Etikett: Thomas Wolfe

Bertil Köhler på tråden

Av , , Bli först att kommentera 81

I min senaste journalanteckning bad jag att få återkomma om två dagar… Ifall inget särskilt inträffade dessförinnan. Nu har något trevligt hänt! Vicky Uhlander, en av föreståndarna på bloggen Sex böcker och en film, har tagit tillvara på ett av mina litteraturtips och skrivit en oerhört läsvärd artikel därav.

Det handlar om Dödsmässa av Bertil Köhler. Vad Vicky tillfört med sin läsning är en vidare redogörelse kring känsloförnimmelserna i denna sinnliga roman. Bilder och linjer som kan vara svåra för en person av min generation att ringa in har Vicky lyckats fånga och reflekterat kring. Läs därför hennes fina text.

 

Snabbintervju med Bertil Köhler

Jag fick för övrigt fatt i författaren själv under morgonen, Bertil Köhler vill säga. På andra sidan telefontråden möttes jag av en oerhört sympatisk och av allt att döma harmonisk röst. Efter några år i Gävle, Umeå och Stockholm, fanns Gällivareefödde Köhler återigen på plats i Norrbotten.

Ungefär såhär förflöt vårt samtal:

Bertil, när jag nyligen skrev om Dödsmässa konstaterade jag att det är en närmast gotisk historia, en mörk saga frigjord från det för arbetare och journalister typiska, realistiska romanstoffet? Vilka författare känner du närmast släktskap med?

Svårt att säga. På den tiden läste man 40-talisterna. Lars Ahlin och Stig Dagerman var portalfigurer. Den sistnämndes verk är väl de som främst påminner om Dödsmässa, men om han fungerade som en direkt influens vet jag inte. Tror inte det. En författare som jag läst på senare år, vars stil kan jämföras med min, är i a f Thomas Wolfe. Hans Se hemåt, ängel (Look Homeward, Angel, 1929) påminner om Dödsmässa [Ser ni , jag skrev ju det i min första anmälan! /EJ].

Från början är i alla fall Dödsmässa fragment ur ett barndomsminne av en faster som dött. De bubblade upp till ytan under min tid som journalist vid Arbetarbladet. Historien vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Sjukdomsorsaken var TBC. Lite verklighetsstoff finns med andra ord. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster – en grupp människor som för en dialog med döden.

Du måste ha känt dig ganska ensam inom din genre vid slutet av 50-talet?

Ja, det gjorde jag. Dödsmässa publicerades samtidigt som den mer samhällstillvända litteraturen växte fram, du vet, Göran Palm och det gänget. Det var inte riktigt mitt bord; jag låg åt ett annat håll. Det fanns ett gäng författare som jag rörde mig kring och kom väl överens med på den tiden: PC Jersild, Sam Lidman, Lennart Engström, Sven Delblanc och Kjell Sundberg. De tillhörde min närmsta krets under åren jag skrev som mest skönlitterärt (förutom mina romaner blev det ett par noveller i Folket i Bild och tidningen Politiken i Danmark).

Menar du Kjell Sundberg, densamme som Gävleförfattaren, han som omkom i en trafikolycka?

Precis. Kjell var dock en svår typ att komma överens med; han kunde uppfattas som lite överlägsen. Jag törs nog påstå att jag var av något mer ödmjuk karaktär. Samtidigt var Sundberg en oerhört lovande författare, som ju dessvärre inte heller kom att ge ifrån sig särskilt många böcker, fast av andra skäl än mina.

Vad var egentligen anledningen till att du inte skrev fler romaner – de fick ju helt makalösa mottaganden i pressen?

Jag fick arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande arbete som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För min del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Det prosaiska tankesättet trubbades av med åren. Såhär i efterhand kan jag ångra att det inte blev ytterligare något år som journalist. Under den tiden fanns andra förutsättningar att tänka litterärt. Man gick, precis som det brukar sägas om författare, ständigt och formulerade berättelser i tanken.

Jag tror på en renässans för Dödsmässa. Ett tiotal läsare har hört av sig till mig om råd för att få tag i den; boken är ju praktiskt taget omöjlig att finna. I Umeå är den t ex stulen (eller förlagd) på universitetsbiblioteket. Har du några avslutande tips på vad jag kan säga till dem?

