Ett par hundra nya läsare har anslutit sedan Dagarnas Skum lyftes in direkt under kultursidorna. Ni är välkomna! Det känns oerhört angenämt att kravla sig upp ur anonymitetens träskmarker på http://vk.se/blogg – att äntligen få flyta på ytskummet. Så länge man kan trycka bråkiga textblock direkt i nyllet på den glade kultursideskonnässören finns ingen anledning att slå av på takten, tvärtom. I’m Forever Blowing Bubbles, som de sjunger på Upton Park. Alltsammans känns hissnande och lite skrämmande. Sålunda skriver jag av mig ordentligt denna gång.

En kort resumé, till tjänst för nytillkomna läsare

Jag ska lite kort berätta om vad som försigår här. Men det får gå fort; vi får som sagt inte förlora fart. Just nu pågår nämligen en fullständig sondering på norrländska böcker som slarvats bort under 1900-talet. Umepoeten Lennart Marklunds två diktsamlingar, Sture Hammenskogs roman Farmarna, Britt-Marie Eklunds lyriska debut Lek med skärvor, Walter Hülphers novellsamling Ockulta noveller samt nu senast Elsa Forsgrens formexperiment Resa mellan ensamheter, har introducerats i papperstidningen under rubriken Den förlorade Norrlandslitteraturen. Här på bloggen tar de böcker som ingår i följetongen ett extra ärevarv, varje måndag. Därutöver introduceras ännu någon märklig bok med Norrlandsanknytning, vanligen veckovis. Igår landade vi i Sundsvallsfödde Ragnar Åslunds ekivoka satir Svenska bordeller, och dessförinnan Bengt Köhlers mörka saga Dödsmässa. Somliga författare, t ex Birger Vikström, ligger mig nära om hjärtat, så de återkommer i journalanteckningarna. Andra, som Sara Lidman och de andra bjässarna, flyter främst förbi i förbifarten.

Men allt är inte granris som berör. I den snåriga litteraturskogen finns flertalet sörländska, och utländska, författarskap som engagerar på lika sätt. Dagarnas skum är även en plats för recensioner av smalare verk – även om det kanske inte riktigt framkommit såhär långt. Fler intressanta anmälningar är dock att vänta. Till en början kommer de att presenteras under rubriken ”julklappstips”… De blir så många som hinns med. Och detta gäller för hela verksamheten, under vissa perioder måste jag tyvärr sälja bort mina texter till tidningsredaktioner – men jag försäkrar er om att det enbart är i syfte att överleva.

Slutligen finner vi oss utan egen förskyllan inblandade i ett stort spektakel, ett dystert skådespel men med blod i kulisserna. Nyläsningar av melankoliska författare som Elvin Enqvist, Edvin Bergdahl samt ovan nämnda Hülphers och Köhler har blivit till eldkol i en stor tankemaskin, vars enda mål är att utröna ifall det i våra trakter kan utskönjas en parallell till vad man i staterna kallar "Southern Gothic" – Sydstatsgotik. Dessa första tankefoster finns för allmän beskådan under rubriken Finns en särskild Norrlandsgotik?

Vidare funderingar kring norrlandsgotiken

Nu har det ödslas nog med tid åt återblickar. Det är dags att ta nya krafttag om den sistnämnda diskussionen kring den norrländska gotiken. Professor Anders Öhman, författare till den med rätta Ivar Lo-Johansson-priset-belönade avhandlingen De förskingrade : Norrland, moderniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson har, efter privat beställning, snabbt sammanfattat de tendenser som jag tidigare försökt påvisa som en "kulturell" kamp mot exotiserande eller förtryckande projiceringar söderifrån, gentemot det norrländska (stadsbons möte med timmerkojan t ex), men också – som åtminstone i Olof Högbergs fall – en strävan att visa att Norrland också har en historia och sagor, myter, legender etc.

För den som behöver få detta ytterligare förklarat och/eller fördjupat kan det sägas gå i ton med Öhmans diskussion kring Pelle Molin-novellen "Historien om Gunnel" i De förskingrade (en bok som finns att köpa i välsorterade boklådor). Kort och gott handlar den symboliska kortnovellen om en ung norrlänning som leder ett verbalt uppror mot en sörländsk professor; en äldre man som även visar sig vara hans far. I texten ges kraftiga uttryck för en aversion mot de projiceringar som Öhman radar upp här ovan. anders Öhmans Gunnel-analys sätter fingret på Vi mot De-problematiken, och detta överensstämmer även med den samhällskritiska tonen inom det jag kallar norrlandsgotik.

