Etikett: Bög

Bög? Flata? Transperson? Kom igen!

Av Daniel Nyström, 2 juli 2014 kl 14:28, Bli först att kommentera

Klicka på bilden för en större
och läsbar version.

Idag publicerades min insändare ”En annan värld är möjlig” i Norrländska Socialdemokraten. Det är en uppmaning till andra att delta och ett solidaritetsuttalande för Tornedalen Pride. Jag hoppas vi blir många som deltar på Tornedalen Pride 2014!

Insändaren

En annan värld är möjlig
För drygt ett år sedan blev jag inbjuden av Svenska kyrkan att hålla ett tal under Kärlekens mässa i Umeå stadskyrka. Jag kände mig som en udda fågel i sammanhanget. Stapplande steg jag upp för att dela med mig av några ögonblick ur mitt liv. Jag inledde:

”Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.

Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.

Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.

För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.

Det handlar om vilja. Det handlar om val.”

Att på en Kärlekens mässa ta sin utgångspunkt i det försåtliga och den oförsiktiga obetänksamheten kan verka konstigt. Men det handlar om hat och fördomar reflekterad i självbegränsningar och rädsla. När talet var klart och jag hade torkat mina tårar förstod jag hur berörda församlingen var. Även prästerna var tårögda.

Som bög vandrade jag genom min uppväxt i Kiruna som en vilsen och plågad människa. Att jag var onormal och äcklig, så mycket var klart. Det var så alla sa om homosexuella, i skolan, hos släkten, på Konsum, i lekparken, på praktikplatsen. Ensamheten. Rädslan. Jag sa aldrig ifrån. Jag erkände aldrig mitt eget värde. Som människa var jag inte jämlik. Så mycket visste jag.

För det är så heteronormen fungerar. Den förstör självkänslan. Den skapar rädsla, ångest, vemod och hat. Den leder till och med till döden. Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade. Heteronormens uttryck i förväntningar på det normala, och hat mot dem med en annan sexuell orientering eller könsidentitet, begränsar möjligheten till kärlek, omtanke och omsorg. Inte minst syns det i mordlystna uttryck som ”Bög eller älg. Hä bara å skjut.” Ett sådant uttryck blir en sten i muren av osynliga regelverk; normer som avser att beröva enskildas människovärde och liv.

Jag blev inte förvånad när jag läste om de hot och hat som riktats mot Tornedalen Pride och dess arrangörer. Jag är förfärad över inskränktheten som ännu råder i mitt hemlän. Det finns en sanning jag som icketroende håller högt: ”Störst av allt är kärleken”. Det är genom kärleken och omtanken till din nästa, att du erkänner din medmänniska, som håller samhället samman. Om fler skulle anamma det istället för att hata och fördöma skulle världen bli en mycket bättre plats.

365 dagar om året lever jag i en enda lång heteronormativ parad som berövar mig både frihet och trygghet. Därför är tillfällen som Pride symboliskt viktiga! Där möts vi som tror på kärlek och jämlikhet mellan människor. Det är ett tillfälle att lyfta frågan om samhällets heterosexism, homofobi, bifobi och transfobi.

Tillsammans med andra kommer jag och min älskade Björn att åka till Pajala för att visa vår solidaritet. I Pajala den 5 juli kommer vi att kräva vårt människovärde tillsammans. Min förhoppning är att vi blir många som visar att en annan värld är möjlig.

Daniel Nyström,
Människa

Kärlek, homohat och rövhål

Av Daniel Nyström, 7 november 2013 kl 15:25, 3 kommentarer

Det var något nytt. Det var lite uppkäftigt. En alldeles för lång kram för att vara simpel vänskap, åtföljd av en kyss som pricken över i. Två leenden och hejdå. Så var resan med bordningen av flight HS669 över för denna gång. Ett nytt kapitel skrivet. Ett rikare liv vunnet. Det var lite spännande. Det var något vågat.

Det kan te sig något bagatellartat för de flesta, men att kyssa någon offentligt är en svår process för mig. Att våga. Jag gjorde det! Det var så djävla rätt att göra. Men känslan av att kyssa någon offentligt, oavsett hur rätt det än kändes, överträffade inte den efterföljande känslan av oro. Vem kan ha sett? Blicken vandrar.

