Fredag den 13:e. Idag firas Werner Aspenström som föddes den 13 november 1918. Själv har jag ägnat förmiddagen till att föreläsa om Werners vän Birger Vikström på Umedalens bibliotek. I publiken fanns många intresserade och intressanta åhörare, bland annat en dam vars far – framkom det – figurerar i romanen De lyckliga åren: skomakaren med det långa ståtliga namnet och det förkortade benet. Helt underbart!

Fredag den 13:e. Som vanligt när jag talar om den allvarsamme humoristen Birger blir det lite skratt och desto mer eftertanke. Birger Vikströms död strax före julafton 1958 avslutade ett författarskap som spände över 13 år och vars synliga resultat är åtta böcker av vilka den sista, 13 historier blev den sista under Vikströms levnad. Talet 13 i boktiteln var sannolikt ett uttryck för författarens benägenhet att vilja understryka de mindre lyckade och olyckliga sidorna av livet. Livet själv gav honom också 13 år att ge offentlighet åt sin syn på tillvaron. Birger var tuberkulossjuk. Under de sista åren kände han sig särskilt dödsmärkt.

Fredag den 13:e. Kommer jag kunna återknyta till födelsedagsbarnet Werner Aspenström i denna journalanteckning? Absolut. En som kom den sorgmodige Birger Vikström nära var just Aspenström. I sina memoarer skriver han:

"En lång tid vistades [Birger] på sanatorium och vi sände schackdrag till varandra […] Hans brev var uppsluppna och tokroliga, men så en dag kom ett förtvivlat och naket slutbrev. Det tycks ha förhållit sig på det viset att han på den tiden var inställd på att dö, han preparerade sig bland annat genom att läsa Gamla testamentet från pärm till pärm. Rädslan parerade han med hjälp av en skämtsam jargong, spel av olika slag […] Schack, poker och Gamla Testamentet, det är ingen onaturlig kombination. Hans förtvivlan kom sig av att han av läkaren just fått besked om att han skulle överleva – överleva, men aldrig återfå sin forna styrka och duga till skogsarbete. Då och då måste han fly från litteraturen och litteratörerna in bland timmerträden, det var en nödvändig motvikt, menade han och fruktade att det nu inte skulle bli något bevänt med hans böcker heller."

Korrespondensen mellan Werner och Birger finns inte bevarad. Werners änka Signe Lund-Aspenström, tvivlar på om det ens funnits någon. Snarare kan det ha varit en omskrivning för Birgers nattliga telefonsamtal som hon själv gärna redogör för, utan bibelkoketterandet och schack- och pokerspelandets romantiska skimmer:

Jag minns en kväll då telefonen ringde och jag svarade. Och genast började gråta. ”Det är Birger Vikström. Han håller på att dö. Han är alldeles utom sig!”. Werner kom till telefonen. Han talade länge och lugnande med Birger. Något som hjälpte till slut. Werners ord hade tröstat honom. Birger tydde sig efter detta ofta till Werner med sina bekymmer, med sin mycket svåra ångest. Vilken smittade av sig på mig, så verklig var den.

Fredag den 13:e. Birgers dag. Bakom humoristen från Jörn dolde sig en författare med allvarlig syftning som ville uppenbara eländets form i dess olika skepnader. Aspenströms urskiljningslösa skönskrivning klär honom lika illa som narrkåpan han tilldelades av dåtidens recensenter. Birger Vikström såg sig själv som mer än ”en lekare vid en rastplats”. Framför allt värnande han genuiniteten över allt annat.

Källor:

Birger Vikström, De lyckliga åren (Stockholm, 1954), s 171 (om skomakaren).

Werner Aspenström, ”Shack och shackvänner”, i Nina Burtons (red.) Vissa sidor och ovissa: artiklar och essäer (Stockholm 1979), s 173-174.

Brev från Signe Lund-Aspenström till Erik Jonsson, avsänt från Mariaberget, 24/10 2008, i bloggförfattarens ägo.