Vad som inte låter sig förklaras lika lätt är det mordiska, mörka och stundom masochistiska som ryms inom exempelvis Hülphers "gotik", eller den som ges uttryck för i Elsa Forsgrens novell ”Mörker” (se tidigare inlägg om Forsgren). Där rasar en intern uppgörelse. Lika ofta bybor emellan som inom psykets egna ramar. Det senare är tydligt hos Hülphers, men kanske mest påtaglig hos Elvin Enqvist som gjort det till sin sak att avglorifera, mala ner och stampa sönder jaget – i diktsamlingen Vilse och i novellen "Poker i Kangas" (för att nämna två exempel ur spridda genrer).

Har detta med det kringflackandet, vagabondslivet och rotlösheten att göra; frågor och förhållanden som ofta plågat den norrländske författaren? Kanske, svarar Öhman, och förtydligar att hans hastiga replik till frågan om norrlandsgotiken ju främst berörde den identitetspolitiska och optimistiska kamp-varianten. Han instämmer emellertid i att det även finns en mörkare sida av den, som drar åt intolerans, inavel och främlingsmisstänksamhet. Men den undviks ofta eftersom den stryker fördomar och projiceringar medhårs. Kanske att där också finns en slags jag-destruktion som kan komma av de flyktiga hemmen? Det vore onekligen en komplicerad, men intressantare förklaring, ifall det går att belägga.

Nikanor Teratologen som norrlandsgotiker?

En författare som aldrig väjt för dessa ingredienser och dessutom laborerar flitigt med de för Southern Gothic så typiska utslagen av grotesk, fantastik och civilisationskritik är Nikanor Teratologen från Skellefteå. Varför detta till synes utmärkta exempel inte lyfts in i diskussion tidigare är för att hans romaner lätt kan uppfattas som parafraser på, snarare än paralleller, till sydstatsgotiken – som ju hade sin storhetstid under femtiotalet. Teratologens våldsamma språklek Äldreomsorgen i Övre Kågedalen publicerades 1992. Därför är det kanske snarare ett post-norrlandsgotiskt verk, och i detta prefixsnår försöker vi undvika att trassla in oss.

Trots allt kan det vara intressant att reflektera över vilka stilgrep Teratologen experimenterar med. Språkligt sett har de grävts upp ur de sedan länge begravda norrländska dialektexperimenten som kulminerade och vann internationellt erkännande i och med Sara Lidmans Tjärdalen (1953). ”Vissa kritker”, menade Helmer Grundström redan 1959 (i ett brev till författarkollegan Astrid Väring), ”tycks tro att det norrländska uttrycket föddes i och med Sara Lidmans debut, men de är själva födda på 50-talet och vet inte bättre”. Det är också tydligt att Teratologen grävt djupare och lånat inspiration från exempelvis Högbergs knotiga norrlandsbondska. För mig är det lika mycket detta barska, temperamentsfulla språk han parafraserar, men i ett saligt hopkok med sitt lokala skelleftemål.

Tilltalet hos Teratologen är direkt, ofta célinskt avyxat i ändelserna (eller avsnoppat i enlighet med gammelnorrländskt, stereotypt talspråk). Det är även bibliskt högmodigt och vredgat, till varje sentens laddat med mening och poesi (som hos Sara och Torgny). Självklart är Morfar och Pyret i Teratologens Äldreomsorgen… löjligt pladdriga (otidesenligt talföra även i modernt sammanhang), men här är som sagt tal om en språkövning, en inventering och en katalog – till bristningsgränsen späckad med fridlyst språk. Uttrycksformen har till syfte att introducera stereotypa karaktärer, tänja på dem till absurditet och belysa dess inneboende dårskap – just som i sydstatsgotiken. Och, märk väl, det är inte frågan om att moralisera kring exempelvis inavel och främlingsfientlighet. Snarare än att skriva pekpinnesprosa vill Teratologen höja en rabelaistisk sköld; han vill chockera istället för att predika. Predikanten är den som ska förlöjligas, såväl hos nihilisten Teratologen som hos Flannery O’Connor (den Southern Gothic författare som närmast delar Teratologens gudssyn). I en intervju för den idag nedlagda, internationella publikationen Loyal (Issue #6, 2003) förtydligar Kågeförfattaren sina litterära intentioner:

”When I wrote my first book Äldreomsorgen i Övre Kågedalen the printed language lay in its death-troes, I mean in my mind, in my view, in my imagination… I couldn’t stand the ordinary literary or official language, it felt dead and disgusting, totally fucking depleted of vitaly and relevance. So I had to write like a retarded ten-year-old using the backwoodsdialect from Västerbotten, mutiliating the narrative, whipping it into an obscene frenzy, trying desperately to inject some substance in the anemic repertoire of literary bullshit clichés. I also did it as a megalomaniacally humble homage, with lots of greetings to the great forerunners in the process of making prose translucent, visceral, virulent and savagely humoristic […] I will write atleast one more volume totally saturated with the harsch and gloomy dialect that I prefer to treat like a ’ritual’ language, only using the words once, rescuing and preserving them in a memorable context.”

