, en av Fjodor Dostojevskijs centralfigurer. Vi malde vidare kring bruket av symbolik och influenser från Albert Camus och Jean-Paul Sartre (den litteratur som Högberg i unga år införskaffat på Åkerbloms i Umeå). Vi pratade också om det västerbottniska språkarvet, och den burleska ton som döljer sig där i. Angående vännen Sture Dahlström talade vi om gemensamma utlandsresor och försökte vi pricka in likheterna mellan Stures och Henris böcker, eller snarare bristen på sådana. Hur de kunde de ändå beundra och känna igen sig i varandras litteratur? Stig Larsson och hans blick för detaljer, Frankrike och dess inspirerande kultur, journaliståren och regiarbetene för TV. Det blev ett långt, komplext samtal, som fann många intressanta sidospår. Sedermera har det sprungit vidare via brev och mail.

”Äsch, jag är bara en komplicerad grabb från Umeå”, avbröt Högberg mig till sist. Och så enkelt är det nog. Umeå är en snurrigt komplex stad, trots allt. Ett akademiskt, björkbeklätt cementblock som släppts ned mellan en myggig myr och en stenig kust. I denna nyuppsprängda krater slår folk läger och bryter upp varje dag. Här slipas det till och tillvaratas, materialet från inlandet (faktiska naturesurser, och så människor).

Vilka spår Umeå än sätter i sin besökare, så är det inte samma som de kringliggande städerna. De är något annat. Att vara ett barn av denna många gånger isiga stad är invecklat nog. Att dessutom ha genomlidit en många gånger tilltrasslad uppväxt, ja, då vet ingen åt vilket håll det bär iväg.

Ett stycke äldre modernism

Delar av Henri Högbergs historia har avtäckts, men det saknas en direkt ingång. Som alltid är de författare som introduceras här svåra att finna böcker av. Därför avslutar Dagarnas skum detta inälgg med att publicera ett stycke ur debutromanen Rytarens röst (med Henri Högbergs medgivande). Romanen kom till i ett rus och när den var färdig skickades den till fyra av Sveriges största förlag (the usual suspects). Alla antog den. Högberg kunde välja fritt och valde då Norstedts, eftersom att de en gång gett ut Stig Dagerman.

Partiet här nedan är dagermanskt dystopiskt och dystert, men med en fond lånad av Federico García Lorca. Stilen är karaktäristiskt mässande, poetisk och filmisk. Hur någon kunnat författa en sådan roman, i en tid där realism och realpolitik stod högst på dagordningen är i sig intressant. Än idag fordrar den en van läsare, ett särskilt sinnelag och en känsla för såväl språklig modernism som prosaiska bilder. Håll till godo:

II.

Ja, lejonets skri och rytarens

röst måste tystna och ung-

lejonets tänder brytas ut;

Job

 

ont hör ont till, som vattnet till floden

 

