Etikett: Främlingsfientlighet

Rasister, välkomna till Umeå?

Av , , 1 kommentar 18

Öppet brev till Folkets Hus, Umeå

Avsändare: Fanny Eriksson och Daniel Nyström

Daniel Nyström Fanny Eriksson

Daniel Nyström (v) och Fanny Eriksson (s)

På Lördag kl 14.00 ska Sverigedemokraterna ha ett öppet möte på Umeå Folkets hus. De beskriver mötet som informativt, men även som en uppstart och att man bör komma om man själv kan tänka sig att engagera sig i partiet och stå med på partiets listor inför valet. Det är väldigt mycket tankar som dyker upp i samband med detta. Vi tänker på alla de 3000 Umeåbor som manifesterade mot nazism och rasism i höstas, och den tydliga markeringen Umeå försökt att göra kring att här är minsann alla människor lika värda. Det var inte heller länge sedan Svenska motståndsrörelsen attackerade barnfamiljer och gamla med flaskor och bomber i Stockholm. Med detta färskt i minnet sticker det extra mycket i ögonen att se att Folkets hus, är stället som upplåtit lokaler till detta uppstartsmöte för SD, Folkets hus, som är arbetarrörelsens, socialdemokraternas och vänsterns rörelsevärdegrund.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, och det tycks många glömma idag. Kanske glömmer även Folkets hus? Att Sverigedemokraterna kallas för rasister är inte bara något slagkraftigt som politiska motståndare använder sig av, utan är även något som man faktiskt rent vetenskapligt studerat och kommit fram till. Vi vet inte om ni hört detta, men SD menar helt uppriktigt att varje människa föds med en nedärvd essens som gör människan till skapare, bärare och försvarare av sin kultur med en naturlig lojalitet mot sin nation. På samma vis ser Sverigedemokraterna att om du är född muslimsk innebär det per automatik att du blir en skapare, bärare och försvarare av den kulturella yttringen med en naturlig lojalitet (och hamnar i konflikt med den svenska nationen). Detta är alltså i någon mening biologiskt betingat/determinerat beroende på vart i världen någon är född och under vilken kultur människan född till att skapa, bära och försvara. Vid en första anblick kanske detta inte låter alltför rasistiskt? Men definitionen av rasism är en rasmässig förståelse av människor indelad i skarpt avgränsad oförenliga grupper (kulturell eller biologisk), där en uppdelning mellan människor görs beroende på vart man kommer ifrån, och sedan en rangordning av densamma (som rasmässigt bra och dåliga människor, ett bra eller dåligt kulturellt underlag och så vidare). Denna typ av rangordning är något som vi väldigt tydligt kan se hos SD, dels genom att lyssna på dem i den offentliga debatten, dels genom deras principprogram, och även genom alla dessa ”skandaler” man varit inblandade i.

Ser vi en historisk parallell är den tydlig till det som i rasistisk ideologi kallas rassjälen. Det är något som innebördsmässigt står nära vad SD kallar för nedärvd essens. Rassjälen kopplas samman med dig som individ, du ärver den och är en del av en större mystik som binder dig samman med andra människor med samma essens. Detta menar SD är fallet (även om de inte använder ordet ”rassjäl” i sitt partiprogram, utan just ”nedärvd essens”). Det är därför det i en sverigedemokratisk världsbild blir hotfullt när människor med skilda kulturer kommer till Sverige, då dessa anses kontaminera den svenska rassjälens renhet. SD beskriver hur människan i grunden är oföränderlig. Den nedärvda essensen (återigen en biologisk dimension) går bara att undertrycka till en viss gräns, enligt partiet. Den nedärvda essensen är där och den styr individen. En människas essens byts aldrig ut, men kan blandas ut (jämför med föreställningen om rasblandning).

För inte länge sedan (bara någon vecka) gick SD:s rättspolitiska talesperson ut och sa att våldtäkter är ett uttryck för muslimsk kultur. Tidigare har han anfört att muslimer inte är välkomna i Sverige på grund av sin undermåliga kultur. Denna åsikt är inte unik för den rättspolitiska talespersonen, utan delas av partisekreteraren, partiledaren, Kent Ekeroth med flera partitoppar. Att detta uttalande dessutom skulle vara något av en egenart vet vi alla inte är fallet. SD visar oss om och om igen att de är ett parti som bygger på en rasistisk ideologi, och att hur mycket Jimmie och gänget än försöker att göra partiet ”rumsrent” så kommer man inte att lyckas, just på grund av den anledningen att ideologin bygger på de icke rumsrena tankarna om alla människors olika värde, beroende på den biologiska essensen.

Vi har reagerat starkt på att Sverigedemokraterna i helgen ska få bruka arbetarrörelsens lokaler. Folkets hus är ett ställe där alla människor ska känna sig välkomna, och som ska främja landets demokrati och mötesmöjligheter. Det som inte ska vara välkommet är däremot hat och intolerans. Rasism. Man ska kalla saker vid deras rätta namn, sa en gång en svensk statsminister. Och SD är rasister. Rasister har inget i arbetarrörelsens lokaler att göra. Det är inte för sent att stänga ute dessa rasister i kylan!

Kritisk ras- och vithetsforskning

Av , , 3 kommentarer 33

Texten nedan innehåller en rätt hög språknivå. Den är menad att hamna under en egen rubrik på min blogg. Jag ville behålla kommentatorsmöjligheterna och därför kunde jag inte skapa den som en undersida. Västerbottens-kuriren har satt in en spärr mot det, som mot mycket annat. Jag förstår inte varför VK vill begränsa möjligheterna att använda bloggen konstruktivt. Men åter till sak: Eftersom det här var tänkt för en egen undersida och inte direkt på min blogg så ska detta inte ses som ett vanligt blogginlägg.

Vill du hitta till hela uppsatsen som blogginlägget är taget ifrån kan du titta här: Det beslöjade partiet.

Trevlig läsning!