Haha, det var värst… Jag vet inte. Den finns här på biblioteket i Luleå i a f, kanske man kan fjärrlåna den? Roligt att du tror på den, måste jag säga.

Dödsmässa på gällivaremyr

Av , , 10 kommentarer 107

Dagarnas skums norrlandsgotikssondering fortsätter. Denna gång har vi funnit rätt på en 50-årsjubilerande roman som utspelar sig i en karg norrlandsmiljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar.

Men först en kort resumé.

I Sverige finns fyra, snart fem, böcker med titeln Dödsmässa. Vi har Arne Dahls kriminalromanen från 2004 som många har semesterskummat. Säkert lever även den brittiske bästsäljarförfattaren Clare Francis Dödsmässa (Requiem) kvar i minnet, trots att den prånglades ut för över 17 år sedan. Vidare har vi Ramón J. Senders kortroman Dödsmässa (Réquiem por un campesino español), författad 1960. Denna symboltäta spanska klassiker har ett något mer finlitterärt snitt. Senders Dödsmässa kom på svenska redan 1962, men misslyckades alltså, trots tidigt försök och fin kritik, med att göra titeln till sin egen. Om tre månader infaller ett nytt recensiondatum som kanske en och annan kulturredaktörer skrivit ned i sin almanacka. Då får vi nämligen en översättning av thrillerförfattaren Reginald Hills Midnight Fugue, den elfte i ordningen. På svenska kommer denna skräckhistoria att heta… Ja, gissa vad?

Har jag glömt någon Dödsmässa?

Jomenvisst. Vi skulle ju återvända till den norrländska gotiken. Vår egen Dödsmässa författades redan 1959; den är dödsmässaoriginalet!

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers (bilden) författardebut vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som citerades i nästan samtliga recensioner. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Köhler (f. 1926) riskerar inte att människorna ska irra bort för honom – han rör sig inte med så många. Bara de närmaste kring Albertin, hon som ligger på dödsbädden och vars förestående död injagar den djupaste dödsångest hos omgivningen. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst", är ondskefullhetens personifierad, och den som som med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan sin sista solnedgångstimme över Vasara bjuder Ulrika till att göra bot och bättring – håller lagårdsmässa på en mjölkpall för att göra upp med sig själv. Hon lyckas inte göra sig fri från sin egen förträfflighet. Inte ens vid kontakten med döden kan detta hårdhudade väsen uppge föraktet för det som är vedertaget heligt för de andra byborna. Hon hör liksom inte hemma i Albertins och Alfons kök denna natt då tre djupt gripna människor genomlider dödsmässan.

I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk. Jag törs knappt häva ur mig följande, men i sina allra bästa stunder påminner stilen om en annan skönlitterärt begåvnings stil, ingen mindre än Thomas Wolfes. Köhlers språk är med andra ord oerhört bra – romanens största styrka.

Miljön har lånats från den egna födelsebygden, Gällivare. Detta rådde för recensenterna ingen tvekan kring. De geografiska rågångarna är så påtagligt markerade. En skribent väljer rent av att precisera karaktären Hjalmars flyktväg undan dödsångesten ut till myrområdet efter ordlingsvägen: "förbi Lappens stuga, förbi Sörgrens hus".

Hjalmar, förresten, är den mest klassiskt gotiskt orienterade figuren i romanen. Han är ute för att söka döden. Han kallar på liemannen med högljudda ångestskrin. Och blir bönhörd. Han håller sin egen dödsmässa, ensam ute på myren, samtidigt som makan Fia talar tröstens ord i Albertinas kök för den närmast sörjande Alfons. Fia har tidigare haft sin själskamp i storladan ute på kyrkovallen och komit till klarhet på sitt sätt.

Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Det finns ju som sagt många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Hör Hannasgården också hemma i den verkliga miljön – vad vet väl en Umebo? – kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman. Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas.

Som en del av den norrlandsgotiska kanon vi håller på att ringa in är i alla fall Köhlers debutroman självskriven.

___________________________________________________________________
FOTNOT: Idag kan Bertil Köhler se tillbaka på ett långt arbetsliv inom fler olika fält. Bl a som medförfattare till Mats Arehns flerfaldigt belönade filmdebut Maria (1975). En handfull böcker blev det också. Ur den dock knapra skönlitterära produktionen förtjänar även uppföljningsromanen Ryttare vid floden (1960) att nämnas.