    ett barn hade dött, jag gick bakom kistan, en grå fågel hoppade utanför ett av husen, fågeln hade fått tag i ett korvskinn, ögonen var pärlblanka och svarta, processionen speglades i ögonen; först kom kistan, buren högt över huvudena för att sedan sänkas under den svartklädde mannens vänstra armhåla och sedan raden av sörjande svartklädda människor (knotiga, långa, korta, magra, feta; kvinnor med för stora bröst skumpande nedöver magen, unga kvinnor, nästan barn med brösten nätt och jämnt putande över livet, eller de havande med sin spattiga gång som kvigor eller ston eller skalbaggar, med spretiga ben och armar och en formlöst utskjutande mage, alla med stjärtarna indragna mot magarna; egendomligt okvinnliga och omänskliga, med allt det onormala inpressat i det naturligt normala) eller män med nävar som klubbor som avslutning på långa hävstänger som nyttjas i fälten eller smedjan eller vid slaktbänken eller vid bakbordet, och män som var långa med halsarna uttänjda som hade de skruvats uppåt av en osynlig makt för att närma sig himlen, eller halsar som pressats ihop som hade de klubbats nedåt (under årens lopp och växlingar av vår, sommar, höst och vinter) av en tyngande högre makt, eller att de sett för länge och för mycket in i solen och detta var det slags straff som en blind gudom eller någon blind naturkraft utdelat, eller pressats längre och längre ned mot jorden för att allt det andra (inklusive halsen) hörde dit och att allesamman skedde i en lång dröm och plötsligt är drömmen slut och mannen (eller männen) låg där överraskade och kvidande och vaknade till med döda ögon fjättrade mot den blå kupan och att allt var slut (eller att allt började) i alla fall, dessa påtagliga människor; (korta och långa, magra och feta, med allsköns skröpligheter så fort ett visst tidsavsnitt passerat, med eller utan tänder, med ett finger eller flera fingrar krossade i diverse redskap, med sviktande njurar eller skrumpnade levrar, med lemmarna dinglande mellan benen slaka och misstämda, eller suckande invärtes över detta liv men utan att ett ljud förnims eller stiger ut som den tunna röken mellan de förseglade, hoppressade läpparna) som långsamt gled över fågelögats iris, buktade från, yttersidan av pupillen med former påminnande om en skrattspegel och sedan kroppen skjutits mitt för centrum av detta ynkliga klot hastigt återta normala proportioner för att när den nått ett stycke förbi linsens fokus förvandlas till begynnelsens motsats där ryggarna och bakarna sköt tillbaka (segt, tillsynes motvilligt framåt igen) lämnande magar, bröst, halsar och ansikten urholkade och för detta enda ögonblick fastfrusna, låsta och människornas åtbörder stelnade (med kistbärarens högra arm vid midjan och de andra med stela ben och hasande fötter ryckvis skjutande framåt bakåt, och med armarnas stela, växelvisa kast framåt bakåt, eller med händernas baksidor tryckta mot ögongloberna eller händerna för öronen och huvudet vaggande åt sidorna (av sorg, av förtvivlan) eller huvuden böjda, undergivet, mot jorden eller stelt riktade framåt eller med fötterna släpande genom den finmalda sanden som exploderade när fötterna körde igenom lagret av stoff och sedan lämnade fotsulorna med en suck och lade sig bakom hälarna och slutligen spydde ut en slinga, tunn som rök) och kistan så lätt och bräcklig som om den med ett enda, lätt tryck mellan de grova händerna skulle förvandlas till en hög spräckta ribbor med bronsen flagnande mellan fingrarna och benen som flisor: malda mellan en kvarn av hårda knogar (och barnet lik en drömmande med ett leende på läpparna med de små händerna över varandra, i kors över bröstet med den fjuniga skallen betäckt av en tunn, broderad hätta med bollfransar över pannan och med dessa ögon, dessa glober, eller rättare dessa ögonlock redan beskuggade av en hastig framskjutande maskin av tid och förfall (liksom allt annat förslits; metall, känslor, människor) men just där i de diminutiva, slutna fodralet, på ett egenartat sätt tidlös, försjunken i sin egen tid och sin egen rörelse som hejdats mitt i sönderfallet, med alla dessa förstorade kroppar roterande i ångest och tillbedjan, med sorg och förstening planterade i ansikten och åtbörder) och tåget hade då redan nått den yttersta utposten, av kalkade väggar och sjönk som en viskning ned i vägens svacka för att sedan stiga mot höjden och sprida sig över de förbrända fälten och sedan hastigt skjuta samman och i samlad tropp nå fram till platsen för den förutbestämda ritualen (och kroppen sänkt och stöttad mot kistans botten och sidor med bomull, fintrådig och mjuk som vore den nyss plockad från de het fälten, instoppad i munnen för att inte den tandlösa gommen skulle falla ihop, med ögonen inkapslade i tomt mörker, i förbidan, på rygg, med