Etikett: Mänskliga rättigheter

I demokratins namn

Av , , 4 kommentarer 14

I gårdagens ETC fanns en mycket bra ledare som jag lägger in här nedan. Följd denna länk för att läsa ledaren på etc.se och även ta del av andra ledare och nyheter.

Ledaren tar upp det bakvända i demokratiargumenten som används av så många. Texten nedan visar på hur fel vi hamnar när vi börjar normalisera och ursäkta hat och rasism.

 

ETC-ledare:

I demokratins namn konfiskerar rektorer plakat med orden ”Alla är vi lika mycket värda”

Elever som är rasifierade, muslimer och hbtq-personer ska i demokratins namn lyssna på SD och SDU.

Jag har funderat ett tag på det här med ordet demokrati. Och vad det egentligen innebär. Och ironin i att Sverigedemokraterna, de som verkar propagera för demokrati allra mest i praktiken är de minst demokratiska av alla. Fast det kanske är just det som är demokrati. Att inte behöva leva upp till dess värderingar men gärna få njuta av kakan. I alla fall om man ska gå efter Sverigedemokraternas version av demokrati.

Ordet ”demokrati” som kommer från grekiskans demos kratein, kan översättas till ”folket härskar”. Ett styre som anses vara den västerländska demokratins vagga. Ett begrepp som vi idag hyllar utan att ifrågasätta. Och vi vill gärna glömma bort att när demokratin i antikens Grekland väl var i rullning så var den inte till för alla. Bara fria män fick vara med och ta besluten. Kvinnor, slavar och icke-greker hade ingen plats i demokratin. Och jag tänker, kanske har vi faktiskt inte kommit längre. Kanske är vi fortfarande fast i synen på demokratin från 500 f Kr. Jag ser det som att vi fortfarande har ett system där vissa människors röster hörs och respekteras mer än andras. Och framförallt att vissa människor verkar ha ett tolkningsföreträde till just begreppet demokrati. Allra tydligast idag ser jag det i diskussionerna om huruvida man ska stoppa eller bjuda in Sverigedemokrater. Jag tänker främst på eleverna runtom i Sverige som motsatt sig besök från Sverigedemokraterna och deras ungdomsförbund.

Hur både sverigedemokrater, lärare, rektorer och i vissa fall politiker från andra partier sagt att detta anses var ett ”hot mot demokratin”. Det är nästan som att man förutsätter att eleverna ska släppa på sina demokratiska rättigheter för deras skull. För att det är i demokratins namn som elever hotas med avstängning för att de motsatt sig att antidemokratiska krafter ska få sprida sin propaganda i deras skolor. Det är i demokratins namn som rektorer konfiskerar banderoller och plakat med bland annat orden ”Alla är vi lika mycket värda”.

En elev på Globala gymnasiet filmades av SDU när de protesterade mot deras närvaro. När eleven uttryckte sin oro för uthängning och hot för polisen och rektorn fick hen svaret att det var hen själv som utsatte sig för den risken, eftersom hen protesterade. Men det är nog det som måste vara demokrati. Att alla ska bjudas in trots att det kan utgöra hot för någon annan. Tolkningen blir då att SDU är lite mer värda i demokratins namn än eleverna och deras säkerhet.

Men demokratin står även över rädsla och otrygghet. Rätten att få sprida lögnpropaganda som står i direkt motsats till allt vad demokrati egentligen borde stå för verkar gå före allt. Elever som gått in på skoltoaletten och gråtit av rädsla och obehag för att sverigedemokrater befunnit sig i deras skola är ingenting man tar hänsyn till i en demokrati. Dessa elevers rättigheter i en demokrati är obefintliga. Elever som är rasifierade, muslimer och hbtq-personer ska i demokratins namn lyssna till att de är mindre värda. Att de inte ska ha samma rättigheter som alla andra i Sverige. Det bestämmer inte de utsatta eleverna. Det bestämmer Sverigedemokraterna, de som bjuder in partiet och de som försvarar att de ska bjudas in. De som står i skottlinjen för Sverigedemokraternas hat har ingenting att säga till om i denna demokrati.

