Etikett: Skellefteförfattare

Ragga brudar som Stig Larsson

Av , , Bli först att kommentera 88




"Detta är en sann historia. Det hände på riktigt. Män kommer att förneka det. Kvinnor kommer att betvivla det. Men jag ger er sanningen här, naken, sårbar och störande verklig. Jag ber om er förlåtelse på förhand. Hata inte spelaren … hata spelet."

Så säljs Neil Strauss kioskvältare Spelet in. Enligt förlagets fabler är det en "både fascinerande och provocerande berättelse om raggningstekniker". Nu finns dessutom en uppföljare ($!), tvåbokspaketet Spelets regler, "ett måste för dig som vill veta mer om spelet och utveckla dina raggningstekniker".

Pfff… Jag förstår inte att det finns losers som läser den smörjan. Som jag ser det finns redan en ultimat fältstudie i förförelseteknik och krogdynamik. Den skrevs för tidningen Kris av en ung Skelleftegrabb som just tagit sig i kast med Europas böljande klubbkultur. Det är exakt 30 år sedan nu, men Stig Larssons essä "Det belysta diskoteket" står sig ännu idag. Redogörelsen är genomgående briljant, men för att börja någonstans så inleds den betydligt mer modest och stringent än Strauss svada:

"det är svårt för mig att skriva om det här, om diskoteket. För att skriva krävs en kylig distans. Du måste se igenom fenomenen. Och du måste tänka. Om diskoteket skulle ha en filosofi skulle det vara att man inte ska tänka utan enbart vara. Att dansa med en kritisk självreflektion är lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad. Så att skriva om diskotek blir den verkliga motsatsen till att vara på ett diskotek. Jag ska alltså inte inbilla dig att jag ska försöka återskapa känslan av att vara där, som en ciceron följa dig genom det rökiga mörkret utan tvärtom: jag ska skala av mina egna erfarenheter intill den torra roten. Tycker du att det är hårt och stelt och otäckt kan du ju sluta läsa här".

Där börjar "Stickan", med att presentera förutsättningarna och sedermera ge en hastig introduktion till DJ- och discokulturens framväxt och historia, för att sedan gå loss på det annorlunda regelsystem som råder i mörkret och ljudsorlet; hur underligt vi inte förhåller oss till varandra.

Diskoteket framträder som ett krigstillstånd där det egna jaget härskar oinskränkt. Alltså, i den unisona men paradoxala upplevelsen av att denna plats mystik och utstrålning i själva verket kommer från en själv. Konkretare ska det förstås bli. Detta är inget new age-svammel, hellre skulle jag kalla ”Det belysta diskoteket” en suntzuisk Art of War för krograggaren.

Larsson landar snart i detta med blicken. "Den man föreställer sig ska bli ens partner försöker man då trollbinda och förföra genom framför allt blicken". På krogen, menar Stig, uppfattar man inte längre att man ser med blicken utan att man ses med den:

"Så till blickens magi. Ögonen avslöjar nästan alltid mer än vad de vill göra. Dessa små millimeterförändringar kan avgöra en kväll och kanske också ett helt liv. Då man möter någon krävs det att man är fullständigt övertygad om att man är den självklara partnern för denna. Tror man inte ens på det själv lär ju ingen annan tro det heller. Blicken ger liksom säkerheten. Om man inte upplever allting som självklart märks det lättast på ens blick. Och behärskar man inte situationen, behärskar situationen en själv. Det är just dessa aspekter, den fullständiga koncentrationen av kroppen i en värld som verkar bunden av dunkla lagar, som ger diskoteket dess laddning och attraktion".

Vad som är intressant med Stigs analys, är precis som i fallet med hans romaner, det kategoriska tänket. Visst, medger författaren, handlar raggandet om vilja och ambition, men det är långt ifrån alltid som det räcker. Utan förbehåll och insäljande floskler, som i fallet Strauss, konstaterar Larsson att faktiskt ingen står i kraft att välja sin utstrålning. Det som ytterst sett bestämmer människors relationer på den skräniga klubben är deras utseenden. I människornas självförståelse är deras utseende, denna ytliga och godtyckliga faktor, ofta viktigare än till exempel deras lön. Och det är på grund av detta, att man reduceras till yta, som man så sällan ser intellektuella svänga sina lurviga på klubben. De går hellre till pubar där de kan presentera sina värdefullare företräden: personligheten och livshistorian. Är du en sådan som vegeterar bland självhjälpsböcker och gärna analyserar dina misslyckade upplockningsförsök bland vänner så kanske du i själva verket inte hör hemma på krogen?

Jag går inte särskilt ofta ut på det Larsson kallar diskotek (men idag kanske snarare kan kategoriseras som ungdomligt dansställe) – men visst har det hänt. Vad som är lustigt är att jag vid två av få tillfällen, då jag förärat Umeås uteliv min närvaro, fått en skymt av Stygge-Stig (som min vän Patrik säger). Här i Umeå. Ute på lokal. Självaste Stig Larsson.

Han är jämngammal med min far, över 50 år, men likväl skönt oförändrad. Det är utan tvekan något med den där blicken, som genast möter en när man tittar i hans riktning; den är genomborrande, sökande och analyserande – precis som hans essäer.

 

NOT:

Essän ”Det belysta diskoteket” publicerades först i tidningen Kris (juli, 1979) som är oerhört svår att få tag på.

Den finns emellertid återutgiven i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 (Bonniers, 2006).