På planet funderade jag lite över Ken Ring om hyllas. Hyllas. HYLLAS! Låt gå att karln har ett musiksinne och är framgångsrik, men att karln är homofob får inte passera. Han är en offentlig röst och han uttrycker missaktning och hat. Ett hat som förminskar mitt och så många andra människors liv. Han motiverar sitt hat med Gud och ”the circle of life”, och menar att vi har ett ansvar att respektera naturen. För honom handlar livet om fortplantning genom att bilda heterosexuella familjer: ”Jag älskar barn, det är min första prioritet i livet. Därför är jag emot homosexualitet” och ”Hur fan kan man bli kär i ett annat arsle”.

Jag tänker inte spekulera i hur han ser på förhållanden eller vilket rövhål han just nu älskar (för något rövhål är det tydligen). Det väsentliga här är att Ken Ring uppenbarligen delar upp mänskligheten i två enheter: fittor och rövhål.

Yes. Penetration. Så är det.

Hans musikaliska verk ”Spräng regeringen” låter oss ta del av hans djupa funderingar och människofientlighet: ”Ey era bögar vad vill ni jag ska knulla sönder er fattar ni?”. Påfallande ofta använder han ordet bög med en negativ laddning — som ett pejorativ — i sina låttexter: ”Inget jävla fucking bögljud”, ”Med en ny stam, glöm allt bögland”, ”Försöker ändra lite lagar, lite fördomar. Med svordomar och ett hat för fucking bögungar” och så vidare.

Att han är homofob och hatisk står klart. Att han använder bög som pejorativ är uppenbart. Men detta är bara Ken Ring. Hur uttrycker du dig?

Visst kan det verka lättkränkt att ta illa vid sig av detta. Men det är fruktansvärt och jag har talat om detta tidigare: Homosexualitet är onormalt.

Homofobi kommer inte bara till uttryck genom fysiskt våld och det är inte bara då det är relevant. Det är inte heller frågan om något abstrakt utanför vår egen kontroll. Homofobin lever genom det vardagliga. Det försåtliga talet. Det oaktsamma agerandet. Den obetänksamma dunkla meningen. Det är oftast frågan om triviala händelser, handlingsmönster och beteenden vi inte tänker på. Det är så kallade praktiker. Dessa praktiker är gnagande och irriterande. De suger energi och glädje ur människan. Det är orättvisor som förekommer så frekvent att dessa förbises och tas för givna. Och de utgör naturliga inslag i vardagens kommunikation. Där ligger problemet.

Det är i samtalet mellan människor som homofobin uppstår, göds, ges sitt innehåll och föds på nytt — the circle of life, om så vill. Utan homofoba uttryck och fördomar i vardagen kan homofobin inte existera. Du har ett ansvar att säga ifrån.

Homofobin begränsar mitt liv. Den fördunklar, förtar och förgör det annars vackra. Medan heterosexuella obehindrat kan visa sina känslor — att kyssa den de tycker om eller älskar — gör jag detta med betydande tröghet. Min position är en med ett bestulet privilegium. Det är som hur rasism fungerar, något jag skrivit om i mitt examensarbete:

”Vithet innebär en position som ger ett större handlingsutrymme i rummet, något som gör att en kropp som inte definieras som vit har en högre viskositet och är ständigt betraktad, medan den som uppfyller kriterierna för en vit kropp rör sig utan större hinder och ej under betraktelse.”

Det är just så det fungerar för mig som homosexuell i den heterosexistiska miljön som utgör vårt samhälle.

Åter på flygplatsen: Vem såg oss kramas och pussas? Antagandet om att de tisslar och tasslar, spottar och väser. Erfarenheter: ibland tunga att bära. Det gäller i synnerhet när dessa beskär ett önskat liv, kärlek och lycka.

Tänk på det nästa gång du använder ordet bög som pejorativ.

Självförsvar mot övergrepp

Av Daniel Nyström, 14 oktober 2013 kl 11:27, 1 kommentar

Det våras för feministiskt självförsvar i Umeå! I Folkbladet kunde jag idag läsa hur Ung Vänster och Vänsterns Studentförbund (VSF) i Umeå gör gemensam sak för att stärka tjejers självkänsla, självbild och möjlighet att — om så krävs — fysiskt värja sig mot övergrepp (se Facebookgruppen för eventet och delta om du är tjej / kvinna). Det är ett jättebra och viktigt initiativ! I synnerhet efter den rad övergrepp som varit senaste tiden.