I detta icke-ifrågasättandet av Sverigedemokraterna som vi verkar vara i just nu tycker jag att det är ironiskt att det just är på grund av bland annat de som vi sänkt vårt demokratiindex, enligt The Economist Democracy Index. Vi låg nämligen på topp tidigare. Bäst i världen på demokrati. Men efter 2010 sänktes det, bland annat för att SD kom in i riksdagen. Ändå verkar vi kämpa för att deras tolkning av demokratiska rättigheter ska stå i förgrunden, och samtidigt förväntar vi oss att de som blir utsatta för deras politik ska göra avkall på sina egna.

Det känns som antikens Grekland igen. Den västerländska demokratins vagga. En liten grupp människor som får tolka och bestämma förhållningsreglerna. Och de andra som bara får anpassa sig. Som får torka tårarna i skoltoaletten. Som får acceptera uthängning och hot.

Kanske är inte denna demokrati så demokratisk trots allt.

Mördad för den du är!

Av , , Bli först att kommentera 9

1472771_535795939843358_556593026_n

Idag, kl 18.00: Transgender Day Of Remembrance 2013 i Umeå

Under det gångna året har 238 transpersoner mördats runtom i världen på grund av att de är just transpersoner. Antalet 238 är bara toppen på ett isberg eftersom många länder helt saknar statistik över detta.

Sedan 1999 hålls årligen den 20:e november Transgender Day of Remembrance (TDoR) för att sörja och hedra dessa människor vilkas liv har släckts till följd av transfobiskt våld och för att väcka allmänhetens medvetenhet om detta.

I Umeå samlas vi på Rådhustorget kl 18.00 för en ljusmanifestation, tal och en minnesstund.

Besök Facebookeventet. Visa ditt stöd och medmänsklighet.

Arrangörer:
RFSL-Umeå-och-FPES

 

Vardagens hjältar

Av , , 10 kommentarer 13
rhundradets-bild_23873755

Det var 1985. Högerextremismen var på frammarsch.
En tuff tant — en vardagshjälte i Småland — gör vad som kommer ann varje medmänniska: Stå upp för demokrati, människovärde och mänskliga rättigheter.

Det händer igen. Förändringens vind, den blåser kall. Det är som en ohejdbar storm av dårskap, dumhet och förringande som drar fram över Sverige. Det ska gråtas i riksmedia. Syndabockar ska hittas. Brösttoner tas till. Och nu intar etablissemanget försvarsposition. En av de sina har fått utstå en folkets mening: en tårta. De ställer sig upp bakom Jimmie Åkesson. Terrorismen måste stoppas!

För ganska exakt tre år sedan framlade jag en uppsats i Historia på Umeå universitet. Det var en så kallad komparativ diskursanalys, vilket innebär att jag jämförde två skeenden och analyserade hur riskmedia talade om dessa skeenden. Det jag jämförde var hur de politiska partierna Ny demokrati respektive Sverigedemokraterna beskrevs/omskrevs på ledarsidorna i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska dagbladet perioden efter respektive riksdagsval; 1991 för Ny Demokrati och 2010 för Sverigedemokraterna. Klart är att etablissemanget har förskjutits.

Förutom att de politiska skiljelinjerna mellan ledarskidorna påtagligt minskat från 1991 till 2010 sågs Ny demokrati och Sverigedemokraterna på olika vis. Det första är numera historia och kan lämnas därhän. Sverigedemokraterna däremot fördömdes av samtliga ledarsidor och tillskrevs etikett på etikett. Partiet bedömdes inte bara vara högerextremt utan även ett hot mot demokratin, eller som jag skrev i arbetet ”Sverigedemokraterna ses på som ett omöjligt parti, ett paria.” Men det var tre år sedan.

