Idag gick min text om Walter Hülphers in i tidningen. Det är en artikel som tidigare tryckts Örnsköldsviks-Allehanda och kringliggande tidningar, men då i något annorlunda form. Där och då såldes Hülphers in som ”Ångermanlands Edgar Allen Poe”, och en större grej gjordes av textutdraget ur novellen "Levande begravd". Det kunde ju ångermanlänningarna behöva, resonerade jag, en riktig skräckförfattare! För han var verkligen en kuslig karl, Walter, men också en viktig byggsten i det norrländska författarhuset – en konstig, knarrande dörr som svajar och slår i snålblåsten.

Det särskilda Poe-nedslaget gjordes på bekostnad av några strukna partier. De trycktes istället trycktes in i Västerbottens-Kuriren-texten – dels det om samhörigheten med konstnären Bror Lindh och Rackengruppen men även slutpartiet om de senare nazistsympatiserna… Beslutet var i högsta grad medvetet och kan sägas ha fattats på Hülphers egen begäran. ”Bränn alla mina papper efter min död”, ska han ha sagt. Först efter en tids forskande förstod jag varför.

Precis som det sägs i min artikel var E. Walter Hülphers en föregångare i mycket. Han var en av de första svenska arbetarförfattarna, en pionjär inom krigsjournalistiken och en av våra tidigaste mystiker. Hülphers var filmrecensent när mediet var nytt, vegetarian under hela sitt vuxna liv, teosof, ockultist, helbrägdagörare osv. Nazistsympatisör var han också, under en några år av sitt liv, och därmed var allt annat tillintetgjort. Rollen som den anrika familjen Hülphers svartaste får var slutligen befäst.

Jag ska lägga fram hela historien, så är det gjort.

En gång för alla.

Bara jag kunde sluta radavsluta som Marcus Birro.

Poetiskt med en mening per rad.

 

Hülphers och SNP

År 1933 märks den första kopplingen mellan Walter Hülphers och Svenska Nationalsocialistiska Partiet. Det är intet mer än en sval och saklig god jul-önskning i tidskriften Vår kamp som Hülphers undertecknat med sitt namn. Några till sådana skulle det bli, för samma tidskrift. Någonstans kallar han sig också partimedlem. Däremot finns inga brinnande artiklar för partiets sak, som annars var lag vad gällde Hülphers, bara försiktiga högtidshälsningar och gratulationer. 1939 slutar det.

Intressant är att årtalet sammanfaller med ett minne som berättas för mig av ett av Walter Hülphers barnbarn. Minnet är odaterat, men alldeles bestämt från andra världskrigets utbrott, och liknar något som Nikanor Teratologen kunde ha skrivit. Barnbarnet var inte gammalt men minns ändå klart och tydligt att morfar packat in honom i bilen, tillsammans med en spade och en mystiskt koffert. Resan ledde till en gammal åker i Arvika. Walter bad om grävhjälp och när gropen var så pass djup att barnbarnet just kunde ta sig upp kastades kofferten ner. Den unge pojken visste vad som låg där i. Han hade fluktat i den förrut och sett den märkliga tyska uniformen. Vad allt detta innebar kunde han däremot inte begripa förrän långt senare.

För författaren Hülphers innebar krigsutbrottet slutet på det offentliga livet. Jag tror även, i ärlighetens namn, att han i samma stund övergav nationalsocialismen som ideologi, precis som han lämnat arbetarrörelsen i unga år. När de politiska rörelserna blev alltför naivistiska, tafatta och folkliga ryggade i regel Hülphers undan. Det som intresserade honom var inte det realpolitiska, utan de privata, själsliga dimensionerna.

Han hade sökt en krets och en rörelse som kunde förklara och förvalta hans utanförskap. Nu stod han alldeles ensam. Alla sveken – mot vänner och partikamrater – innebar förstås fullständig isolering. Och hade han tidigare varit lite intresserad av mystik så var han nu fullständigt engagerad och insyltad i det ockulta. Från ett litet kyffe i det gemensamma familjehemmet kom han att verka de sista åren. Till middagarna kom han ut, och då hände det ibland att han dröjde sig kvar i salongen för att berätta en spökhistoria för barnen eller kurera något ont knä med sina salvor och örter.

Detta är vad jag vet. Alla papper och arbeten från dessa år har blivit till aska. Alldeles säkert försvann otaliga fina historier från de norrländska skogarnas mörkaste vrår i elden, liksom svenska översättningar av och introduktioner till dåtidens största mystiker. Säkert brann även något brev från August Strindberg upp (de två var till synes vagt bekanta och publicerade sig ibland i samma antologier och tidskrifter).

Walter Hülphers valde mellan två ytteligheter: att bli ihågkommen som en skurk eller att glömmas helt. Jag hoppas med detta ha tillfört lite gråskalor till de skarpa konturerna.

 

Idén om en särskild "Norrlandsgotik"

Tidigare i mitt skrivande och bloggande har jag lite slarvigt kastat omkring uttrycket ”norrlandsgotik”. Det är en term som jag funnit på själv. En lek med den amerikanska genrebeteckningen ”Southern gothic”. Nu, när jag genom Hülphers återigen nosat på ämnet, vill jag förtydliga vad jag menar – i hopp om att en dag vinna ära och erkännande för detta uttryck (nåja).