Syftet med texten nedan är att ge dig verktyg att förstå och avslöja rasism

Ras som social konstruktion och kategori

Framöver kommer det språkligt konstruerade begreppet ”ras” att användas som kategori för att beskriva sociala relationer i ett rasifierat samhälle. Historiskt har rasbegreppet varit närvarande i konstruktionen av samhällen och där bidragit till uppdelningen mellan ”vi” och ”dom” – en struktur som närt sin legitimitet utifrån förmenta förställningar om människors olika biologier (de los Reyes och Kamali 2005). Raser är dock ingen biologisk realitet baserat i fysiskt urskiljbara genetiska skillnader. Det är en fråga om sociala konstruktioner, där rasdifferentieringen är såväl en ideologisk konstruktion som en social praktik, som inte kan reduceras till en i raden av kulturella egenskaper som tillskrivs människan (Molina 1997).

Inom den kritiska rasforskningen framförs en grundläggande kritik av etnicitetsbegreppets teoretiska gods. Enligt rasifieringsforskare brister etnicitetsforskningens perspektiv i förmågan att tolka och klargör för differentierade etniska identiteter. Enligt kulturgeografen Irene Molina (2005) har etnicitetsforskningen visat sig ointresserad av att studera den historiska, ideologiska kontinuiteten mellan rasbiologiskt tänkande och kulturrasism, där det förstnämnda inbegriper det tankegods som sanktionerade den koloniala expansionen – vars kvardröjande effekter än idag kan studeras – och det sistnämnda verkar marginaliserande för invandrade från i synnerhet utomeuropeiska länder. Den kulturellt betingade rasismen omfattar en betraktelse av den egna etniska gruppens/rasgruppens kulturarv som överstående andra kulturers och är ett av rasismens möjliga uttryck (Dovidio et al. 2010). Den kulturrasistiska idén utgår ifrån att människor kan delas in i essentiellt differentierade kulturer i en kulturell rangordning. Den kulturessentialistiska[1] synen erkänner ett kulturellt särartstänkande vilket medför att individer med annan bakgrund än den inhemska kulturaliseras. Dessa människor föreställs och tillskrivs tillhöra särpräglade kulturella system och reduceras till bärare av vissa föreställda kulturella egenskaper (Kamali et al 2006; Sawyer och Kamali 2006). Kulturrasismen leder i detta till samma separatistiska tankar som rasbegreppet utgjorde.

tabell-1-om-rasism

Ekström von Essen och Fleischer (2006) menar att begreppet etnisk kommit att ersätta begreppet ras, och att kulturell identitet används istället för begreppet rassjäl[2]. De brittiska forskarna Susan Smith (1989) och Paul Gilroy (1987) anför också att ras som begrepp har omskapats och reducerats till ett kulturellt betingat fenomen, som inneburit att ras givits en ny innebörd som är synonymt med etnicitet. Kulturvetaren Lawrence Grossberg (1992) anför att ett fokus på kultur snarare än ras vänder bort uppmärksamheten från rasismen och därmed förhindrar ett arbete mot vit överhöghet och rasism. Molina (1997, 2005) anser att omförhandling av rasbegreppet inneburit att maktasymmetrier i rasismens fotspår beslöjats genom användandet av eufemismer som xenofobi, främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Inom forskarvärlden finns dock en konsensus om att ras som biologisk kategorisering saknar vetenskaplig relevans i förklaringen av sociala beteenden, men betraktas av bland annat rasifieringsteoretiker som en lämplig och tillämpbar kategori i analysen av socialt konstruerade maktrelationer som uppstått i sin historiskt biologiska kontext. Ras har som konstruktion legitimerat skilda gruppers maktutövning, vilket inneburit att rasideologier givit materiella återverkningar i människors liv (Molina 1997).

I ett rasligt maktsystem är ras en viktig kategori för själva strukturen på alla samhällsnivåer, och att synliggöra ras som ideologi menar Molina (1997) innebär ett erkännande att kategorin har en funktion i produktionen av sociala meningar och hur föreställningens konsekvenser påverkar människors vardag till den grad att det anses som något naturligt.

Förutom ras är begreppet ”vithet” av vikt. Med utgångspunkt i ras som en social konstruktion blir vithet en föreställning som bygger på rangordnande system av fenotyper, sammankopplat med uppfattade geografiska förhållanden och genetiska ursprung (Molina 2010). Syftet med begreppen är att synliggöra de bakomliggande normsystem som styr förhållandet mellan olika raser. I detta konstitueras vithet som en priviligierad och överordnad position inom en rasmaktsordning, som i likhet med könsmaktordningens görande av maskuliniteten till den överordnade och priviligierade positionen jämte femininitet. Det finns dock inte bara en typ av vithet eller icke-vithet på samma sätt som det inte finns bara en typ av manlighet eller kvinnlighet (Alcoff 2006; de los Reyes et al. 2006; Hübinette et al. 2012). De differentierade typerna skiftar i en glidande skala, men båda måste förhålla sig till de existerande maktordningarna för kategorierna ras och kön. Inom detta finns dominanter som äger hegemoniska positioner, exempelvis hegemoniska maskuliniteter. På motsvarande sätt finns hegemonier som uttrycker ett eller flera dominerande sätt att vara vit (Connell 2008; Hughey 2010).

Som särskiljande mellan å ena sidan ras och kön och den andra sidan etnicitet och genus, är att de första utgörs av förkroppsligade kategorier medan de sista är de sociala och kulturellt konstruerade sätten att vara endera svensk eller annat respektive att vara man eller kvinna. Det innebär att ur ett rasligt perspektiv kan en person som är icke-vit göra svenskhet på precis samma sätt som en kvinna kan göra maskulinitet, men med förhinder. De yttre, fysiska markörerna kommer att begränsa möjligheten att dels tillerkännas svenskhet respektive manlighet. På grund av kroppsliga karaktäristika döljs helt eller delvis de sociala och kulturella praktikerna som konstituerats genom individens varande (Jackson 1999; de los Reyes et al. 2006; Hübinette et al. 2012). Enligt Sara Ahmed (2011) innebär vithet med tillhörande makt en position som ger ett större handlingsutrymme i rummet, något som gör att en kropp som inte definieras som vit har en högre viskositet och är ständigt betraktad, medan den som uppfyller kriterierna för en vit kropp rör sig utan större hinder och ej under betraktelse.