***

Idag är tongångarna en helt annan. Jimmie Åkesson tårtas och ur det svenska politiska etablissemanget springer den ena efter andra till försvar för de som bara tre år tidigare ansågs utgöra ett hot mot demokratin. Det är som ett politikens maraton. Lena Mellin menar att hon är beredd att dö för att Jimmie Åkesson ska få säga sin mening ostört och Mona Sahlin instämmer men är inte beredd att dö för Jimmie Åkesson. Den folkpartistiska tidningen Dagens Nyheter ansåg till och med att demonstrationsrätten borde inskränkas för att skydda demokratin. Och socialdemokratiska Aftonbladet låter oss veta att tårtningen var en terrorhandling. Den ena extrema yttringen efter den andra. Styrkta brösttoner och överdrifter. En kakafoni utan hejd. Är det detta som är den politiska korrekthetens våta filt som högerextremister så ofta klagar på, en filt som nu kommer till deras försvar?

Vi lever i en förändringens tid. Jag har följt uppdateringar på Facebook från kompisar, i synnerhet från en person. Vi är ofta men inte alltid överens. Vi har bra diskussioner och han är en mycket klok person. Vi hade reagerat på samma galenskaper i Expressen. Igår var det 75 år sedan som nazisterna på allvar påbörjade sin terror och utrotning av judarna i Tyskland, den så kallade Kristallnatten. Många är de gånger jag varit ute och tänt ljus och gått i fackeltåg för att hedra minnet av de som miste livet i den nazistiska pogromen natten mot 10 november 1938.

Den liberala tidningen Expressen ger inte den historiska händelsen tyngd eller erkännandet. Istället kommer ett ifrågasättande från Expressen sida som låter oss veta veta att kristallnatten är bara något som ”påstås enligt historieböcker”. Det är alltså inte något som är/varit, utan det är ett påstående, kanske rent av en teori? Polisens syn återges också av Expressen: Svenska motståndsrörelsen (nazisterna som stökade runt i Umeå för inte så länge sedan) som demonstrerade i Stockholm igår beskrevs som (i sammanhanget förstått oförargliga) ”högerdemonstranter” och benämnde alla de som stod upp för demokrati och människovärde som ”vänsterextremister” och hot mot demokratin. Tidningen hänvisade också till en nazistisk sida för den läsare som ville få mer information och live-uppdateringar om vad som händer under nazisternas marsch genom centrala Stockholm.

Jag ska inte gå så långt som att misstro Expressen, men nog slog tanken mig att bevakningen av händelsen gjordes under sympatier för nazism och nazisterna som marscherade genom Stockholm. Det som hände 10 november 1938 var ju trivialt, bara ”några juvelerarbutiker förstördes” fick vi veta. Jag kved mig när jag tog del av denna nazistpropaganda som obehindrat sprutade på Expressens sida. Expressen bad senare om ursäkt för sitt mycket grova övertramp, hån och antisemitism som skedde på bästa sändningsplats.

***

Vad har då detta med tårtningen att göra? Tja, jag kommer osökt att tänka på en læstadiansk släktings fördömande av HBTQ-personer och varför HBTQ-personer inte ska tillerkännas rättigheter: ”Ger man djävulen lillfingret tar han hela handen”. I detta sammanhang fungerar analogin. Sverigedemokraterna har sakta börjat accepteras av etablissemanget och blivit en del av det. Nu går ryggdunkarna och acceptansen för det vidriga och odemokratiska blivit mer allmänt — de är beredda att dö för varandra. Åtminstone det etablerade etablissemanget med Mona Sahlin, Lena Mellin, Karin Pettersson och ledarredaktionen på Dagens Nyheter i spetsen.

Tårterskan Irene Matkowitzc är en av våra vardagshjältar. Hon stod upp för mänskliga rättigheter, människans värde, demokrati och yttrandefrihet. Men istället för detta erkännande läggs allt fokus på metod och hon beskrivs hon som terrorist och som ett hot mot demokratin. När är det rätt att agera? Mona Sahlin talar om att Åkesson blev rädd och överrumplad. Är någon förvånad över en sådan sak? Det skulle jag också bli om jag fick en tårta i ansiktet. Men Jimmie Åkesson befann sig aldrig i någon fara. Den vanliga medborgarens desperation lyser igenom valet av aktion. Så begränsad är yttrandefriheten — så mycket har demokratin börjat urholkas.