— ”Feministiskt självförsvar är ett verktyg för att återta makten över våra liv”, säger Ellen Kling som är instruktör i feministiskt självförsvar.

Det är en viktig fråga att arbeta med. Kvinnor som grupp är mycket utsatta för elakartade kommentarer och omges av bilder och föreställningar som förstör deras självkänsla och styr handlingsmönster. Det finns all anledning att arbeta med självförsvar för att kunna hantera intrycken och direkta fysiska övergrepp.

Jag som HBTQ-person utsätts också dagligen av övergrepp. Dessa är tack och lov endast verbala — just nu. Jag har flera gånger tidigare utsatts för fysiskt våld och hot om våld endast på grund av att jag är homosexuell. Dessa handlingar hämtar dock sin näring från något mer subtilt — från det vanliga, ur vardagens irriterande praktiker och handlingar: Det jag får utstå är en sexualisering av mig som individ och i samband med detta får jag veta hur äcklig, pervers och onaturlig jag är — i sann heterosexistisk anda. Ibland får jag veta hur lite jag borde få leva. Det vi inte får glömma (som tyvärr ofta glöms bort) är våldet mot och mellan HBTQ-personer och våldet i samkönade relationer. Det är frågan om våldtäkter, misshandel, ofredande med mera.

Det behövs en bättre feministisk maktanalys än den som idag ges utrymme för i debatten. Den nuvarande är för enkelriktad och allt för makt- och perspektivlös. Det handlar om normer och komplicerade mänskliga relationer, inte enkla dikotomier!

Det är bögarnas fel

Av Daniel Nyström, 13 oktober 2013 kl 21:57, 3 kommentarer

Varför se allt som ett problem?
Känn kärleken och sätt lite färg på tillvaron. Gör välden lite mer Pride!

I kvällens Agenda lyftes frågan om Rysslands stopp av adoptioner till Sverige med hänvisning till vår lagstiftning, som ger alla svenska medborgare lika rätt att prövas som adoptivföräldrar. Ryssland vill inte adoptera till Sverige eftersom vi tillåter samkönade par och homosexuella att adoptera.

I programmet visades ett snyftreportage — ett heterosexuellt par som inte får adoptera från Ryssland. En tragedi för de drabbade föräldrarna och jag har all sympati för dem. Jag har tidigare skrivit om de tankar jag haft inför mina ofödda barn — barn som förmodligen aldrig kommer att bli. Den ofrivilliga barnlösheten är min verklighet.

Det jag däremot räds över är hur programmet vinklat det hela. Känslan av framställningen var att det är ”bögarnas” fel att den berörda adoptionen stoppas. Men lösning finns, låter programmet oss veta. Det går att komma runt och ett förslag lyfts: Ett undantag i svensk lagstiftning i relation till Ryssland kan vara ett alternativ. Jag tycker att det är skrämmande! Hjärtskärande! Det är för djävligt!

På en direkt fråga till Sveriges utrikesminister Carl Bildt (moderat), med utgångspunkt i ett sådant här förslag, svarar han svävande. Det blev inte ett rakt och tydligt avfärdande. Jag uppfattade inte heller den efterföljande diskussionen att Carl Bildt utesluter möjligheten att åter börja diskriminera oss homosexuella på denna punkt. Detta är ett direkt möjligt hot mot mitt människovärde och min rätt att bli behandlad som alla andra. Diskussionen är farligt.

Carl Bildt låter dock meddela att Rysslands inställning är den som Sverige hade för många decennier sedan. Vet inte om det är någon vidare tröst i sammanhanget. Sedan vet jag inte heller om jag håller med Bildt. För några decennier sedan gjorde inte Svenska kyrkan, svenska staten och högerextremistiska grupper gemensam sak mot HBTQ-personer. Det är vad som händer i Ryssland idag.

På denna punkt väljer Ryssland bort mig som lämplig förälder utifrån hur jag föddes, inte för den jag är. Är Sverige beredd att göra undantag och böja sig för den ryska björnen?