det bräckliga höljet, utsirat, omslutande den kropp som obevekligt, med tanke på grundvattnets och alla de osynliga djurens ihärdiga arbete, en dag skulle malas till en handfull finmalet stoft som ingen skulle kunna skilja från den omgivande jorden) med de svartklädda människornas tystnad störtande från himlen son en flock råkor och prästens mumlande, ihåliga, mjöliga röst och klangen från klockorna och korsen täckande den plötsligt förminskade sprickan i jorden och dödgrävaren som i det ögonblicket (med höger hand mot mössan och del vänstra handens tum- och pekfinger knipande den rödporiga, ådriga och svällande näsan, medveten om sitt upphöjda ansvar, förstenad och ändå förberedd med armar och händer som ofattbart mjuka stjälkar stickande ut från den hårda klippa som föreställde kropp, i mitten av den svartklädda, sörjande skaran, märkvärdigt förberedd, med vetskap om ritualens tågordning och sitt eget särskilda nummer i denna tågordning) tog upp någonting som liknade ett flätat lock till en korg och med mjuka, långsamma, försiktiga rörelser (som om han anade liv under det tunna locket som snart skulle bågna och splittras under jordmassans tyngd eller möjligen av hänsyn till detta särskilda, utvalda ögonblick av tid, med moderns och faderns ögon nitade vid lådan vars porer tycktes upphäva en suck eller ett skri och en rök vällde fram och ångan som nådde de sörjandes näsor fylldes ett ögonblick av träfibrernas harts och pressade fram tårar ur deras ögon) lägger locket över kistan som redan sänkts två fot ned i jorden, till synes djupare än så genom de uppskottade kanterna och då tar mannen med kepsen fram sin skovel (med bladets darrande reflexer stickande i de sänkta ansiktena, med ljuset från reflexerna skjutande upp skuggorna av näsorna mot pannorna, med kinderna urgröpta av sorg och hastiga skuggor över halsarna) och låter skovelbladet slingra fram längs sidorna och framkallar på en kort stund ett otroligt mönster längs den uppskottade mullens kort- och långsidor, varpå prelaten träder fram med lyftade händer och med händerna stelnade i vinden liknar han en stor, svart kråka som plötsligt nitats fast i vinden och avslöjar de trasiga kanterna av vingarna och vinden tar tag i manteln och pressar den mot hans ynkliga mage och mot hans magra lemmar och får tyget att stelna för bråkdelar av sekunder innan scenen bryts då han för ned händerna och flätar dem knäppande (som grenar knäckta i stor brådska) om varandra och plötsligt blir uppmärksam (eftersom han är den ende utomstående och han kan ritualen till leda) på ljudet och generat (eller också med spelad förlägenhet) böjer huvudet sedesamt mot bröstet och låter rösten vibrera i en lång suck och märker då att de stålinfattade, glänsande glasögonen (som ger hans ögon en stickig, förintande blick) faller skramlande ned från näsroten över puckeln på näsan (som i profil gör honom egendomligt lik en redan avliden, historisk och mumifierad påve) och får honom att hastigt avbryta den påbörjade bönen för att skjuta upp bryggan som förenar de bägge runda glasen mot näsroten och efter en ny, ljudlig suck flätar samman fingrarna för att be den bön han redan har inpräglad som på ett ljudband för evigheters evigheter och nu låter strömma genom de torra läpparna (med begynnande rynkor, som varslar om tilltagande ålder och torka, på över- och underläppen) för att sedan låta händerna slappt falla tillbaka, som vore han osäker på fortsättningen och människornas tydliga förvirring (som inte tycks bekomma honom någonting) och dödgrävaren som stampar av otålighet för att fortsätta sitt arbete, då alla anar vad det nya tecknet innebär och de skjuts från varandra, först tveksamt, men sedan med allt större hastighet för att sedan slutgiltigt glida från varandra och på en annan kulle (varpå dödgrävaren tar itu med sitt värv) och anförda av prelaten fortsätter mot kyrkan vars klockor redan tystnat och de två gossarna som redan sänkt sina kors för att sedan höja dem trotsigt mot prelatens order, för att sedan samlas i ett långt led och börja återtaget till sorgehuset som smyckats med döda blommor och döda svarta, kreppappersband och med dystert doftande ris på de tunnslitna hällarna utanför den slitna dörren (då han redan slätar till den rödbruna jorden och lägger ris över upphöjningen och går därifrån med tummen nuddande vid kepsens kant) …

(ur Rytarens röst, 1967)

Henri Högberg bodde i Umeå från att han föddes 1934 till ungefär 1956. Idag är han verksam på Österlen, varifrån han ger ut tidskriften På Österlen samt driver såväl förlag som antikvariat. Hans senast utgivna bok är Om hytlensk prytningk och permutationer. Däri kan man läsa essäer om resande, religion eller om klassiska författare som Wilhelm Ekelund, Jorge Luis Borges och Raymond Queneau.