Tårtningar är ett till synes harmlöst medel för att få uppmärksamhet, för att bli hörd (jämför med järnrören som ledande Sverigedemokrater hade som tillhyggen). Låt gå för att jag själv aldrig ta till en sådan metod. Jag behöver inte. Jag har andra kanaler. Värt att poängtera är också att jag inte uppmanar andra att tårta. Det är trots allt ett brott mot svensk lag. Men metoden åt sidan: Det viktiga är den idé som Irene Matkowitzc bär på: Demokrati och jämlikhet. Hon har i det avseendet min oreserverade sympati och etablissemanget har mitt totala förakt. Vi får inte glömma att Jimmie Åkesson leder ett av Sveriges mest aggressiva och våldsbenägna partier vars idéer vid makten utgör ett direkt livshotande tillstånd för hundratusentals människor. Deras politik är också mycket kvinnofientligt och homohatande.

I fascisternas värld kommer de mänskliga rättigheterna beskäras, demokratin avskaffas och yttrandefriheten vara ett minne blott. Är det först i det stadiet som motstånd är tillåtet, utan att etablissemanget gråter? Nå, i det tillståndet ropar nog etablissemanget efter samhällets hårdaste repression: Död åt de protesterande.

Kärlek, homohat och rövhål

Av , , 3 kommentarer 20

kenringDet var något nytt. Det var lite uppkäftigt. En alldeles för lång kram för att vara simpel vänskap, åtföljd av en kyss som pricken över i. Två leenden och hejdå. Så var resan med bordningen av flight HS669 över för denna gång. Ett nytt kapitel skrivet. Ett rikare liv vunnet. Det var lite spännande. Det var något vågat.

Det kan te sig något bagatellartat för de flesta, men att kyssa någon offentligt är en svår process för mig. Att våga. Jag gjorde det! Det var så djävla rätt att göra. Men känslan av att kyssa någon offentligt, oavsett hur rätt det än kändes, överträffade inte den efterföljande känslan av oro. Vem kan ha sett? Blicken vandrar.

På planet funderade jag lite över Ken Ring om hyllas. Hyllas. HYLLAS! Låt gå att karln har ett musiksinne och är framgångsrik, men att karln är homofob får inte passera. Han är en offentlig röst och han uttrycker missaktning och hat. Ett hat som förminskar mitt och så många andra människors liv. Han motiverar sitt hat med Gud och ”the circle of life”, och menar att vi har ett ansvar att respektera naturen. För honom handlar livet om fortplantning genom att bilda heterosexuella familjer: ”Jag älskar barn, det är min första prioritet i livet. Därför är jag emot homosexualitet” och ”Hur fan kan man bli kär i ett annat arsle”.

Jag tänker inte spekulera i hur han ser på förhållanden eller vilket rövhål han just nu älskar (för något rövhål är det tydligen). Det väsentliga här är att Ken Ring uppenbarligen delar upp mänskligheten i två enheter: fittor och rövhål.

Yes. Penetration. Så är det.

Hans musikaliska verk ”Spräng regeringen” låter oss ta del av hans djupa funderingar och människofientlighet: ”Ey era bögar vad vill ni jag ska knulla sönder er fattar ni?”. Påfallande ofta använder han ordet bög med en negativ laddning — som ett pejorativ — i sina låttexter: ”Inget jävla fucking bögljud”, ”Med en ny stam, glöm allt bögland”, ”Försöker ändra lite lagar, lite fördomar. Med svordomar och ett hat för fucking bögungar” och så vidare.

Att han är homofob och hatisk står klart. Att han använder bög som pejorativ är uppenbart. Men detta är bara Ken Ring. Hur uttrycker du dig?

Visst kan det verka lättkränkt att ta illa vid sig av detta. Men det är fruktansvärt och jag har talat om detta tidigare: Homosexualitet är onormalt.

