Anders Ågren hycklar, igen!

Vi går från storhet till storhet. Det är inte utan att jag tappar hakan när jag läser Anders Ågrens blogginlägg idag: Alliansen värnar välfärden! Jag vet inte i vilken värld Anders Ågren lever. Det verkar som att han inte alls varit med i budgetprocessen i Umeå kommun, eller ens tittat åt Västerbottens läns landstings ekonomi (eller något annat landstings för den delen). Hur i hela friden kan Anders Ågren ens med någon som helst heder i behåll påstå det han gör? Jo han gör det enkelt:

”Så pratet om att Alliansen monterar ner välfärden är på ren svenska inget annat än skitsnack. Vi satsar på riksplanet mer än någonsin till vård, skola och omsorg. Är man missnöjd med sakernas tillstånd i den egna kommunen eller landstinget, så ska man lägga ansvaret där det hör hemma: hos de partier som styr i din kommun eller ditt landsting.”

Så bekvämt och så ansvarslöst på en och samma gång. För Anders Ågren är det lokalpolitikernas problem. Enligt honom verkar regeringen sväva i en helt egen värld vars ekonomiska beslut inte påverkar kommunerna. Vidare skyller han regeringens utgiftsöverföringar på kommunerna till att vara kommunernas egen förskyllan. Han skyller också de frysta statsbidragen på kommunerna (frysningen har inneburit att kommunerna gått minste om tiotals miljarder kronor). I båda fallen är detta regeringens politik. Hans parti har drivit fram dessa försämringar av kommunernas och landstingens ekonomi och därmed välfärdens förutsättningar.

Viktigt är att väljarna inte håller med Anders Ågren. En överväldigande majoritet upplever att välfärden har blivit sämre under den borgerliga regeringens tid, inte ens Ågrens egna väljare ger honom rätt. Jag skulle vilja säga som den borgerliga debattören Anna Dahlberg: Värna välfärden från högerns lättsinne. Hon menar att högern har ett lättsinne när det kommer till synen på välfärden och att den är välfärdspopulistisk. Hon anser förvisso inte att dagens välfärd med nödvändighet hotas av skattesänkningarna, men menar att morgondagens kommer att krackelera.

Välfärden tvingas till nedskärningar
Anders Ågren påstår att Alliansen värnar välfärden, men realiteten är en annan. Med utgångspunkt i uppgifter från ETC, Aftonbladet, SvD, Statistiska centralbyrån, Ekonomifakta med flera har vi kunnat läsa hur Alliansregeringen, med Moderaterna i spetsen, satsat 27 gånger mer på skattesänkningar än på ”värnandet av välfärden”. Regeringen har genomfört skattesänkningar sedan 2006, som på årsbasis motsvarar dessa 130 miljarder kronor. Välfärden har tillförts 4,8 miljarder kronor (försämringarna i den sociala tryggheten tagen i beaktan). Under Alliansregeringens styre har den statliga delen av den offentliga sektorns andel av BNP minskat med drygt 10 procent. Det här är fakta. Och det påverkar naturligtvis kommuner och landsting.

Sedan alliansen kom till makten har vi gått minste om runt 1.000 miljarder kronor i möjliga välfärdssatsningar på grund av skattesänkningarna. De senaste åren har rapporterna duggat tätt: Vi vet alla om att det behövs byggas fler bostäder, att järnvägen behöver rustas upp och att sjukvården behöver mer pengar, för att ta några exempel. Om regeringen inte hade genomfört sina skattsänkningar hade det idag funnits 172 miljarder mer i ”reformutrymme” att fördela. Med den summan skulle arbetslösheten potentiellt kunna utraderas med stora resurser över till annat. Men inte ens med nära 1000 miljarder i skattesänkningar har högerregeringen lyckats minska arbetslösheten. Det är ett EXTREMT misslyckande!

Visst. Jag kan ge Ågren rätt angående en sak. Alliansen har tillfört offentliga sektorn resurser i kronor räknat, men dessa täcker inte ens i närheten upp de grundläggande kostnadsökningarna såsom exempelvis löneökningar eller dyrare behandlingsmetoder och mediciner. Det innebär i praktiken en nedskärning: Kan kommuner och landsting inte täcka sina kostnader går deras ekonomi inte ihop = de tvingas spara, det vill säga genomföra onödiga prioriteringar och nedskärningar.

Även regeringens flitigt anlitade ekonomiskt sakkunnige, Lars Calmfors, nationalekonom, anser att jobbskatteavdragen hotar välfärden:

”Det blir svårare att uppfylla det offentliga välfärdsåtagandet i en tid när fler äldre behöver vård och omsorg. Därför skulle inte jag ha velat sett ett femte jobbskatteavdrag. Det är min uppfattning som baseras på en värdering av att de negativa effekterna väger mycket tungt.”

Skattesänkningarnas fördelning och effekter
Att studera skattesänkningarnas fördelning och effekter är intressant. Det har gjorts av media och det har gjorts av offentliga och privata statistikverksamheter. Av skattesänkningarna mellan 2006 och 2011 hade 43,1 procent gått till den rikaste femtedelen av befolkningen, medan endast 3,1, procent gick till den fattigaste femtedelen.

Den disponibla inkomsten är den inkomst som vi kan använda till konsumtion och sparande. Innan jobbskatteavdraget utvecklades den som följande: Mellan 2002-2006 fick den fattigaste femtedelen en förändring på +13 procent i disponibel inkomst. Samtidigt fick den rikaste femtedelen +23,6 procent. Mellan åren 2006-2011 fick den fattigaste femtedelen en förändring på +3,5 procent i disponibel inkomst. Samtidigt fick den rikaste femtedelen +39,1 procent.

Det sker just nu en omfattande förmögenhetsomfördelning från fattig till rik och klassklyftorna ökar mycket snabbt och snart är Sverige ikapp OECD-genomsnittet i fattigdom. Moderat klasspolitik. Anders Borg erkänner själv att deras politik gynnat de rikaste i samhället och han försvarar att klyftorna ökar.

En annan effekt av skattesänkningarna är att löneutvecklingen försämrats. Detta påpekade bland annat Lars Calmfors, nationalekonom och ofta anlitad av regeringen i ekonomiska frågor. Hans med fleras studie visar jobbskatteavdraget och försämringen av A-kassan har bidragit till att lönerna hamnat 4 procent lägre än vad de annars skulle gjort.