Etikett: Begränsningar

Är du rädd, lille vän?

Av , , Bli först att kommentera 45
IMG_20131102_192601

Gott minne, glad stund. 🙂

Snart är det dags. Det är bara dagar kvar. Saknaden har varit stor sedan dagen jag klev på flight HS669. Det enda som överträffar saknaden är känslan av längtan. Längtan efter det enligt somliga förbjudna.

Jag tänker på de olika rubriker som liksom årstidernas cirkulära självklarhet återkommer gång på gång. Dessa uppmanar mig att inte visa min kärlek öppet. Ty den kan uppröra. Den kan irritera. Det är ett inslag i stadsbilden som inte hör hemma där, förmodligen på samma sätt som mörkhyade människor och kvinnor som tar sig ton stör friden i det svenska folkhemmet.

Hat, förakt och fördomar mot HBTQ-personer, rasism och kvinnohat hänger samman. Till skillnad från rubrikerna menar jag att den öppna glädjen och lyckan i sig inte är någon del av den nämnda skapandeprocess av irritation och upprördhet. Hatet finns där innan och närs ur okunskap och förakt, ofta nära förbundet med religiösa föreställningar om världen, i samspel med en eller flera vantolkningar av någon guds påstådda mening med livet. Till detta behövs motkrafter.

Det är något som händer när två av samma kön håller handen. Det utmanar. Provocerar. Men i detta tänker jag inte så mycket på de blickar som kommer, utan på det att i den stunden så sker en förändring. Atmosfären i händelsens centrum och omgivning blir friare — något mer klar. Det blir lättare att andas. Den våta filten lyfts av en friheten tillfälliga pust. I den stunden är inte alla längre heterosexuella.

Egentligen behövs inte ens den gesten för att skapa förändring. Att ta någon i hand är bara ett bland många kommunikativa tillgrepp. Det räcker att som jag gjorde, berätta om min sexuella läggning. I nästan varje givet tillfälle är det någon av de som låtit påskina sin egen heterosexualitet som visar sig vara så kallat binyfiken, bisexuell eller homosexuell. Att bryta mark. Att byta luft. Det är lite som att ge hjärt- och lungräddning till någon som inte får syre och hotas av hjärndöden.

Det finns ett ansvar i detta som jag lägger på mig själv. Jag måste trotsa rubrikerna i tidningarna, mina egna föreställningar och stå emot rädslan inför det överhängande hotet. Precis som alla andra ska jag kunna visa att jag känner mig glad med en annan. I framtiden ska jag kunna sitta på Apbergets trappor, äta min glass i solen tillsammans med en man jag håller kär. Vi ska kunna hålla om varandra och bara finnas där i stunden. Njuta av glassen, solens värme och varandras närhet, utan rädsla.

Det är i alla fall min dröm…

 

Kärlek, homohat och rövhål

Av , , 3 kommentarer 20

kenringDet var något nytt. Det var lite uppkäftigt. En alldeles för lång kram för att vara simpel vänskap, åtföljd av en kyss som pricken över i. Två leenden och hejdå. Så var resan med bordningen av flight HS669 över för denna gång. Ett nytt kapitel skrivet. Ett rikare liv vunnet. Det var lite spännande. Det var något vågat.

Det kan te sig något bagatellartat för de flesta, men att kyssa någon offentligt är en svår process för mig. Att våga. Jag gjorde det! Det var så djävla rätt att göra. Men känslan av att kyssa någon offentligt, oavsett hur rätt det än kändes, överträffade inte den efterföljande känslan av oro. Vem kan ha sett? Blicken vandrar.

På planet funderade jag lite över Ken Ring om hyllas. Hyllas. HYLLAS! Låt gå att karln har ett musiksinne och är framgångsrik, men att karln är homofob får inte passera. Han är en offentlig röst och han uttrycker missaktning och hat. Ett hat som förminskar mitt och så många andra människors liv. Han motiverar sitt hat med Gud och ”the circle of life”, och menar att vi har ett ansvar att respektera naturen. För honom handlar livet om fortplantning genom att bilda heterosexuella familjer: ”Jag älskar barn, det är min första prioritet i livet. Därför är jag emot homosexualitet” och ”Hur fan kan man bli kär i ett annat arsle”.

Jag tänker inte spekulera i hur han ser på förhållanden eller vilket rövhål han just nu älskar (för något rövhål är det tydligen). Det väsentliga här är att Ken Ring uppenbarligen delar upp mänskligheten i två enheter: fittor och rövhål.

Yes. Penetration. Så är det.