I görandet av ras är språket en viktig kategori. Tobias Hübbinette et al (2012) menar att det i den mediala rapporteringen genom beskrivningar som ”icke-svenskt utseende”, ”invandrarutseende” och ”utländskt utseende” ges en beskrivning att kombinationen icke-vit och svenskhet inte är en möjlig kombination, där ”etnisk svensk” är ett annat uttryck för ”vit svensk”. Språkets rasifiering innebär förväntningar på språkförmåga genom yttre markörer, där en vit kropp förväntas kunna tala bra svenska medan en icke-vit kropp inte förväntas tala bra svenska. Hübbinette et al menar att detta ger ett extra bekymmer för blandade, adopterade och andra generationens medborgare som inte bär ett etniskt svenskt utseende, det vill säga vitheten. Bemötandet kan vara i form av beröm för deras goda uttal eller att de blir tilltalade på engelska istället för svenska, något författarna menar indikerar att svenskhet och förmågan att tala det svenska språket är intimt förknippat med vitheten. Molina (1997) anger som exempel när hon problematiserar begreppet ”invandrare” (hon föreslår istället ”invandrade”) hur en individs för- och efternamn har betydelse för betraktelsen av personen i fråga. En person med ett svenskklingande efternamn betraktas inte som invandrare även om denne är född utomlands och nyligen flyttat till Sverige, medan en person med ett namn som inte betraktas som typiskt svenskt ses som invandrare även om denne är tredje ledet som bor i Sverige.

Svenskhet som kategori betraktas också som en social konstruktion, skapad historiskt och socialt i specifika kontexter, för att inarbeta för kategorins essentiella innehåll som särskiljande kategori. Det innebär att svenskhet som något medfött, äkta, som kontinuerlig berättelse, aldrig existerat, utan fylls med innehåll varefter det definieras.

Svenskhet som position i ett maktlandskap innebär ett nyttjade av den maktposition som föreställningen och det ideologiska ramverk som omgärdar den tänkta svenskheten medger. Kulturgeografen Katarina Mattsson (2005) argumenterar för att oavsett om dessa förutsättningar är reella eller inte, saknar det betydelse eftersom effekterna därav får faktiska konsekvenser i människors vardag. Hon menar att de idéer som omgärdar uppfattningen om svenskhet som skarpt avgränsad social position – att de som uppfyller vithetsnormen – ges tillträde till sammanhang som är stängda för övriga. Denna positionering kan vara diskursiv och symbolisk men kan även vara kroppslig, där uppdelningen av svensk och icke-svensk görs utifrån förmenta yttre drag.

Denna position innebär också att enskilda medlemmar av kategorin måste av andra uppfattas och klassificeras som svenskar. Hur positionen och kategorin konstrueras är beroende av sammanhang och sociala relationer, och är direkt kopplat till den priviligierade gruppen som har makten att definiera och kategorisera, som i sammanhang ”svenskar” och ”svenskhet” utgörs av ”svenskar” och ”vita” (Mattsson 2005).

Rasifiering

Inom såväl den svenska forskningen som den svenska politiska debatten är rasifiering som teoretiskt begrepp och analytisk ansats relativt nytt. Inom internationell forskning, företrädelsevis brittisk och fransk postkolonialforskning – som genom att studera den europeiska industrialismens och kolonialismens kvarvarande effekter på världen, analyseras kulturella effekter och arv, maktrelationer och maktasymmetrier som följer av kolonialism och imperialism – är begreppet vanligare. Framträdande forskare inom denna tradition är Robert Miles (1989), Susan Smith (1989), Paul Gilroy (1987), Edward Said (1978) och Frantz Fanon (1961). Särskilt betydelsefull för den svenska rasifieringsforskningens framväxt tycks vara den brittiska forskningen, företrädd av bland annat forskarna Robert Miles, Susan Smith och Paul Gilroy.

Definitioner och tidigare studier

Begreppet rasifiering användes redan 1961 och då med en delvis annan innebörd än idag, av den framlidne postkolonialisten Frantz Fanon i hans bok Jordens fördömda (1961). Enligt Fanon möjliggjordes kolonialismen genom en rasifiering av tanken som effektivt kontrollerade befolkningen i kolonierna från att frigöra sig från kolonialismen. Han menade att denna ”rasifiering i tanken” innebar att den svarta befolkningen ser sig själv ”med den vite mannens ögon”, något som möjliggjorde kontroll och underordning. I hans teorier framträder tydliga psykologiska inslag om hur tankevärlden styr och ger effekt på materiella förutsättningar. Bland annat ämnade han förklara den enligt honom felaktiga föreställningen om att Afrika innan och under kolonialismen tidevarv saknat kultur.

Det teoretiska godset har med tiden utvecklats från Fanons individuellt orienterade, psykologiska begreppsdimension till en strukturalistisk ansats. Sentida teoretiker har använt begreppet för att bland annat förklara arbetsmarknadens och bostadsmarknadens strukturella segregering. Den innebörd som rasifiering har idag anlades av sociologen Robert Miles i och med boken Racism (1989/2007), i vilken han ger begreppet sin definition och operationaliseringen som en process där social signifikans sammankopplas med biologiska (vanligtvis fenotypiska) mänskliga drag, på grundval av att de människor som uppvisar denna karaktäristika innehar specifika egenskaper som ett distinkt kollektiv. I boken analyserade Miles arbetsmarknadens funktion och migranternas möjligheter utifrån dess stratifiering, och fann att där inte bara fanns en klassmässig indelning utan även en raslig fragmentering av arbetarklassen. I detta förstås den rasifierande fragmenteringsprocessen inom arbetarklassen som helhet hur ras omförhandlas till en fraktion, ett lägre strata inom arbetarklassen – de rasifierade individerna (Miles använder begreppet rasifierade migranterna) blir en underordnad kategori och klass inom arbetarklassen – och med detta ges en materiell funktionell process och dimension inom det kapitalistiska systemet. Förutom Miles definition har Bob Carter, Marci Green och Rick Halpern (1996) definierat rasifiering delvis annorlunda. De menar att rasifiering utgör de processer genom vilka sociala relationer människor emellan blir konstruerade utifrån kulturella och biologiska egenskaper, på ett sådant sätt som innebär avgränsade differentiella sociala kollektiv, såsom kollektiv baserade på ras. Den definition Miles presenterar av rasifiering tar sin utgångspunkt i en process där individer rasifieras medan Carter et al. definierar rasifiering som en samhälleligt organiserad process. I båda definitionerna återfinns skiktskapande processer för indelning i hierarkiska system baserade i föreställningar om essentiella rasskillnader, där den första definitionen ges i hur människan rasifieras och den andra i hur samhället rasifieras.

