Etikett: Sture Hammenskog

Farmarna i dikten och i verkligheten

Av , , 2 kommentarer 57







Något år senare kom jag tillbaka till Arvidsjaur för att bl a framträda och berätta om bakgrunden till Farmarna. Jag upptäckte då till min oerhörda förvåning att i Arvidsjaur tror man på Farmarna som på Den heliga skrift. Allt jag skrivit är sant, allt har inträffat i verkligheten, och mina försäkringar att det mesta är uppdiktat, påhittat, rena fantasier, avfärdas med överseende småleenden.”

 

Ovanstående vittnesmål lämnade Sture Hammenskog till tidskriften Provins, några år innan författarens död. Hans verk Farmarna står som del två i min serie om Den bortglömda Norrlandslitteraturen (i papperstidningen varje måndag). Förutom min artikel och följande komplement har ganska litet skrivits om denna bok som fått sådan kultstatus i Arvidsjaur. Dess innehåll lever kanske främst vidare genom muntligt berättande.

Att få tag på ett eget, tryckt exemplar är praktiskt taget omöjligt (jag har själv försökt, och misslyckats). Det tycks emellertid som att ett tiotal original passas runt mellan bygdens invånarna; de som var med och de som minns farmartiden, eller åtminstone inbillar sig det…

Hammenskog vittnar nämligen vidare, om hur han kunde bli uppringd av någon gammal klasskamrat från Arvidsjaur som han inte haft någon kontakt med sedan han slutade skolan. Oftast ville de prata om Farmarna. ”Middagen hos doktorn tycker jag är särskilt rolig att läsa om”, sa en av dem, ”för min pappa var med den gången”. Hammenskog blev helt förstummad och kom sig inte ens att försöka få honom att förstå att middagen hos doktorn, som beskrivs i boken, aldrig ägt rum utan helt och hållet är en uppdiktad historia. Människor från Arvidsjaur fortsatte att komma fram till honom och berätta hur väl de mindes den eller den händelsen. Det var vid det laget lönlöst att protestera. Myten hade blivit verklighet.

 

OVAN: Arvidsjaursborna minns farmarna, ca 2002

 

* * *

Visst fanns ett farmarkollektiv, det kan ingen förneka! Under senare delen av 40-talet var de i farten – och den multibegåvade Gösta ”Falinken” Sörlind var själva navet i den spinnande cirkeln. De var genuina musiker, bohemer och levnadskonstnärer. Falinken och framför allt Piraten (som modellerats efter gitarristen Jan-Erik Granström) kunde dagligen återfinnas vid sitt stambord på Martins Café där de ägnade sig åt sin favoritsysselsättning, ändlöst fikande. Eller som de sa, på sitt egna språk: ”tidssänkning”.

En av anledningarna till att denna krets kom att betraktas med skumma ögon, och med tiden mytologiseras, var kanske just den egna kultur de skapade, och framför allt detta egna språk. Man filade ständigt på fyndiga uttryck och kodade slaviskt plats- och personnamn. J-E Granström kunde t ex kallas för ”Björkbäck” i en skrivelse till de lokala myndigheterna, Björks pensionat (som förekommer i boken) kallades sålunda ”Talls” och favorituttrycket 1:04 smögs in varhelst det passade.

På Falinkens tid var 1:04 liktydigt med GRATIS. 1 krona och 4 öre var priset för en kopp kaffe och en mandelkubbe på Martins Café – eller ”Tins” som man sa på farmarspråk – och med tanke på hur länge man faktiskt fick sitta och värma sig, pimpla påtår och prata igenom livets allvar för 1 krona och 4 öre, var det ju nästan gratis.

Sture fann sig i a f snabbt tillrätta bland farmarna. Som inflyttad sörlänning som aldrig riktigt lyckats smälta in i samhället, kunde han plötsligt känna sig hemma och reservationslöst accepterad (detsamma gällde f ö hans bror, Nils Olov ”Noa” Andersson, som blev kvar i Norrbotten – och kom att göra sig känd som en röst i radio).

Farmarna representerade dock den förbjudna frukten: att umgås med sådana individer var inte accepterat för en välartad prästson. Sture Andersson hette den unge spolingen på den tiden. Men sedan gjorde han ett val… Och kanske var det just i den stunden som hans blygsamma men högst originella författarbana formades? När de misstrodda, ovårdade och ofta berusade bohemerna med sina sociala tentalker kramade om den unge Sture, då droppade storyn till Farmarna fram. Boken gavs ut på Bonniers 1965 och upphovsmannen kallade sig hädanefter Hammenskog, författare!

Lite ironiskt är det… Det vildaste och roligaste som någonsin skrivits om denna landsända skrevs – oavsett Mikael Niemis och Bengt Pohjanens invändningar – av en skåning.

 

 

BILDEN: Husbandet Carioca uppträder i Paveljongen
Fr v: Rolf Steinvall bas Ivan Marklund gitarr, Odal Wiklund trummor och Gösta "Falinken" Sörlind, dragspel.

Ur Arvidsjaurs fotoarkiv.