Hans musikaliska verk ”Spräng regeringen” låter oss ta del av hans djupa funderingar och människofientlighet: ”Ey era bögar vad vill ni jag ska knulla sönder er fattar ni?”. Påfallande ofta använder han ordet bög med en negativ laddning — som ett pejorativ — i sina låttexter: ”Inget jävla fucking bögljud”, ”Med en ny stam, glöm allt bögland”, ”Försöker ändra lite lagar, lite fördomar. Med svordomar och ett hat för fucking bögungar” och så vidare.

Att han är homofob och hatisk står klart. Att han använder bög som pejorativ är uppenbart. Men detta är bara Ken Ring. Hur uttrycker du dig?

Visst kan det verka lättkränkt att ta illa vid sig av detta. Men det är fruktansvärt och jag har talat om detta tidigare: Homosexualitet är onormalt.

Homofobi kommer inte bara till uttryck genom fysiskt våld och det är inte bara då det är relevant. Det är inte heller frågan om något abstrakt utanför vår egen kontroll. Homofobin lever genom det vardagliga. Det försåtliga talet. Det oaktsamma agerandet. Den obetänksamma dunkla meningen. Det är oftast frågan om triviala händelser, handlingsmönster och beteenden vi inte tänker på. Det är så kallade praktiker. Dessa praktiker är gnagande och irriterande. De suger energi och glädje ur människan. Det är orättvisor som förekommer så frekvent att dessa förbises och tas för givna. Och de utgör naturliga inslag i vardagens kommunikation. Där ligger problemet.

Det är i samtalet mellan människor som homofobin uppstår, göds, ges sitt innehåll och föds på nytt — the circle of life, om så vill. Utan homofoba uttryck och fördomar i vardagen kan homofobin inte existera. Du har ett ansvar att säga ifrån.

Homofobin begränsar mitt liv. Den fördunklar, förtar och förgör det annars vackra. Medan heterosexuella obehindrat kan visa sina känslor — att kyssa den de tycker om eller älskar — gör jag detta med betydande tröghet. Min position är en med ett bestulet privilegium. Det är som hur rasism fungerar, något jag skrivit om i mitt examensarbete:

”Vithet innebär en position som ger ett större handlingsutrymme i rummet, något som gör att en kropp som inte definieras som vit har en högre viskositet och är ständigt betraktad, medan den som uppfyller kriterierna för en vit kropp rör sig utan större hinder och ej under betraktelse.”

Det är just så det fungerar för mig som homosexuell i den heterosexistiska miljön som utgör vårt samhälle.

Åter på flygplatsen: Vem såg oss kramas och pussas? Antagandet om att de tisslar och tasslar, spottar och väser. Erfarenheter: ibland tunga att bära. Det gäller i synnerhet när dessa beskär ett önskat liv, kärlek och lycka.

Tänk på det nästa gång du använder ordet bög som pejorativ.

 

 

Självförsvar mot övergrepp

Av , , 1 kommentar 9

2694064_520_292-450x252Det våras för feministiskt självförsvar i Umeå! I Folkbladet kunde jag idag läsa hur Ung Vänster och Vänsterns Studentförbund (VSF) i Umeå gör gemensam sak för att stärka tjejers självkänsla, självbild och möjlighet att — om så krävs — fysiskt värja sig mot övergrepp (se Facebookgruppen för eventet och delta om du är tjej / kvinna). Det är ett jättebra och viktigt initiativ! I synnerhet efter den rad övergrepp som varit senaste tiden.

”Feministiskt självförsvar är ett verktyg för att återta makten över våra liv”, säger Ellen Kling som är instruktör i feministiskt självförsvar.

Det är en viktig fråga att arbeta med. Kvinnor som grupp är mycket utsatta för elakartade kommentarer och omges av bilder och föreställningar som förstör deras självkänsla och styr handlingsmönster. Det finns all anledning att arbeta med självförsvar för att kunna hantera intrycken och direkta fysiska övergrepp.

Jag som HBTQ-person utsätts också dagligen av övergrepp. Dessa är tack och lov endast verbala — just nu. Jag har flera gånger tidigare utsatts för fysiskt våld och hot om våld endast på grund av att jag är homosexuell. Dessa handlingar hämtar dock sin näring från något mer subtilt — från det vanliga, ur vardagens irriterande praktiker och handlingar: Det jag får utstå är en sexualisering av mig som individ och i samband med detta får jag veta hur äcklig, pervers och onaturlig jag är — i sann heterosexistisk anda. Ibland får jag veta hur lite jag borde få leva. Det vi inte får glömma (som tyvärr ofta glöms bort) är våldet mot och mellan HBTQ-personer och våldet i samkönade relationer. Det är frågan om våldtäkter, misshandel, ofredande med mera.

Det behövs en bättre feministisk maktanalys än den som idag ges utrymme för i debatten. Den nuvarande är för enkelriktad och allt för makt- och perspektivlös. Det handlar om normer och komplicerade mänskliga relationer, inte enkla dikotomier!