Robert Miles har mött en hård inomvetenskaplig kritik mot sin tillämpning av det teoretiska perspektivet inom sin arbetslivsforskning, som Paul Gilroy (1987) menar reducerar rasism till en falsk föreställning, som en konstruktion som finns i tanken (som därmed skulle kunna informeras bort) och dessutom tillskrivs en underordnad roll jämte klassfrågan i analysen av de rasifierade relationerna. Gilroy anser förvisso att klass utgör en viktig kategori i analyserna, men att rasaspekterna inte kan subordineras klass, och anför att de europeiska kapitalistiska samhällena genomgått en betydande strukturell förändring som väsentligt påverkat arbetsdelningen och de sociala relationerna på arbetsmarknaden – i och med att nya yrkesgrupper beretts tillträde är inte den vita arbetarmannen längre den ensamt centrala aktören, något som skulle göra nya teoretiska ansatser och modernisering av traditionell marxism nödvändig (Gilroy 1987).

I sin kritik riktar sig Gilroy inte bara mot det brittiska socialdemokratiska partiets[3] föreställning om rasismens förmenta mentala ideologiska dimensioner, utan menar att hela vänstern misslyckats i att förstå och analysen av hur ras konstitueras, samt att den bidragit till problemet. Kritiken till trots väljer Gilroy att ställa ras och klass vid varandras sida som politiska kategorier, men understryker att kategorierna alltid varit sina egna men att de historiskt gripit in i varandra. Han understryker vikten av att studera migration i sitt historiska sammanhang för rasistiska ordningar och rasifierade relationer ska kunna analyseras (Gilroy 1987). Precis som Gilroy anser Irene Molina (2005) att rasifieringen är en form av kategorisering eller tankemodell som innehåller sociala relationer och makthierarkier. Processens människosyn legitimerar en social rangordning av individer utifrån olikartad karaktäristika med avseende på såväl biologiska som kulturella praktiker. Det medför att de enskilda individernas beteenden och uttryck kommer att tolkas tillhöra specifika etniska grupper, kulturella fraktioner och geografi. I forskning av Jenny Kallstenius (2007) finns ett liknande resonemang där kallad symbolisk polarisering och innebär att individer knutna till platser, grupper med mera tillskrivs symboliska värden och karaktäristika.

Det rasifieringsteoretiska perspektivet fick sitt stora genomslag inom svensk forskning i och med kulturgeografen Irene Molinas avhandling Den rasifierade staden (1997). Avhandlingen finner sin utgångspunkt i det nationella (ideologier, struktuer, Folkhemmet, diskurser om den Andre och bostadspolitiken i Sverige under 1900‑talet), det urbana (Uppsala och hur staden rasifieras på grund av bostadsmarknadens och stadens bosättningsmönster) och lokala (det sociala rummets rasifiering, symboliska gränsdragningar och intervjuer). Tidigare hade perspektivet används för att analysera arbetsmarknadens funktionssätt och hur kollektiv formeras inom ett rasifierat arbetsliv, något Molina testade mot staden i analysen av geografisk lokalisering inom det urbana rummet och exkluderingen av samhällets medlemmar genom spatial rasseparation. Avhandlingens inspirationskälla är, enligt författaren, Susan Smiths studie The politics of ’race’ and Residence: Citizenship, Segregation and White Supremacy in Britan (1989). Både Smith och Molina resonerar i termer av att den rumsliga uppdelningen av individer i samhället har genom historien fyllt rollen som en upprätthållande faktor i åtskillnaden mellan definierat etniska grupper, och givits sin tåga av samhällsinstitutioner, understött av lokalsamhället i vilket den vita överlägsenheten stadfästs genom en uppsättning rasifierade relationer. Den rumsliga segregationen är dock i sin konstruktion och beskaffenhet mer än en geografisk separation, enligt Smith. De åtskiljande samhällsstrukturerna fungera som en intrikat väv sammansatt av det Molina sammanfattar som ”ekonomiska institutioner, sociala relationer och vanor, politisk makt, lagar och ideologier” (Molina 1997, s. 61), och menar vidare att detta visar på rasojämlikheter befästs politiskt, socialt och ekonomiskt i det brittiska samhället längs rasmässiga markörer, men att det även i Sverige på senare tid tydligt uppstått rasmässig spatial separation. I sin avhandling framhärdar också Molina vikten av ett intersektionalistiskt[4] angreppssätt, att sammanföra konstruerade rasrelationer med andra förtryckande strukturer:

”Strukturer av klass, rasism, kön och sexualitet kan inte behandlas som ’oberoende variabler’, eftersom förtryck utifrån en av dessa sociala dimensioner finns inbyggda i, och griper in i de andra” (Molina 1997, s. 52).