Homofobi kommer inte bara till uttryck genom fysiskt våld och det är inte bara då det är relevant. Det är inte heller frågan om något abstrakt utanför vår egen kontroll. Homofobin lever genom det vardagliga. Det försåtliga talet. Det oaktsamma agerandet. Den obetänksamma dunkla meningen. Det är oftast frågan om triviala händelser, handlingsmönster och beteenden vi inte tänker på. Det är så kallade praktiker. Dessa praktiker är gnagande och irriterande. De suger energi och glädje ur människan. Det är orättvisor som förekommer så frekvent att dessa förbises och tas för givna. Och de utgör naturliga inslag i vardagens kommunikation. Där ligger problemet.

Det är i samtalet mellan människor som homofobin uppstår, göds, ges sitt innehåll och föds på nytt — the circle of life, om så vill. Utan homofoba uttryck och fördomar i vardagen kan homofobin inte existera. Du har ett ansvar att säga ifrån.

Homofobin begränsar mitt liv. Den fördunklar, förtar och förgör det annars vackra. Medan heterosexuella obehindrat kan visa sina känslor — att kyssa den de tycker om eller älskar — gör jag detta med betydande tröghet. Min position är en med ett bestulet privilegium. Det är som hur rasism fungerar, något jag skrivit om i mitt examensarbete:

”Vithet innebär en position som ger ett större handlingsutrymme i rummet, något som gör att en kropp som inte definieras som vit har en högre viskositet och är ständigt betraktad, medan den som uppfyller kriterierna för en vit kropp rör sig utan större hinder och ej under betraktelse.”

Det är just så det fungerar för mig som homosexuell i den heterosexistiska miljön som utgör vårt samhälle.

Åter på flygplatsen: Vem såg oss kramas och pussas? Antagandet om att de tisslar och tasslar, spottar och väser. Erfarenheter: ibland tunga att bära. Det gäller i synnerhet när dessa beskär ett önskat liv, kärlek och lycka.

Tänk på det nästa gång du använder ordet bög som pejorativ.

 

 

Det är bögarnas fel

Av , , 3 kommentarer 12
Vladimir Putin

Varför se allt som ett problem?
Känn kärleken och sätt lite färg på tillvaron. Gör välden lite mer Pride!

I kvällens Agenda lyftes frågan om Rysslands stopp av adoptioner till Sverige med hänvisning till vår lagstiftning, som ger alla svenska medborgare lika rätt att prövas som adoptivföräldrar. Ryssland vill inte adoptera till Sverige eftersom vi tillåter samkönade par och homosexuella att adoptera.

I programmet visades ett snyftreportage — ett heterosexuellt par som inte får adoptera från Ryssland. En tragedi för de drabbade föräldrarna och jag har all sympati för dem. Jag har tidigare skrivit om de tankar jag haft inför mina ofödda barn — barn som förmodligen aldrig kommer att bli. Den ofrivilliga barnlösheten är min verklighet.

Det jag däremot räds över är hur programmet vinklat det hela. Känslan av framställningen var att det är ”bögarnas” fel att den berörda adoptionen stoppas. Men lösning finns, låter programmet oss veta. Det går att komma runt och ett förslag lyfts: Ett undantag i svensk lagstiftning i relation till Ryssland kan vara ett alternativ. Jag tycker att det är skrämmande! Hjärtskärande! Det är för djävligt!

På en direkt fråga till Sveriges utrikesminister Carl Bildt (moderat), med utgångspunkt i ett sådant här förslag, svarar han svävande. Det blev inte ett rakt och tydligt avfärdande. Jag uppfattade inte heller den efterföljande diskussionen att Carl Bildt utesluter möjligheten att åter börja diskriminera oss homosexuella på denna punkt. Detta är ett direkt möjligt hot mot mitt människovärde och min rätt att bli behandlad som alla andra. Diskussionen är farligt.

Carl Bildt låter dock meddela att Rysslands inställning är den som Sverige hade för många decennier sedan. Vet inte om det är någon vidare tröst i sammanhanget. Sedan vet jag inte heller om jag håller med Bildt. För några decennier sedan gjorde inte Svenska kyrkan, svenska staten och högerextremistiska grupper gemensam sak mot HBTQ-personer. Det är vad som händer i Ryssland idag.

