Etikett: Lennart Engström

Bertil Köhler på tråden

Av , , Bli först att kommentera 81

I min senaste journalanteckning bad jag att få återkomma om två dagar… Ifall inget särskilt inträffade dessförinnan. Nu har något trevligt hänt! Vicky Uhlander, en av föreståndarna på bloggen Sex böcker och en film, har tagit tillvara på ett av mina litteraturtips och skrivit en oerhört läsvärd artikel därav.

Det handlar om Dödsmässa av Bertil Köhler. Vad Vicky tillfört med sin läsning är en vidare redogörelse kring känsloförnimmelserna i denna sinnliga roman. Bilder och linjer som kan vara svåra för en person av min generation att ringa in har Vicky lyckats fånga och reflekterat kring. Läs därför hennes fina text.

 

Snabbintervju med Bertil Köhler

Jag fick för övrigt fatt i författaren själv under morgonen, Bertil Köhler vill säga. På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivareefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i a f Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa [Ser ni , jag skrev ju det i min första anmälan! /EJ].

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster – en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner – de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst… Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i a f, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.