På 2000-talet har bland annat Tobias Hübinette studerat den rasifierade kroppen i Rasifierade erfarenheter och transrasiala identifikationer i utlandsadopterade svenskars självbiografier (2007) och använder rasifiering som centralt begrepp enligt:

”Den rasifierade kroppen är den kropp som i första hand markeras och läses utifrån sin mer eller mindre föreställt bristfälliga anatomiskt-visuella icke-vithet, och som en representant för en icke-västerländskhet associerad med primitivitet och barbari. /…/ Den rasifierade kroppen kan också med fördel jämföras med den bekönade eller genusifierade kroppen som genusvetare studerar, och faktum är också att båda dessa kulturellt överladdade kroppar enligt feministiska forskare ofta möts intersektionellt” (Hübinette 2007, s. 108 f).

Hans studie riktar sig mot utlandsadopterade, deras förhållningssätt till sitt utländska utseende, den icke-vita kroppen och det svenska samhällets mottagande. Hörnstenen i Hübinettes tolkning av rasifiering är en kategorisering på basis av yttre drag hos den enskilda individen som särskiljer denne från majoritetsbefolkningen, resulterande i exempelvis utfrysning och mobbning i skolan. I anknytning till skolan som central fysisk mötesplats i samhället och för konstruktionen av sociala relationer, genomfördes en rapportstudie på högstadieelever på en högstadieskola i Umeå. I VFU-rapport Den segregerade skolan: En studie i rasifiering (2012) intervjuades högstadieelever som ombads att bland annat definiera svenskhet, svensk kultur, beteenden och framtidsutsikter. I rapporten framträdde rasifierade relationer och rasföreställningar som tog sig såväl biologistiska som kulturrasistiska uttryck, där svenskar beskrevs som smartare, lugnare och mer initiativrika, i kontrast till den invandrade individen. Den invandrade ställdes utanför sammanhang, stigmatiserades och behövde anpassa sig och bli svensk (Nyström 2012).

Det rasifieringsteoretiska perspektivet

Rasifieringsteori är inget sammanhängande teoretiskt fält som utgörs av en sammanhållen avgränsad teori. Det är snarare frågan om ett område av flera teorier kring rasismer och rasforskning inom främst en kritisk idétradition, som har sitt fokus på hur ras konstrueras socialt. Begreppet rasifiering föreskriver precis som begreppet genusifiering ett tillstånd som inte är, utan en görande process där något som ännu inte existerar uppkommer. Den grammatiska endelsen ‑fiering pekar på detta skapande – själva aktionen och processen bakom de mekanismer som konstruerar rasistiska uttryck, såsom rasindelningar, stigmatiserande rasistiska praktiker och rasdiskrimineringar – inom ramen för de sociala praktiker som skapar en rasistisk samhällsordning. Rasifiering kan därför sägas stå för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som innebär konstruktioner av rasregelsystem; en social rangordning som naturaliseras i samhället genom en essentialistisk människosyn (Molina 2005).

Sedan andra världskrigets slut har vetenskapen i generell mening uttryckt att det inte finns några genetiska skillnader mellan människor som kan ge sin förklaring i rasbiologiska termer. Detta perspektiv har givit en syn på rasismen som ideologi som något eget och förgånget, avskilt från det vardagliga och den diskriminering som förekommer i samhället. Trots rasbegreppets ifrågasatta status har den en funktion i förståelsen av de maktrelationer och maktasymmetrier som uppstår i samhället (Molina 2005). Som teoretiskt perspektiv beskaffad är rasifiering en socialkonstruktionistisk teoribildning som tar sin utgångspunkt i att ras är en social konstruktion och syftar till att se ”hur, varför och med vilka effekter sociala meningar förknippas med rasmässiga särdrag” (Molina 1997, s. 57). I den sociala konstruktionen uppbärs ras av och definieras genom föreställningar. Det innebär att det enligt det teoretiska perspektivet inte existerar några faktiska raser som meningsfulla biologiska kategorier, men däremot att ras som kategori är meningsfullt för att förstå rasismens ideologi och sociala praktik, dess olika former av rasdiskriminering och rasexkludering som förekommer i samhället (Molina 2005).

Bakom rastänkandets konstituerande och kontinuerlighet står, enligt Molina (2005), förställningar och myter, ett rasteoretiskt perspektiv som tidigare genomsyrat och fortfarande genomsyrar samhället och den etablerade forskningen. Rasifieringen på den samhälleliga nivån är en strukturell och hierarkisk process närd av föreställningar om rasskillnader, medan på den individuella framträder en rasifiering av sociala relationer mellan enskilda människor. De båda processerna är beroende av varandra (Molina 2005).

Rasifiering är alltså den process som socialt konstruerar rasföreställningar utifrån skillnader som fästs på yttre markörer. I detta är ras inget naturligt varande eller evigt, utan något som görs genom en rasifieringsprocess. Rasifieringen beskriver de diskursiva processer och konstruktionsmönster som styr rasidentiter formering och innehåll, såväl socialt som ideologiskt, där själva identitetskonstruktionen innebär en utvidgning av de processer som syftar till avhumanisering och rasism i sådana relationer, sociala praktiker och gemenskaper som tidigare saknat sådan definition eller raslig social rangordning (Molina 1997, 2005). Analysen av denna diskusurs är av stor vikt eftersom görandet av ras präglar och genomsyrar hela samhället och historieskrivningen, till den grad att det naturaliseras och internaliseras hos individer som osynliga mönster av strukturell odefinierbar diskriminering (Molina 1997, 2005, 2008). Det rasregelsystem som konstrueras är i sin essens en hierarkisering av kollektiv som skapats ur rasföreställningar om tillhörigheter och kategorier där maktasymmetrier utestänger människor ”vare sig det handlar om privilegier associerade till vithetens hegemoni eller diskriminering och exkludering av dem som definieras som icke-vita” (Molina 2005, s. 95).