Uttrycket ”bögarna” används lite slarvigt här, men förvånansvärt ofta så är det den manliga homosexualiteten som är i fokus i sådana här debatter. Hänvisningen till Grotescos ”Det är bögarnas fel” gör det hela inte mindre

Nostalgi: Musik

Av Daniel Nyström, 4 oktober 2013 kl 22:19, 1 kommentar

Ikväll har utvecklas till en riktigt nostalgisk musikafton. 90-talet har hittat tillbaka och strömmar ut ur högtalarna. Det började med att jag av en slump snubblade över Kangaroos låt Somebody’s Watching Me. Vi hade inte hörts sedan början/mitten på 1990-talet. Det blev ett kärt återhörande som i sin tur ledde mig vidare. Med ett leende på läpparna och innan jag visste ordet av det satt jag och ylade med till jättemånga svunna låtar. 😀 Det är väldigt roligt hur jag minns alla dessa låtar. Från sångerna och rappen till strukturen och uppbyggnaden på musiken. Lite galet är det. 😉

De flesta har någon form av relation till Eurodance. Det var ju en landsplåga under nästan ett decennium. De flesta förknippar nog musikstilen med låtar som Rhythm is a Dancer med Snap, Be My Lover med La Bouche, No Limit med 2 Unlimited, Love Sees No Colour med U96 och Mr Vain (alternativ version: Extended) med Culture Beat.

Det är ganska roligt de gånger jag är ute: Jag uppfattar dansgolvet som rätt ockuperat, men plötsligt går Be My Lover eller Rhythm is a Dancer igång och det fulla dansgolvet blir fullt på riktigt. Folk formligen älskar dessa låtar! Och ska jag vara riktigt ärlig så blir även jag helt till mig när låtarna går igång. 😛 Det fanns dock så mycket mer som idag sällan hörs någonstans.

Några få exempel på de lite mindre kända:

Inför Eurodance är det många som har åsikter, men att musiken är glad och ofta menlös är det nog få som kan säga annat om. Men den som hävdar att budskap saknas har nog aldrig lyssnat på texterna. Låt mig avsluta med två citat:

Runaway
Money, sex, in full control, a generation without soul,
Perfect people in a perfect world, behind closed doors all in control,
Life, in a world of luxury, cold cash money mentality,
You gotta keep the faith, you gotta keep the faith,
You better keep the faith and run away.

United
If love a-was a thing a me say money could a-buy
The rich man would a-live a me say poor man would die
If freedom was a thing they would a-keep upon the earth
Happiness a-would abundant, unity would give birth
/…/
We need O-N-E L-O-V-E, U-N-I-T-Y, before we all die
But you don’t listen, you don’t understand
Still kicking the bullshit, tryin’ to be the man
Why you wanna go and do your old piece
’Cause we’re all rough and we’re from the streets
You gotta go against the man with ya corporation
Get an education to rebuild the nation

Visst. Det är ingen Nationalteatern, Björn Afzelius eller Hoola bandoola band. Det är vad jag som ”vänstermänniska” förväntas ska lyssna på. Det är dock sällan jag uppfyller andras fördomar. Många är de gånger som kompisar sagt ”Daniel. Du är en värdelös bög”. Det låter ganska rått, men jag förstår vad de menar. De har också rätt.

Hatets apologeter och demagoger

Av Daniel Nyström, 1 oktober 2013 kl 18:24, 9 kommentarer

Mitt under Umeå Pride publiceras en artikel i The Huffington Post med ett uttalande av den gambiska presidenten Yahya Jammeh. Han anser att homosexualitet är ”dödligare än alla naturkatastrofer sammanslaget.” Detta sa han i sitt anförande i FN:s generalförsamling i september, och tillade att ”de som främjar en homosexuell livsstil vill sätta ett stopp för människans existens.”

Presidenten har också uttryckt en stark uppmaning till bögar och flator att lämna landet eller bli halshuggna. Han förklarar att Gambia är ett land som består av troende människor, som anser att det är syndigt och omoraliskt med homosexualitet och att homosexualitet aldrig kommer att tolereras i landet. För detta har han bland annat uppmanat — i religiösa övertygelsers namn — till förföljelse av homosexuella; homosexualitet i alla former och uttryck är uttryck för ondska och emot Gud.