Hatets apologeter och demagoger

Av , , 9 kommentarer 11

Mitt under Umeå Pride publiceras en artikel i The Huffington Post med ett uttalande av den gambiska presidenten Yahya Jammeh. Han anser att homosexualitet är ”dödligare än alla naturkatastrofer sammanslaget.” Detta sa han i sitt anförande i FN:s generalförsamling i september, och tillade att ”de som främjar en homosexuell livsstil vill sätta ett stopp för människans existens.”

Presidenten har också uttryckt en stark uppmaning till bögar och flator att lämna landet eller bli halshuggna. Han förklarar att Gambia är ett land som består av troende människor, som anser att det  är syndigt och omoraliskt med homosexualitet och att homosexualitet aldrig kommer att tolereras i landet. För detta har han bland annat uppmanat — i religiösa övertygelsers namn — till förföljelse av homosexuella; homosexualitet i alla former och uttryck är uttryck för ondska och emot Gud.

Jag kan inte annat än instämma i Andre Banks mening att Jammehs uttalande är paranoid och oroväckande. Gambias president är en hatets demagog och apologist. Och han är inte ensam. Hatet finns överallt. Dessa åsikter florerar även i Sverige, och de växer i sin extremism. De finns nära oss, här i Västerbotten. Vi kan möta dessa hatare i bland annat kommentatorsfälten på Västerbottens Folkblad och Västerbottens Kuriren. Extra tydligt var det kring kommentarerna runt Pride i Folkbladet. Med tanke på vad de släppt igenom vågar jag inte ens tänka på vad de stoppat.

Det värsta hotet mot mänskligheten är inte homosexualitet. Det är intolerans.

 

Snyggt och bra!

Av , , Bli först att kommentera 15
Vänsterns Studentförbund (VSF) på Umeå Pride 2013.

Vänsterns Studentförbund (VSF)
på Umeå Pride 2013.

Det var härligt att se att så många människor deltog i Prideparaden, trots det kyliga och osäkra vädret. Gemensamt stod vi upp för alla människors lika rätt, jämlikhet och kärlek. Tusentalet var vi. Nästa år blir vi fler!

Jag vet att jag kan verka jävig, men detta hade jag tyckt oavsett vilken organisation som stod bakom det: Vänsterns Studentförbund Umeå (VSF Umeå) hade den i särklass snyggaste banderollen. Utseendet i kombination med budskapet gjorde den till den i särklass bästa också:

Krossa alla heteronormer — kärlek finns i alla former.

Vackert!

Homosexualitet är onormalt

Av , , 15 kommentarer 94

IMG_20130929_143006Igår delade jag med mig av mitt liv och mina erfarenheter som homosexuell. Jag var inbjuden av Svenska kyrkan att i Umeå stadskyrka, på Kärlekens mässa dela med mig av mig. Prästen Susanne Dahl som bjudit in mig inledde Gudstjänsten. Min berättelse finns att läsa senare i inlägget. Den bygger delvis på den debattartikel jag tidigare skrivit (främst mittenpartiet).

Det är ingen underdrift att säga att det bitvis var tungt. Jag grät. Offentligt. I Kyrkan. Men jag grät inte ensamt. Jag var en främmande fågel i kyrkan, men jag kände mig välkommen. Tack för att jag fick komma.

Jag vill även utan inbördes ordning tacka Ola, Mattias, Christian, Liza och Johan för det stöd ni varit.

 

Följande var utgångspunkten för det jag delade med mig utav:

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.
Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.
Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.
För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.
Det handlar om vilja. Det handlar om val.

Jag heter Daniel Nyström och är vice ordförande för RFSL Umeå.
Men här i dag representerar jag inte RFSL – jag representerar endast mig själv
Och denna syn på homosexualitet fanns runtom mig när jag växte upp.

Jag mötte den överallt där jag fanns:
I skolan, hos släkten, på konsum, i lekparken, på praktikplatsen.
Överallt. Och jag sa inte ifrån.
Jag var ensam. Svag. Jag var rädd.
Och jag visste att något var fel.

Det kan verka konstigt att på en kärlekens mässa
ta sin utgångspunkt i hatet och i fördomarna.
I självbegränsningar och i rädsla.
Men det är där historien börjar, för mig.

I det försåtliga. I den oförsiktiga obetänksamheten.
Det är av denna anledning jag har blivit inbjuden att prata idag.
Min historia. Den som jag valde att ge till dem som ville läsa mina ord.
De fick se in i delar av mitt liv. Min berättelse.

***

Min berättelse handlar om de murar som beskär mitt liv, min frihet och min möjlighet att älska. Jag har valt att börja min berättelse i samtalet jag hade med min syster. Det samtalet ringar in allt.