Fotnoter

1.   Essentialism innebär en uppfattning av somliga egenskaper som väsentliga för varelsen eller objektet. Essens är den innersta kärnan eller värdet; det väsentliga och karaktäristiska, gemensamt evig och den oföränderlig grundform som finns hos varelsen eller objektet. I denna mening blir essens starkt meningsbärande som en till individen knuten, från födseln given och nedärvd kod. Konkret innebär denna essens att som född svensk (född av föräldrar vars historiska rötter finns i Sverige) är individen bärare av den svenska etniciteten, kulturen, historien, myterna, känslan av samhörighet med folket (andra svenskar) och den egna nationen. [tillbaka]
2.   Innebörden för rassjälen sammankopplad med föreställt yttre karaktäristiska beskriver Ekström von Essen och Fleischer (2006): ”Ju vitare hud, desto högre intelligens och kulturella egenskaper, ju mörkare hud, desto lägre grad av förnuft, civilisatorisk förmåga och kulturell nivå” (s. 32). Rassjälen är den som förbinder folk oavsett hur fjärran släktskapen är. Rassjälen ”tänker och reagerar på liknande sätt, utvecklar likartade kulturer, och lämnar dessutom typiska spår i historia, religion, filosofi, kultur och så vidare /…/ Rassjälarna [påminner] om en sorts högre medvetande.” (Olausson 2011). [tillbaka]
3.   Med det brittiska socialdemokratiska partiet avses Labuor Party[tillbaka]
4.   Intersektionalism eller intersektioanlitet är en samhällsvetenskaplig teori och ett analysverktyg för att studera olika former av maktstrukturer och maktordningar, och hur dessa samverkar och förstärker varandra. [tillbaka]

 

SD tystar motståndare

Av , , 6 kommentarer 28
Björn Söder

Björn Söder

Sedan tårtningen av Jimmie Åkesson har det rapporterats om rasistpartiet Sverigedemokraterna i massmedia. I SVT Debatt satt Sverigedemokraternas partisekreterare, Björn Söder, och ljög tills det att han blev blå. Han förnekade till och med att personer i SD:s partitopp handhaft järnrör i Stockholm (vilket vi alla vet har hänt). Inte rasist, men… (IRM) närvarade i studion i debatten mot Björn Söder. Efter debatten valde IRM att på sin internetplats publicera debatten och avslöja alla lögner Björn Söder kom med. Strax därefter utsattes sidan för en omfattande så kallad DOS-/hacker-attack som slog ut den antirasistiska nätsidan.

Men vi som står upp för människovärdet, demokrati och jämlikhet kommer inte att låta oss tystas. Som en reaktion har flera välbesökta nätsidor i en solidaritetsaktion valt att publicera det inlägg som rasisterna försökt stoppa. Bland annat valde nyhetssajten Politism publicera inlägget i en solidaritetsaktion och strax därefter utsattes även Politism för attacker. Senast i raden av nätsidor som i solidaritetens anda valt att publicera IRM:s inlägg är Centrum mot rasism. Jag kommer också här på bloggen publicera inlägget.

 

Det nedan återgivna stod på IRM:s sajt och missade du debatten i SVT kan du följa denna länk och se den bit som handlar om Sverigedemokraterna: SVT DEBATT.

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

Påstående nr 1:

Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.

Björn Söder: Det är rent nonsens.

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:

Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?

Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:

Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.

Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:

Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.

Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.

Sanningen: Öhh, jo det gör det (utdrag ur Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet):

Åkessons debattartikel i Aftonbladet

För att vara på den säkra sidan om SD:s syn på islam så har ni två citat till från partitoppen.

Rikard Jomshoff, Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson:

Jomshof

Björn Söder om nazism och islam:

Björn Söder

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING*** 

Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

 

Vardagens hjältar

Av , , 10 kommentarer 13
rhundradets-bild_23873755

Det var 1985. Högerextremismen var på frammarsch.
En tuff tant — en vardagshjälte i Småland — gör vad som kommer ann varje medmänniska: Stå upp för demokrati, människovärde och mänskliga rättigheter.

Det händer igen. Förändringens vind, den blåser kall. Det är som en ohejdbar storm av dårskap, dumhet och förringande som drar fram över Sverige. Det ska gråtas i riksmedia. Syndabockar ska hittas. Brösttoner tas till. Och nu intar etablissemanget försvarsposition. En av de sina har fått utstå en folkets mening: en tårta. De ställer sig upp bakom Jimmie Åkesson. Terrorismen måste stoppas!

För ganska exakt tre år sedan framlade jag en uppsats i Historia på Umeå universitet. Det var en så kallad komparativ diskursanalys, vilket innebär att jag jämförde två skeenden och analyserade hur riskmedia talade om dessa skeenden. Det jag jämförde var hur de politiska partierna Ny demokrati respektive Sverigedemokraterna beskrevs/omskrevs på ledarsidorna i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska dagbladet perioden efter respektive riksdagsval; 1991 för Ny Demokrati och 2010 för Sverigedemokraterna. Klart är att etablissemanget har förskjutits.

Förutom att de politiska skiljelinjerna mellan ledarskidorna påtagligt minskat från 1991 till 2010 sågs Ny demokrati och Sverigedemokraterna på olika vis. Det första är numera historia och kan lämnas därhän. Sverigedemokraterna däremot fördömdes av samtliga ledarsidor och tillskrevs etikett på etikett. Partiet bedömdes inte bara vara högerextremt utan även ett hot mot demokratin, eller som jag skrev i arbetet ”Sverigedemokraterna ses på som ett omöjligt parti, ett paria.” Men det var tre år sedan.

***

Idag är tongångarna en helt annan. Jimmie Åkesson tårtas och ur det svenska politiska etablissemanget springer den ena efter andra till försvar för de som bara tre år tidigare ansågs utgöra ett hot mot demokratin. Det är som ett politikens maraton. Lena Mellin menar att hon är beredd att dö för att Jimmie Åkesson ska få säga sin mening ostört och Mona Sahlin instämmer men är inte beredd att dö för Jimmie Åkesson. Den folkpartistiska tidningen Dagens Nyheter ansåg till och med att demonstrationsrätten borde inskränkas för att skydda demokratin. Och socialdemokratiska Aftonbladet låter oss veta att tårtningen var en terrorhandling. Den ena extrema yttringen efter den andra. Styrkta brösttoner och överdrifter. En kakafoni utan hejd. Är det detta som är den politiska korrekthetens våta filt som högerextremister så ofta klagar på, en filt som nu kommer till deras försvar?