Jag kan inte annat än instämma i Andre Banks mening att Jammehs uttalande är paranoid och oroväckande. Gambias president är en hatets demagog och apologist. Och han är inte ensam. Hatet finns överallt. Dessa åsikter florerar även i Sverige, och de växer i sin extremism. De finns nära oss, här i Västerbotten. Vi kan möta dessa hatare i bland annat kommentatorsfälten på Västerbottens Folkblad och Västerbottens Kuriren. Extra tydligt var det kring kommentarerna runt Pride i Folkbladet. Med tanke på vad de släppt igenom vågar jag inte ens tänka på vad de stoppat.

Det värsta hotet mot mänskligheten är inte homosexualitet. Det är intolerans.

Snyggt och bra!

Av Daniel Nyström, 30 september 2013 kl 17:13, Bli först att kommentera

Vänsterns Studentförbund (VSF)
på Umeå Pride 2013.

Det var härligt att se att så många människor deltog i Prideparaden, trots det kyliga och osäkra vädret. Gemensamt stod vi upp för alla människors lika rätt, jämlikhet och kärlek. Tusentalet var vi. Nästa år blir vi fler!

Jag vet att jag kan verka jävig, men detta hade jag tyckt oavsett vilken organisation som stod bakom det: Vänsterns Studentförbund Umeå (VSF Umeå) hade den i särklass snyggaste banderollen. Utseendet i kombination med budskapet gjorde den till den i särklass bästa också:

Krossa alla heteronormer — kärlek finns i alla former.

Vackert!

Homosexualitet är onormalt

Av Daniel Nyström, 29 september 2013 kl 15:37, 15 kommentarer

Igår delade jag med mig av mitt liv och mina erfarenheter som homosexuell. Jag var inbjuden av Svenska kyrkan att i Umeå stadskyrka, på Kärlekens mässa dela med mig av mig. Prästen Susanne Dahl som bjudit in mig inledde Gudstjänsten. Min berättelse finns att läsa senare i inlägget. Den bygger delvis på den debattartikel jag tidigare skrivit (främst mittenpartiet).

Det är ingen underdrift att säga att det bitvis var tungt. Jag grät. Offentligt. I Kyrkan. Men jag grät inte ensamt. Jag var en främmande fågel i kyrkan, men jag kände mig välkommen. Tack för att jag fick komma.

Jag vill även utan inbördes ordning tacka Ola, Mattias, Christian, Liza och Johan för det stöd ni varit.

Följande var utgångspunkten för det jag delade med mig utav:

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.
Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.
Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.
För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.
Det handlar om vilja. Det handlar om val.

Jag heter Daniel Nyström och är vice ordförande för RFSL Umeå.
Men här i dag representerar jag inte RFSL – jag representerar endast mig själv
Och denna syn på homosexualitet fanns runtom mig när jag växte upp.

Jag mötte den överallt där jag fanns:
I skolan, hos släkten, på konsum, i lekparken, på praktikplatsen.
Överallt. Och jag sa inte ifrån.
Jag var ensam. Svag. Jag var rädd.
Och jag visste att något var fel.

Det kan verka konstigt att på en kärlekens mässa
ta sin utgångspunkt i hatet och i fördomarna.
I självbegränsningar och i rädsla.
Men det är där historien börjar, för mig.

I det försåtliga. I den oförsiktiga obetänksamheten.
Det är av denna anledning jag har blivit inbjuden att prata idag.
Min historia. Den som jag valde att ge till dem som ville läsa mina ord.
De fick se in i delar av mitt liv. Min berättelse.

***

Min berättelse handlar om de murar som beskär mitt liv, min frihet och min möjlighet att älska. Jag har valt att börja min berättelse i samtalet jag hade med min syster. Det samtalet ringar in allt.

Min syster, hon hade nyligen blivit mamma. Hon var så stolt.
Någon hon längtat efter hade kommit: Elias. Hennes ögonsten.
Hon hade lyckats.
Vi pratade om Elias och hans charmiga sätt, när Veronica plötsligt glatt utbrister:
”När han växer upp kommer han att få många tjejer”. Det är där det börjar.

Jag minns tiden på lågstadiet. Jag kände sig stor när jag gick in genom skolans portar.
Det fanns en grad av stolthet i det.
När helst tillfälle gavs retades vi pojkar med flickorna.
Lärarna sa att vi gjorde det för att ”Vi ville ha dem.” ”Vi tyckte om dem.”
Vår lek var en ritual inför vuxenlivet. En pardans.