På denna punkt väljer Ryssland bort mig som lämplig förälder utifrån hur jag föddes, inte för den jag är. Är Sverige beredd att göra undantag och böja sig för den ryska björnen?

      • Uttrycket ”bögarna” används lite slarvigt här, men förvånansvärt ofta så är det den manliga homosexualiteten som är i fokus i sådana här debatter. Hänvisningen till Grotescos ”Det är bögarnas fel” gör det hela inte mindre

Hatets apologeter och demagoger

Av , , 9 kommentarer 11

Mitt under Umeå Pride publiceras en artikel i The Huffington Post med ett uttalande av den gambiska presidenten Yahya Jammeh. Han anser att homosexualitet är ”dödligare än alla naturkatastrofer sammanslaget.” Detta sa han i sitt anförande i FN:s generalförsamling i september, och tillade att ”de som främjar en homosexuell livsstil vill sätta ett stopp för människans existens.”

Presidenten har också uttryckt en stark uppmaning till bögar och flator att lämna landet eller bli halshuggna. Han förklarar att Gambia är ett land som består av troende människor, som anser att det  är syndigt och omoraliskt med homosexualitet och att homosexualitet aldrig kommer att tolereras i landet. För detta har han bland annat uppmanat — i religiösa övertygelsers namn — till förföljelse av homosexuella; homosexualitet i alla former och uttryck är uttryck för ondska och emot Gud.

Jag kan inte annat än instämma i Andre Banks mening att Jammehs uttalande är paranoid och oroväckande. Gambias president är en hatets demagog och apologist. Och han är inte ensam. Hatet finns överallt. Dessa åsikter florerar även i Sverige, och de växer i sin extremism. De finns nära oss, här i Västerbotten. Vi kan möta dessa hatare i bland annat kommentatorsfälten på Västerbottens Folkblad och Västerbottens Kuriren. Extra tydligt var det kring kommentarerna runt Pride i Folkbladet. Med tanke på vad de släppt igenom vågar jag inte ens tänka på vad de stoppat.

Det värsta hotet mot mänskligheten är inte homosexualitet. Det är intolerans.

 

Snyggt och bra!

Av , , Bli först att kommentera 15
Vänsterns Studentförbund (VSF) på Umeå Pride 2013.

Vänsterns Studentförbund (VSF)
på Umeå Pride 2013.

Det var härligt att se att så många människor deltog i Prideparaden, trots det kyliga och osäkra vädret. Gemensamt stod vi upp för alla människors lika rätt, jämlikhet och kärlek. Tusentalet var vi. Nästa år blir vi fler!

Jag vet att jag kan verka jävig, men detta hade jag tyckt oavsett vilken organisation som stod bakom det: Vänsterns Studentförbund Umeå (VSF Umeå) hade den i särklass snyggaste banderollen. Utseendet i kombination med budskapet gjorde den till den i särklass bästa också:

Krossa alla heteronormer — kärlek finns i alla former.

Vackert!

Homosexualitet är onormalt

Av , , 15 kommentarer 94

IMG_20130929_143006Igår delade jag med mig av mitt liv och mina erfarenheter som homosexuell. Jag var inbjuden av Svenska kyrkan att i Umeå stadskyrka, på Kärlekens mässa dela med mig av mig. Prästen Susanne Dahl som bjudit in mig inledde Gudstjänsten. Min berättelse finns att läsa senare i inlägget. Den bygger delvis på den debattartikel jag tidigare skrivit (främst mittenpartiet).

Det är ingen underdrift att säga att det bitvis var tungt. Jag grät. Offentligt. I Kyrkan. Men jag grät inte ensamt. Jag var en främmande fågel i kyrkan, men jag kände mig välkommen. Tack för att jag fick komma.

Jag vill även utan inbördes ordning tacka Ola, Mattias, Christian, Liza och Johan för det stöd ni varit.