Vi lever i en förändringens tid. Jag har följt uppdateringar på Facebook från kompisar, i synnerhet från en person. Vi är ofta men inte alltid överens. Vi har bra diskussioner och han är en mycket klok person. Vi hade reagerat på samma galenskaper i Expressen. Igår var det 75 år sedan som nazisterna på allvar påbörjade sin terror och utrotning av judarna i Tyskland, den så kallade Kristallnatten. Många är de gånger jag varit ute och tänt ljus och gått i fackeltåg för att hedra minnet av de som miste livet i den nazistiska pogromen natten mot 10 november 1938.

Den liberala tidningen Expressen ger inte den historiska händelsen tyngd eller erkännandet. Istället kommer ett ifrågasättande från Expressen sida som låter oss veta veta att kristallnatten är bara något som ”påstås enligt historieböcker”. Det är alltså inte något som är/varit, utan det är ett påstående, kanske rent av en teori? Polisens syn återges också av Expressen: Svenska motståndsrörelsen (nazisterna som stökade runt i Umeå för inte så länge sedan) som demonstrerade i Stockholm igår beskrevs som (i sammanhanget förstått oförargliga) ”högerdemonstranter” och benämnde alla de som stod upp för demokrati och människovärde som ”vänsterextremister” och hot mot demokratin. Tidningen hänvisade också till en nazistisk sida för den läsare som ville få mer information och live-uppdateringar om vad som händer under nazisternas marsch genom centrala Stockholm.

Jag ska inte gå så långt som att misstro Expressen, men nog slog tanken mig att bevakningen av händelsen gjordes under sympatier för nazism och nazisterna som marscherade genom Stockholm. Det som hände 10 november 1938 var ju trivialt, bara ”några juvelerarbutiker förstördes” fick vi veta. Jag kved mig när jag tog del av denna nazistpropaganda som obehindrat sprutade på Expressens sida. Expressen bad senare om ursäkt för sitt mycket grova övertramp, hån och antisemitism som skedde på bästa sändningsplats.

***

Vad har då detta med tårtningen att göra? Tja, jag kommer osökt att tänka på en læstadiansk släktings fördömande av HBTQ-personer och varför HBTQ-personer inte ska tillerkännas rättigheter: ”Ger man djävulen lillfingret tar han hela handen”. I detta sammanhang fungerar analogin. Sverigedemokraterna har sakta börjat accepteras av etablissemanget och blivit en del av det. Nu går ryggdunkarna och acceptansen för det vidriga och odemokratiska blivit mer allmänt — de är beredda att dö för varandra. Åtminstone det etablerade etablissemanget med Mona Sahlin, Lena Mellin, Karin Pettersson och ledarredaktionen på Dagens Nyheter i spetsen.

Tårterskan Irene Matkowitzc är en av våra vardagshjältar. Hon stod upp för mänskliga rättigheter, människans värde, demokrati och yttrandefrihet. Men istället för detta erkännande läggs allt fokus på metod och hon beskrivs hon som terrorist och som ett hot mot demokratin. När är det rätt att agera? Mona Sahlin talar om att Åkesson blev rädd och överrumplad. Är någon förvånad över en sådan sak? Det skulle jag också bli om jag fick en tårta i ansiktet. Men Jimmie Åkesson befann sig aldrig i någon fara. Den vanliga medborgarens desperation lyser igenom valet av aktion. Så begränsad är yttrandefriheten — så mycket har demokratin börjat urholkas.

Tårtningar är ett till synes harmlöst medel för att få uppmärksamhet, för att bli hörd (jämför med järnrören som ledande Sverigedemokrater hade som tillhyggen). Låt gå för att jag själv aldrig ta till en sådan metod. Jag behöver inte. Jag har andra kanaler. Värt att poängtera är också att jag inte uppmanar andra att tårta. Det är trots allt ett brott mot svensk lag. Men metoden åt sidan: Det viktiga är den idé som Irene Matkowitzc bär på: Demokrati och jämlikhet. Hon har i det avseendet min oreserverade sympati och etablissemanget har mitt totala förakt. Vi får inte glömma att Jimmie Åkesson leder ett av Sveriges mest aggressiva och våldsbenägna partier vars idéer vid makten utgör ett direkt livshotande tillstånd för hundratusentals människor. Deras politik är också mycket kvinnofientligt och homohatande.

I fascisternas värld kommer de mänskliga rättigheterna beskäras, demokratin avskaffas och yttrandefriheten vara ett minne blott. Är det först i det stadiet som motstånd är tillåtet, utan att etablissemanget gråter? Nå, i det tillståndet ropar nog etablissemanget efter samhällets hårdaste repression: Död åt de protesterande.

Papperslösa luras av Polisen

Av , , Bli först att kommentera 12

Migrationspolitisk logikSkollagen har ändrats så att även papperslösa barn har samma rättigheter till utbildning som alla andra barn. Det är en mycket positiv reform där lagstiftarna satt barnet i första rummet. Det är ett erkännande av människovärde. Jag bedrövades därför över vad jag igår kunde läsa i Fria Tidningen.

I Fria Tidningens landetruntbilaga fanns ett nyhetsinslag om hur civilpoliser gått in på en gymnasieskola och omhändertagit en 19-årig gymnasieelev. Poliserna satte därefter eleven i förvar i väntan på att verkställa utvisningsbeslutet. Skolverket har uttalat sig kritiskt och beklagar polisens agerande på Alléskolan i Hallsberg, där detta utspelade sig.