Min syster, hon hade nyligen blivit mamma. Hon var så stolt.
Någon hon längtat efter hade kommit: Elias. Hennes ögonsten.
Hon hade lyckats.
Vi pratade om Elias och hans charmiga sätt, när Veronica plötsligt glatt utbrister:
”När han växer upp kommer han att få många tjejer”. Det är där det börjar.

Jag minns tiden på lågstadiet. Jag kände sig stor när jag gick in genom skolans portar.
Det fanns en grad av stolthet i det.
När helst tillfälle gavs retades vi pojkar med flickorna.
Lärarna sa att vi gjorde det för att ”Vi ville ha dem.”  ”Vi tyckte om dem.”
Vår lek var en ritual inför vuxenlivet. En pardans.

Sexualundervisningen på högstadiet förklarade detta närmare.
Klassen delades upp och vi killar fick lära oss varför vi hade en snopp:
Penis och slida hör ihop och målet med livet är att skaffa barn.

Läraren berättade i förbifarten att det fanns något som kallades homosexualitet.
Han tillade med en lättnadens suck att han minsann ser att ingen av oss är bögar.
Där satt jag.

På min 18-årsdag ringde farfar för att gratta mig. Han hade åkt in på sjukhuset igen.
Slutet hade närmat sig. Denna gång låg han inför döden.
Det var bara dagar kvar.

Dagar blev till timmar.
Han klappade mig på handen och frågade om jag hade en flickvän.
”Nej, inte ännu.” sa jag.
Han förklarade då för mig att jag är en fin kille som snart kommer hitta en fin tjej.
Jag instämde. (Jag ljög för honom.)

Under hela min uppväxt hade mamma pratat om barnbarn.
Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Farfar.
Ja alla.
I mammas röst kunde jag höra längtan
över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”Farmor”.

***

Jag minns min ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det.
Jag skämdes.
Jag hoppades för allt i världen att det var en fas.
Att det skulle gå över.
Att jag skulle bli frisk.
Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot.
Jag tänkte på målet med livet: att bli med kvinna och med barn.
Jag insåg att jag skulle svika henne.

På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant.
Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel.
Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem,
den dagen när jag väl hade kommit ut?
För att komma ut skulle jag göra.
Det hade jag bestämt.

Det mognade och den 21 april 2001 var det dags.
Jag gick ut från mitt rum. Jag omfamnade mamma.
Jag grät och berättade mitt livs största hemlighet:
Att det var något fel på hennes son
Att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det.

Under hela livet fram till och med den punkten
hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel.
Jag var fel.
Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall? Trots att jag va fel.
För henne var allt annat uteslutet.
Jag var och förblev hennes barn.

På sommaren samma år deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm.
Solen sken och jag var så stolt.
Modet. Att våga.
Det var häftigt.
Min början på frigörelse.

Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage.

Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa.
Jag lät mig motvilligt övertalas.

***

Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.

Normer är osynliga regelverk och de får konsekvenser — på riktigt!
Dessa styr allas våra liv och beteenden.

Men mitt liv har lärt mig att förändring är möjlig.

***

Störst av allt är kärleken.
Det är genom kärleken till din näste. Din omtanke för andra.
Att du ser människan.
Det är det som håller oss samman.

Det ger glädje, hopp och förståelse.
Det skapar modiga människor som vågar och kan.

Att kunna ta det där extra steget
i vetskapen om att någon finns där
för att ta emot om fallet kommer.

Det är ovärderligt. Det gör förändring möjlig.
Men det är också ett ideal.

Ideal är en sak, verklighet en annan.
Som i alla sociala sammanhang finns där smolk.
När trångsyntheten och hatet gör entré på våra gator och torg.
När den oförsiktiga obetänksamheten hemsöker köksbordet
Eller dyker upp i det vardagliga samtalet, måste vi säga ifrån.

Den stilla tystnaden är ett samtycke (det har jag lärt mig).
Det är det som gör tystnaden så farlig.
Det är därför vi måste säga ifrån: Visa att vi finns och kräva vårt människovärde.
Det är därför tillfällen som Pride är så viktiga.
Det är därför vi är här idag. Tillsammans.

Jag kom till en gräns för när näven där i fickan inte kunde knytas hårdare.
Jag höjde min röst. Visade att jag fanns.
Jag har valt att se mig själv och mitt värde.

Mitt val har gjort mig starkare.
Det har givit mig kraft att se, erkänna och lyfta andras värde.
Kärlek och jämlikhet.

Bara genom att jag står här idag. Inbjuden.
Visar att förändringen är här
Och att en annan värld är möjlig.

***

Jag vill avsluta med att rikta några ord till minnet av min farfar.
Han som borde fått men aldrig fick veta.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.