 

Följande var utgångspunkten för det jag delade med mig utav:

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.
Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.
Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.
För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.
Det handlar om vilja. Det handlar om val.

Jag heter Daniel Nyström och är vice ordförande för RFSL Umeå.
Men här i dag representerar jag inte RFSL – jag representerar endast mig själv
Och denna syn på homosexualitet fanns runtom mig när jag växte upp.

Jag mötte den överallt där jag fanns:
I skolan, hos släkten, på konsum, i lekparken, på praktikplatsen.
Överallt. Och jag sa inte ifrån.
Jag var ensam. Svag. Jag var rädd.
Och jag visste att något var fel.

Det kan verka konstigt att på en kärlekens mässa
ta sin utgångspunkt i hatet och i fördomarna.
I självbegränsningar och i rädsla.
Men det är där historien börjar, för mig.

I det försåtliga. I den oförsiktiga obetänksamheten.
Det är av denna anledning jag har blivit inbjuden att prata idag.
Min historia. Den som jag valde att ge till dem som ville läsa mina ord.
De fick se in i delar av mitt liv. Min berättelse.

***

Min berättelse handlar om de murar som beskär mitt liv, min frihet och min möjlighet att älska. Jag har valt att börja min berättelse i samtalet jag hade med min syster. Det samtalet ringar in allt.

Min syster, hon hade nyligen blivit mamma. Hon var så stolt.
Någon hon längtat efter hade kommit: Elias. Hennes ögonsten.
Hon hade lyckats.
Vi pratade om Elias och hans charmiga sätt, när Veronica plötsligt glatt utbrister:
”När han växer upp kommer han att få många tjejer”. Det är där det börjar.

Jag minns tiden på lågstadiet. Jag kände sig stor när jag gick in genom skolans portar.
Det fanns en grad av stolthet i det.
När helst tillfälle gavs retades vi pojkar med flickorna.
Lärarna sa att vi gjorde det för att ”Vi ville ha dem.”  ”Vi tyckte om dem.”
Vår lek var en ritual inför vuxenlivet. En pardans.

Sexualundervisningen på högstadiet förklarade detta närmare.
Klassen delades upp och vi killar fick lära oss varför vi hade en snopp:
Penis och slida hör ihop och målet med livet är att skaffa barn.

Läraren berättade i förbifarten att det fanns något som kallades homosexualitet.
Han tillade med en lättnadens suck att han minsann ser att ingen av oss är bögar.
Där satt jag.

På min 18-årsdag ringde farfar för att gratta mig. Han hade åkt in på sjukhuset igen.
Slutet hade närmat sig. Denna gång låg han inför döden.
Det var bara dagar kvar.

Dagar blev till timmar.
Han klappade mig på handen och frågade om jag hade en flickvän.
”Nej, inte ännu.” sa jag.
Han förklarade då för mig att jag är en fin kille som snart kommer hitta en fin tjej.
Jag instämde. (Jag ljög för honom.)

Under hela min uppväxt hade mamma pratat om barnbarn.
Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Farfar.
Ja alla.
I mammas röst kunde jag höra längtan
över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”Farmor”.

***

Jag minns min ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det.
Jag skämdes.
Jag hoppades för allt i världen att det var en fas.
Att det skulle gå över.
Att jag skulle bli frisk.
Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot.
Jag tänkte på målet med livet: att bli med kvinna och med barn.
Jag insåg att jag skulle svika henne.

På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant.
Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel.
Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem,
den dagen när jag väl hade kommit ut?
För att komma ut skulle jag göra.
Det hade jag bestämt.

Det mognade och den 21 april 2001 var det dags.
Jag gick ut från mitt rum. Jag omfamnade mamma.
Jag grät och berättade mitt livs största hemlighet:
Att det var något fel på hennes son
Att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det.

Under hela livet fram till och med den punkten
hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel.
Jag var fel.
Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall? Trots att jag va fel.
För henne var allt annat uteslutet.
Jag var och förblev hennes barn.