Sexualundervisningen på högstadiet förklarade detta närmare.
Klassen delades upp och vi killar fick lära oss varför vi hade en snopp:
Penis och slida hör ihop och målet med livet är att skaffa barn.

Läraren berättade i förbifarten att det fanns något som kallades homosexualitet.
Han tillade med en lättnadens suck att han minsann ser att ingen av oss är bögar.
Där satt jag.

På min 18-årsdag ringde farfar för att gratta mig. Han hade åkt in på sjukhuset igen.
Slutet hade närmat sig. Denna gång låg han inför döden.
Det var bara dagar kvar.

Dagar blev till timmar.
Han klappade mig på handen och frågade om jag hade en flickvän.
”Nej, inte ännu.” sa jag.
Han förklarade då för mig att jag är en fin kille som snart kommer hitta en fin tjej.
Jag instämde. (Jag ljög för honom.)

Under hela min uppväxt hade mamma pratat om barnbarn.
Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Farfar.
Ja alla.
I mammas röst kunde jag höra längtan
över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”Farmor”.

***

Jag minns min ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det.
Jag skämdes.
Jag hoppades för allt i världen att det var en fas.
Att det skulle gå över.
Att jag skulle bli frisk.
Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot.
Jag tänkte på målet med livet: att bli med kvinna och med barn.
Jag insåg att jag skulle svika henne.

På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant.
Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel.
Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem,
den dagen när jag väl hade kommit ut?
För att komma ut skulle jag göra.
Det hade jag bestämt.

Det mognade och den 21 april 2001 var det dags.
Jag gick ut från mitt rum. Jag omfamnade mamma.
Jag grät och berättade mitt livs största hemlighet:
Att det var något fel på hennes son
Att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det.

Under hela livet fram till och med den punkten
hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel.
Jag var fel.
Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall? Trots att jag va fel.
För henne var allt annat uteslutet.
Jag var och förblev hennes barn.

På sommaren samma år deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm.
Solen sken och jag var så stolt.
Modet. Att våga.
Det var häftigt.
Min början på frigörelse.

Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage.

Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa.
Jag lät mig motvilligt övertalas.

***

Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.

Normer är osynliga regelverk och de får konsekvenser — på riktigt!
Dessa styr allas våra liv och beteenden.

Men mitt liv har lärt mig att förändring är möjlig.

***

Störst av allt är kärleken.
Det är genom kärleken till din näste. Din omtanke för andra.
Att du ser människan.
Det är det som håller oss samman.

Det ger glädje, hopp och förståelse.
Det skapar modiga människor som vågar och kan.

Att kunna ta det där extra steget
i vetskapen om att någon finns där
för att ta emot om fallet kommer.

Det är ovärderligt. Det gör förändring möjlig.
Men det är också ett ideal.

Ideal är en sak, verklighet en annan.
Som i alla sociala sammanhang finns där smolk.
När trångsyntheten och hatet gör entré på våra gator och torg.
När den oförsiktiga obetänksamheten hemsöker köksbordet
Eller dyker upp i det vardagliga samtalet, måste vi säga ifrån.

Den stilla tystnaden är ett samtycke (det har jag lärt mig).
Det är det som gör tystnaden så farlig.
Det är därför vi måste säga ifrån: Visa att vi finns och kräva vårt människovärde.
Det är därför tillfällen som Pride är så viktiga.
Det är därför vi är här idag. Tillsammans.

Jag kom till en gräns för när näven där i fickan inte kunde knytas hårdare.
Jag höjde min röst. Visade att jag fanns.
Jag har valt att se mig själv och mitt värde.

Mitt val har gjort mig starkare.
Det har givit mig kraft att se, erkänna och lyfta andras värde.
Kärlek och jämlikhet.

Bara genom att jag står här idag. Inbjuden.
Visar att förändringen är här
Och att en annan värld är möjlig.

***

Jag vill avsluta med att rikta några ord till minnet av min farfar.
Han som borde fått men aldrig fick veta.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.

Etikett: Bög

Bög? Flata? Transperson? Kom igen!

Insändaren

Kärlek, homohat och rövhål

Självförsvar mot övergrepp

Det är bögarnas fel

Nostalgi: Musik

Hatets apologeter och demagoger

Snyggt och bra!

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt

Presentation

Senaste inläggen

Sorterade artiklar

Arkiv

Senaste kommentarerna

Sök

Nytt från vk.se