Inte nog med att Teratologen svär sin tilltro till norrländskan som ett vapen – precis som författaren William S. Burroughs såg sig som en agent vars enda avsikt var att injicera dos efter dos med språkliga virus i en kall och närapå glädjeresistent samhällskropp… Nikanor vill använda detta tillhygge till att piska liv i hela svenska språket. Mest intressant för vår Norrland-Amerikanska södern-jämförelse är dock att han väljer att klassificera sitt verktyg som ”backwooddialect from Västerbotten”. Backwood är en lummig term som används för att definiera Nordamerikas mest isolerade skogstrakter, men under vårt sista decennium har blivit allt mer synonymt med söderns träskmarker.

Det bästa har sparats till sist. Med intervjun i Loyal följer ett helt kapitel ur Äldreomsorgen…, i engelsk tolkning av den luttrade översättaren Einar Heckscher (se bild). Heckscher har slipat den grovhuggna Västerbottniskan till värsta sortens hillbillylingo med inslag av sydstatsslang. Talande nog inleds partiet med att karaktären Morfar sitter i en gungstol och virkar på sönderns speciella flagg. Som vanligt tar han genast ton:

”’Long as ye can have others suffer, dere ain’t no reason killin’ yerself, Grandpa slobbered jovially. He was asittin’ dere in his rockin’ chair, crochetin’ a Confderence flag. ’Ein Heldenleben’ was afadin’ out, an’ Larri Isokyrpä an’ Torsten Murkström were busy fadin’ out them as well, sayin’ their thanks for a good cheer. Grandpa had put som strychnine in that coffee, an’ I thought they might as well have it. Ye have to come up with some fresh fun’ an’ games when things go get tedious. Larri stayed with us a little longer, lookin’ me in the eye, jerkin’ his heid like a spastic and slobberin’ an’ shit, but so fuckin’ what, din’t help none. He was one bad ruffian of a dowser, any kids he could put his hands on he turned two noseholes into one. Now they were alyin’ dere lips all blueberry blue, an’ Grandpa put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside an’ stepped up to them …”

”En busbas till brånsinnar” har blivit ”one bad ruffian of a dowser” och ”la ifrån sä söihla” har transkriberats ”put his bobbin’ an’ breezy slobberin’ aside”. Det mörkt komiska är ändå väl bibehållet. Här står den gamle, xenofobiske, norrländska torparen – som vi skulle passa oss för att dra fram i ljuset – och gnatar med den bigotte hillbyllin. Och de tycks komma väl överens.

En vemodighet som gått på tomgång

Vad lär oss detta? Nja, vi ska inte dra på för stora växlar. Som jag skrev tidigare vill jag inte heller beblanda Teratologen med de andra norrlandsgotikerna, eftersom att tendenserna de reagerade på inte främst var den språkliga förflackningen eller de tjatiga klichéerna. Författare som Hülphers sökte en egen mystik, för att understryka Anders Öhmans observation. Däremot tror jag att det ligger något i detta med kompatibiliteten mellan de två provinsiella språken, och ytterligare något oupptäckt i det ”kulturella” kriget som dessa romankaraktärer för från kolonierna. Vemodigheten har gått på tomgång genom seklen, och för att de karga omständigheterna inte ska trötta ut dem fullständigt, har den inkorporerats i karaktären som något knivskarpt med bejublansvärt. Däri ligger jagdestruktionen och det masochistiska, om du frågar mig. Inom litteraturen fungerar det som för Rimbaud, poeten som ville skapa litteratur genom att komma till en slags upplösning av sinnesförnimmelserna och ett upp-och-ner-vändande av alla värden.

Teratologen har kopplat den illa dolda, inneboende svårmodigheten till en skränig förstärkare; nu kan de små nyanserna utskiftas och förstås. I parodien finns förstås ett uns av sanning.

Efter denna skissartade harang tar Dagarnas skum en tvådagarspaus för att återkomma med ett julklapps- och boktips från El Salvador (ifall inget anmärkningsvärt inträffar dessförinnan).