Jag håller helt med Hans Karlsson (s), ordförande för Sydnärkes Utbildningsförbund, i dennes kritik av polisernas agerande. De har agerat omdömeslöst, menar Karlsson. Jag kan inte annat än instämma. Och genom polisens övergrepp har de skapat en god grund för otrygghet och en ovilja för papperslösa barn att delta i utbildning: Deltagandet är förenat med risk för att också bli omhändertagna på liknande vis. Hade jag varit papperslös skulle jag på grund av risken inte gå tillbaka till skolan mer. Det beslutet skulle dock drabba mig negativt i förlängningen, och även samhället. Den omedelbara risken för att få livet förstört i nuet står över framtiden i de flesta lägen. Det tror jag de flesta kan hålla med om.

I skolan ska barn kunna känna sig trygga, vara öppna och finna tillit till vuxenvärden. Nu är detta förtroende allvarligt skadat. Genom polisens missbruk — av samhällets vilja att barnen ska studera och barnens vilja till kunskapssökande —  har skolan blivit en plats för oro och rädsla. Polisen anser givetvis att de handlat rätt. Men det ansåg de också angående de romska registren och mycket annat stolligt de haft och har för sig. Förövrigt rapporterade Dagens Nyheter i måndags att de romska registren blir en fråga i EU och debatteras idag i Europaparlamentet.

Förmildrande omständighet?

Av , , Bli först att kommentera 12

Ett av de märkligaste uttalandena igår på SVT Debatt:

”Jag är ganska säker på att Skånepolisen representerar polisen generellt. Såhär ser det ut. Vi har strukturell rasism och diskriminering i Sverige. Det finns. Jag säger inte att vi i Skåne har det mer än någon annan, men jag tror säkert att vi försöker på alla sätt, vända på alla stenar och få upp det här till ytan.”

— Helena Casu Häll, mångfaldssamordnare Malmöpolisen.

Skulle det vara någon förmildrande omständighet när polisen bryter mot lagen? Det finns dock ett värde att ta fasta på här. Hon erkänner öppet att det är frågan om strukturell rasism och diskriminering. Försöken att ursäkta och förminska problemet är däremot beklämmande.

Allvarligt? Nej! Rasism? Ja!

Av , , 2 kommentarer 10

Polisen_skylt_2012

Polismyndigheten har flera gånger varit i skottgluggen för en rad överträdelser. Vår rättsvårdande myndighet Polisen behandlar våra lagar som en gummisnodd. De ska upprätthålla de svenska lagarna och vår demokrati. De gör varken eller i detta fall. Vissa säger att det är ”allvarligt”. Det går att säga så i underdrifternas värld och möjligtvis i politikerland. Men nej, det är inte allvarligt: Det är åt helvete! Det är rasism. Det är en brutal kränkning.

Med reservation för mediala överdrifter: Det Polisen gjort är frågan om ett omfattande olagligt och rasistisk register upprättat över tusentals romer i Sverige. Skapat i Lund. Som vanligt, Skåne. SD-land. Svenska Danmark och allt vad det kallas. Många är de poliser jag privat känner, som alla är helt underbart vackra människor. Värderingsmässigt. Socialt. Intellektuellt. Omtänksamma. Underbara. Det dessa, oberoende av varandra, har gemensamt är att de samtliga förkastar Skånes polisorganisation. Detta med hänvisning till värderingarna som gror i den skånska myllan.

Det nu skapade registret är enkelt. För att bli en del av detta register krävs ingen illgärning. Nej. Det gör inte det. Det räcker med att du anses ha en viss kulturell bakgrund. Dagens Nyheter skriver följande:

”Svensk polis har upprättat ett olagligt register över romer. Totalt innehåller det 4.029 människor spridda över hela landet. Registret anses värdefullt av polisen, används i polisarbetet och är öppet för ett stort antal anställda. Över tusen av de registrerade är barn. Det finns exempelvis 52 tvååringar i polisens romska register. Anledningen till att de förts in där: de har fötts i romska familjer. Registret visar inte brottslighet. Många vuxna som hamnat där är ostraffade. Det handlar om en kartläggning av släktband: ett biologiskt baserat register.”

Det var inte länge sedan polisen aktivt hade det så kallade homosexregistret. Enligt vissa uppgifter har de kvar informationen men inte datoriserat. Det var inte heller länge sedan poliser kränkte individer med rasistiska tillmälen.

Polismyndigheten pratar så vackert om sitt värdegrundsarbete. Nog finns där en insikt när myndigheten uttrycker att det finns skäl att intensifiera arbetet. Bra. Vill man seriöst förändra så går det att förändra. Men polisen är en hierarkisk och odemokratisk organisation och till denna organisation söker sig ofta individer som är synnerligen olämpliga för polistjänsten. Vissa kommer inte igenom antagningen. Andra gör det. Klarar de det fysiska testerna så får värderingarna bli en senare fråga; en fråga för det havererade värdegrundsarbetet. Jag har dock ett bättre och mycket enklare förslag. För antagningsprocessen: sluta ta in arslen! Det är inte svårare än så.

Drottningen och militären

Av , , 3 kommentarer 16

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Stellan Bojeruds hyllade för inte länge sedan nazister på sin personliga Twitter. Till denna Stellan Bojerud hänvisade drottning Silvia när hon skulle bevisa att hennes pappa var en snäll farbror. Rent av mysig. Bojerud har även haft i uppdrag att för militärens räkning utvärdera nazistsympatier bland svenska befäl under andra världskriget. Han kom fram till att det inte varit något särskilt problem på den fronten. Att till detta lägga: han var en del i försvarets arbete mot nazism, rasism och främlingsfientlighet. Hur tror ni det gick?

Det vi kan utläsa av Bojeruds åsikter är att han tillhör våldshögern inom svensk politik: ”Då jag var 15 år gav man mig ett gevär och utpekade skjutriktningen. Jag fick lova att försvara Sverige. Det tänker jag göra till slut.” Citatet finns att läsa på bland annat nätsidan Inte rasist, men…, som har sammanställt turerna kring Stellan Bojerud. Han ondgör sig över mycket, bland annat att det inte skulle finnas någon åsiktsfrihet i Sverige och att Sverige sålts ut till ”utrikes folk”. Undra hur Bojerud fortsätter frasen ”Inte rasist, men…”? En gissning, någon?