Först och främst, Southern gothic är en subgenre inom den gotiska romanen, unik för amerikansk litteratur. Liksom inom klassisk Gothic fiction (d v s de nu kanoniserade skräckhistorier från 1700-1800-talet) förlitar man sig på övernaturliga, ironiska eller ovanliga händelser för att styra handlingen – men till skillnad från sin föregångare, används dessa verktyg också för att utforska sociala frågor och avslöja den kulturella karaktären inom den amerikanska södern. För att göra detta tar författarna hjälp av klassiska gotiska arketyper, t ex damen i nöd eller den hjältemodiga riddaren och framställer dem på ett mer modernt och realistiskt sätt – omvandlar dem till exempelvis till en hätsk och tillbakadragen ungmö, eller en vitklädd hipsteradvokat med mörka baktankar.

Ett av de mest anmärkningsvärda dragen inom genren är det "groteska" – detta inkluderar språk, situationer, platser eller symboler som ofta besitter vissa störande och olustiga egenskaper, vanligtvis trångsynthet och självgodhet. Genom att vända upp och ner på värderingar och överträda gränser ges större möjligheter att belysa obehagliga aspekter av söderns kultur, utan att vara alltför bokstavlig eller se ut att vara alltför moralistisk.

En handfull namnkunniga författare som brukar räknas till Southern gothic-genren är Poppy Z. Brite, William Faulkner, Flannery O’Connor, Cormac McCarthy och Katherine Anne Porter. Dramtikern Tennessee Williams beskrev Southern Gothic som en stil som fångat "en intuition, av en underliggande förskräcklighet i det moderna levernet." Min favorit inom genren, Flannery O’Connor, lär ha hävt ur sig att "allt som kommer ut i södern kommer att kallas groteskt av en nordlig läsare, och om det är groteskt, då det kommer att kallas realistiskt.” Detta uttalande har legat till grund för min egen tankemodell om norrlandsgotiken, där väderstrecken alltså är de omvända.

Som jag sagt tidigare – i prologen till min artikelserie om Den Förlorade Norrlandslitteraturen – är det svårt att definiera det klassiska norrländska skrivandet, utifrån annat än geografi: Norrlands författare som en skara röster från stor-Sveriges kolonier. Inom den egna författarrörelsen brottades man länge med att befria sig från den sydliga, sneda blicken som bara såg naturmystisk exotism och flyktiga arbetarideal. Det är detta Olof Högberg (som f ö inte heller var någon oäven ockultist) ryter ifrån mot med sin roman Den stora vreden.

Hur som helst… Jag vill istället vittna om det inom 1900-talets norrlandsdiktning som drar åt det gotiska romantiserandet, snarare än den politisk realismen. Författare som Elvin Enquist (som jag numera anser vara helt och fullt introducerad genom Dagarnas skum), Edvin Bergdahl (se artikel i Norrbottens-Kuriren) och Walther Hülphers är tre tydliga exempel. Gemensamt för dessa författare är en sorts subtil och suggestiv civilisationskritik. Staden och samtiden görs till något absurt och främmande när den moderna människan plockas upp och släpps ner utanför dess utkanter. I skogen och på myren har tiden stått still; där gäller uråldriga lagar. Där finns inget gott eller ont, men desto mer av direkt liv och död.

(Fotot här uppe till höger – knäppt på Jörns hembygdsgård – är skickat att på konstnärligt vis illustrera detta)

Dessa förhållanden har såklart skildras tidigare, under 1700- och 1800-talet, men då hade ännu inte moderniteten gjort inträde: brutit upp och trasat sönder de yttre uttrycken och ställt upp det nya som kontrast. Det är mellan de två världskrigen, under industrialiseringen, som saker händer med litteraturen. Elvin Enqvist illustrerar hjälplösheten hos såväl sig själv som sina medmänniskor i diktsamlingen Vilse, Edvin Bergdahl författar ett magstarkt parti om Armasjärviolyckan i oktober 1940 där 46 soldater dränks i en kolsvart sjö och spelar shack om sitt liv med döden i en 12-sidors svit, medan Walter Hülphers – mästaren i genren – har sina ”skogshistorier” som nästan alltid tilldrar sig i en vagt upplyst timmerstuga där en tidningsman eller annan stadsmänniska sökt en välbehövlig tillflykt, men snart kommer att möta svårare insikter.

Ungefär så tänker jag när jag fläker ur mig uttrycket Norrlandsgotik. Alltsammans är fragmentariskt och schematiskt upplagt, men jag behöver termen, för att kunna katalogisera vissa lika ostyriga och kringflackande författarskap.

Detta är alltså en arbetsmodell och ett eget verktyg som jag delar med mig av. Förhoppning finns om att kunna utveckla och göra skola av termen vad det lider. Att Alfhild Agrells märkliga roman Guds drömmare (recenserad av undertecknad) – som har sådana likheter med Flannery O’Connors Southen Gothic-klassiker Blodsbunden – kommit i nyutgåva under 2009 är ett järtecken.

Jag ska gå genom mörka skyar, som Dan Andersson skrev.