Därför röstar jag JA 8 september

Just nu pågår det en folkomröstning om sjukvården i Västerbottens läns landsting. 8 september är valdagen. Den sista möjligheten att lägga sin röst. Det handlar om min och din välfärd. Socialdemokraterna och miljöpartiet kommer acceptera folkomröstningens utslag ifall mer än 50 procent av de röstberättigade väljer att delta i omröstningen.

Jag har många gånger blivit anklagad för att jag gör politiken personlig. Jag har aldrig riktigt förstått den kritiken. För mig är politiken personlig. Den påverkar i allra högsta grad mitt liv. Det är inte bara ord på en arena frånkopplad den verklighet jag och du lever i. Orden som sägs omsätts i program, utredningar och förändringar av system. Systemen lever vi i eller är beroende av. Dessa påverkar oss. Låt mig försöka sammanfatta min berättelse.

Konsten att nedgöra ett helt sjukhus
Jag är född och uppvuxen i Kiruna. 2001 förlorade vi vårt BB. Från och med då fick mödrar åka 10-12 mil till BB om de bodde i centralorten Kiruna. I andra fall kunde det röra sig om 25 mil eller mer. Det var vår nya verklighet. För mig blev Kiruna, från och med den dagen vi förlorade BB, en stad som jag inte ville skaffa barn i. Framtidstron dog för många. Jag valde att flytta.

Efter att BB lades ner befarade/visste vi att akutkirurgin stod på tur. Politikerna hävdade dock motsatsen. Det visade sig vara en lögn bara ett par år senare. Efter en lång kamp för att få behålla akutkirurgin förlorade kirunaborna mot landstingets politiker. Inlandet stod mot kusten och inlandet förlorade slaget. År 2011 beslutade politikerna som en logisk konsekvens av BB-nedläggningen även att stänga ner akutkirurgin i Kiruna. År 2013 lade man också ner den kirurgiska bakjouren vid Kiruna sjukhus. I hela Norrbotten finns nu akutkirurgi endast i Gällivare och Sunderbyn.

Barn dör
Nedläggningen av BB har skapat en stor otrygghet för många och tvingat enskilda mammor till skräckfärder efter dåliga vägar mitt ute i vildmarken. För ungefär två år sedan väntade en barndomskompis syster barn. Hon bodde i Kiruna och det blev dags för förlossning. Hon hann aldrig till BB i Gällivare. Barnet dog. För mamman måste detta varit något av det mest fruktansvärda som kunde hända. För familjen var det en katastrof. För mig var det en sorg och bekräftelse. För politikerna i landstinget var det en beräknad risk. Det var statistik.

Mamman heter Jenny Mäki och hon har bloggat om sina erfarenheter och om sin son Alfred som aldrig fick chansen.

Känslan av trygghet
Vi har ett gemensamt välfärdssystem. Det är gemensamt just för att vi finansierar välfärden tillsammans. Vi gör detta i vetskapen om att ger vi varandra trygghet och därmed vinner ökad frihet i våra liv. Vi behöver inte oroa oss för om ett av det mest basala i våra liv är skyddat, det vill säga vår hälsa genom tillgången till kvalificerad vård och omsorg när vi behöver den.

För mig är detta en fråga om en känsla. Det är en fråga om upplevd trygghet. Det är en känsla av ”Hit men inte längre! Nu är det bannemig stopp på dessa nedskärningar!” Man ska nämligen inte förringa behovet av känslan trygghet, oavsett om den är faktisk eller upplevd. Man ska heller inte förringa känslan av att bli åsidosatt, osynliggjord och få sitt människovärde nedgraderat och kränkt. Detta är något som sker mot inlandet just nu. De tillåts inte vara en del av den solidariskt finansierade sjukvården, men människorna i inlandet förväntas ändå utan omsvängning betala skatt, för en vård de ser läggs ner runtom dem.

Vi är inte enklaver av ensamma öar, oberoende av varandra. Vi har ett gemensamt ansvar: Vi lever för varandra och måste ta hand om varandra. Annars slits samhället isär.

Frågan är större: högerregeringens ansvar
Man kan lätt skylla allt detta elände på en icke-lyssnande landstingsledning av förmyndande socialdemokrater och trädkramande miljöpartister. Det är dock att göra frågan alldeles för enkel. Ansvaret finns någon helt annanstans.

Sveriges sjukvård är mycket billig. Den är kostnadseffektiv. Vi får mycket vård för de kronor vi betalar när vi jämför över världen. Det finns alltså utan problem ett utrymme för att kunna tillföra vården mer pengar. Tyvärr saknas den politiska viljan. Den moderatledda regeringen i Rosenbad i Stockholm prioriterar skattesänkningar för rika och storföretag framför satsningar på utbyggd sjukvård, förbättrad A-kassa och en trygg sjukförsäkring.

Statsbidragen som är en betydande inkomst för landstingen räknas inte upp i den takt de borde. De hänger inte med löneutvecklingen eller den allmänna kostnadsutvecklingen för landstingens verksamhet i hela Sverige. Det gör att landstingen i hela Sverige drabbas och måste genomföra nedskärningar. De som nu händer i Västerbotten är endast ett kvitto på regeringens politik. Detta är moderaternas, folkpartiets, centerpartiets och kristdemokraternas politik. Det är deras ansvar.

Förändringen 2014 börjar 2013 i Västerbotten!
Den folkomröstning som ligger framför oss i Västerbotten är en del i ledet av folkliga uppror mot en människofientlig politik. Det är här vi kan påbörja förändringen. Vi är människor och politiken är personlig.

Snart är det också riksdagsval. Vill vi inte se fortsatta nedskärningar och fortsatta bekymmer i välfärden måste vi agera. Vi behöver byta regering. Men det räcker inte med det. Vi måste också byta politik. Låt 2014 bli det år som vi återerövrar människovärdet.

Det handlar om människovärdet. Det handlar om att kunna känna sig trygg. Det handlar om att få vara en del av den större helheten. Det handlar om att dra en gräns för nedskärnings och privatiseringspolitiken. Det handlar om min och din välfärd.

Därför röstar jag JA den 8 september.