På sommaren samma år deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm.
Solen sken och jag var så stolt.
Modet. Att våga.
Det var häftigt.
Min början på frigörelse.

Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage.

Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa.
Jag lät mig motvilligt övertalas.

***

Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.

Normer är osynliga regelverk och de får konsekvenser — på riktigt!
Dessa styr allas våra liv och beteenden.

Men mitt liv har lärt mig att förändring är möjlig.

***

Störst av allt är kärleken.
Det är genom kärleken till din näste. Din omtanke för andra.
Att du ser människan.
Det är det som håller oss samman.

Det ger glädje, hopp och förståelse.
Det skapar modiga människor som vågar och kan.

Att kunna ta det där extra steget
i vetskapen om att någon finns där
för att ta emot om fallet kommer.

Det är ovärderligt. Det gör förändring möjlig.
Men det är också ett ideal.

Ideal är en sak, verklighet en annan.
Som i alla sociala sammanhang finns där smolk.
När trångsyntheten och hatet gör entré på våra gator och torg.
När den oförsiktiga obetänksamheten hemsöker köksbordet
Eller dyker upp i det vardagliga samtalet, måste vi säga ifrån.

Den stilla tystnaden är ett samtycke (det har jag lärt mig).
Det är det som gör tystnaden så farlig.
Det är därför vi måste säga ifrån: Visa att vi finns och kräva vårt människovärde.
Det är därför tillfällen som Pride är så viktiga.
Det är därför vi är här idag. Tillsammans.

Jag kom till en gräns för när näven där i fickan inte kunde knytas hårdare.
Jag höjde min röst. Visade att jag fanns.
Jag har valt att se mig själv och mitt värde.

Mitt val har gjort mig starkare.
Det har givit mig kraft att se, erkänna och lyfta andras värde.
Kärlek och jämlikhet.

Bara genom att jag står här idag. Inbjuden.
Visar att förändringen är här
Och att en annan värld är möjlig.

***

Jag vill avsluta med att rikta några ord till minnet av min farfar.
Han som borde fått men aldrig fick veta.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.

3 dagar kvar

Av , , Bli först att kommentera 11

Kärlekens mässa Nervositeten kryper allt närmare, men samtidigt finns där ett lugn. Detta handlar om mig. Så hur fel kan det egentligen bli? Att vara genuin kan vara svårt när det handlar om att öppna sig, men river jag ner murar och barriärer går det mesta. Jag måste vara beredd. Att våga.

Nu är det i alla fall på G. Har skrivit en del. En inledning och ett avslut finns, men det är svårare än jag trodde. Att skriva debattartiklar är en sak. Det går snabbt och blir i regel bra direkt. I detta ”delande” skrivs det om en massa. Känslor och upplevelser är alltid svåra att sätta ner på ett papper om målet är att göra dem rättvisa. Att varken överdriva eller underdriva. Att inte göra en snyfthistoria.

Pride och kärleksmässan

Av , , Bli först att kommentera 11

Nu är det nästan exakt en vecka tills dess att Prideparaden 2013 genomförs. Det är också nästan exakt en vecka innan jag ska stå på Kärleksmässan i Umeå stadskyrka och prata.

För varje dags som går blir det ytterligare något verkligare. Det är dock fortfarande svårt att förstå varför jag förärats med detta, men tydligen har jag ett viktigt budskap. Visst är det en ära. Trots att jag känner sig glad och stolt över det finns ändå frågan kvar: varför? Min berättelse är en i floden av liknande berättelser. Vi är många som levt igenom liknande händelser.

Det är väl egentligen inte bara fråga om händelser. Det är inga isolerade företeelser. Det är strukturer, något som går igenom allt i våra liv. Från det att vi vaknar till det att vi sover. Det finns i orden vi väljer och hur vi samtalar med varandra.

Jag har något viktigt att säga. Det finns Många andra med liknande erfarenheter som också behöver höras. Denna gång blev det jag, men jag kommer bara tala för mig själv. Jag är inget språkrör. Det är mina erfarenheter och mitt liv; ett liv vars berättelse är i släktskap med de mångas.