Etikett: Rasism

Hat och hot. Bra Folkbladet?

Av , , 16 kommentarer 66

Idag publicerades det brev jag omskrev igår. Den gick i tryck hos Västerbottens folkblad, och omedelbart dök hatet på sidan upp igen som en reaktion på sjukvårdspersonalens protest mot tidningsledningens illa hanterade propagandatur för sverigedemokratisk politik. Hatet och rasisternas påhopp stannar inte där.

Efter att den framstående professorn Yngve Gustafson uttalat sitt stöd åt läkaren — som ställt sig i vägen för rasistledaren Jimmie Åkesson som var ute på valrörelseturné (ej studiebesök som Åkesson bekräftat i Expressens Bar & Politik) — har professorn stött på patrull. Bakgrunden är att landstingsledningen gjorde sjukhuset till en politisk arena och nu hotas personalen med reprimander och uppsägningar. Detta anser Gustafson är fel. Den berörda läkaren har Gustafson också erbjudit att anställa inom sin verksamhet om landstinget får för sig att sparka den ”omtänksamme läkaren”. Nu recenseras och hotas Gustafson på olika kommentatorsfält runtom på nätet.

Detta är naturligtvis en strategi som Sverigedemokraterna har. Det måste Folkbladet bli medvetna om! Det är organiserade attacker från extremhögern!

Sverigedemokraterna har nätaktivister de samlar för att hota och skriva hatiska inlägg med målsättningen att tysta enskilda individer eller hela grupper av människor. Detta kallas otillbörlig påverkan (slarvigt kan sägas likna övergrepp i rättssak) och är extremt allvarligt brott och ett hot mot demokratin. I detta är även Västerbottens Folkblad ett problem när de upplåter sitt kommentatorsfält åt hatet att fritt få flöda.

Jag har själv blivit hårt drabbad av näthatet och tvangs sluta skriva ett tag.

Näthatare gömmer sig under falska användare och en mängd mailadresser. Målsättningen med denna strategi är att snedvrida opinionen och kväva diskussionsutrymmet för att gynna en rasistisk agenda. Exempelvis drar jag mig själv för att kommentera på Folkbladet då det inte går att föra någon meningsfull diskussion där, och jag är ändå en rutinerad debattör. Men när folkbladets kommentatorsfält består av närmast endast påhopp och kränkningar så tappar den sin funktion och den vanliga människan utestängs från att yttra sina viktiga åsikter.

Folkbladets kommentatorsfält är en fientlig arena och en del av ett större hot mot yttrandefriheten. Det är en tummelplats för rasism, homofobi och kvinnohat. Jag har noterat detta flera gånger och jag begriper inte hur Folkbladet tänker eller om de har någon alls som i förväg modererar kommentatorsfältet?

Vilken värdegrund står egentligen Folkbladet på?

Jag drabbas själv av mycket hat och påhopp av diverse slag, men på min blogg har jag gjort det klart sedan länge att jag inte tänker vara en tummelplats för dessa demokratifientliga högerextrema personer. Jag har sagt att personangrepp, rasism, homofobi och kvinnohat inte är välkommet på min blogg och sådant publiceras heller aldrig, med få undantag. Publiceras sådant kommenteras det alltid, annars publiceras det inte.

Det kanske är dags för ett värdegrundsarbete hos Folkbladet och en översyn av policyn som styr kommentatorsfälten? Det enda som räddar Västerbottens Folkblad från totalt moras är att de har en fördjävla bra ledarskribent i Fredrik Jansson.

 

 

NUS-personal: ”Säpo registrerade oss”

Av , , 7 kommentarer 31

I skrivande stund pågår ett arbete med att uppmärksamma landstingsledningen på de brister som omgärdade det illa skötta besöket i onsdags, då rasistledaren Jimmie Åkesson kom till Norrlands universitetssjukhus (NUS) och bereddes plats på personalens och patienternas bekostnad.

Konflikten som uppstod på NUS mellan patientintresset och intresset att SD skulle få bedriva politisk propaganda får nu sina efterspel. Läkaren som sa ifrån hotas nu med reprimander av landstingsledningen företrädd av Anders Sylvan, som är bestört över att läkaren sa ifrån med anledning av patientsäkerheten. Läkaren får dock stöd av en framstående professor på Geriatriskt centrum, Yngve Gustafson, som anser att besöket inte var legitimt:

– Det finns tydliga regler mot politisk propaganda. Personalen får inte uttrycka åsikter, journalister får inte ens komma in på avdelningen. Men här kommer man in med ett helt följe av Sverigedemokrater. Man låser dörrar och informerar inte personalen så de kan välja att flytta sina arbetstider eller jobba hemifrån. Sedan hotas personal med reprimander för att man står upp för de sköra människorna på avdelningen, säger Yngve Gustafson.

SVT: Men var det inte bara ett studiebesök?
–  Det här är inget studiebesök även om det kallas så. Det ingår i en valrörelse, det är politisk propaganda. De här politikerna har inte ens någon tydlig koppling till landstingspolitiken.

För Läkartidningen säger Gustafson med anledning av den politiska propagandan:

– Det finns ett regelverk mot politisk propaganda och vad händer då när partiledare för ett parti som i alla fall jag uppfattar som rasistiskt besöker sjukhuset? Jo, personalen hotas med avsked för att man protesterar mot propagandan. Det är extremt omdömeslöst av landstinget.

– Hela besöket är illa skött. Jag som har delat chefsansvar för Geriatriskt centrum har exempelvis inte blivit informerad. Och man kan ifrågasätta det vettiga i att låta en delegation med Säpo-följe besöka svårt sjuka patienteter när landstinget är så restriktivt med att låta andra – exempelvis journalister – få tillträde.

Han menar vidare att den oro som skapas på arbetsplatsen gör att detta besök påverkar arbetsmiljön och kan påverka vården av de på avdelningarna negativt. Han avslutar SVT:s reportage med anledningen av reprimandhotet mot läkaren:

– Om den här omtänksamme läkaren skulle få sparken får väl jag ta och anställa honom hos oss, säger Yngve Gustafson.

Det är inte bara professor Yngve Gustafson som riktar kritik mot hur landstinget skött denna fråga. Även Läkarföreningens ordförande i Västerbotten, Nino Bracin, riktar kritik mot landstingsledningen, idag publicerad i Västerbottens Folkblad:

– Verksamhetschefen gjorde fel som inte informerade de anställda före besöket, säger han.

– Sjukvården och landstinget som styr den, grundar sig på människors lika värde. Om det kommer politiker som inte står för den värderingen måste landstinget ompröva sin policy och informera personalen om det, säger han.

Jag har tidigare tagit upp om att antirasistiska affischer rivits ner på geriatriken och att Säpo och polis hotat personalen att deras jobb är i fara om de inte skärpte sig och avlägsnade sig. Nu framkommer genom SVT och Sveriges radio (SR) att sjukhuspersonalen blev registrerad av säkerhetspolisen. Så går det när borgerligheten, liberal media och polisen inte ser skillnad på motstånd mot främlingsfientlighet och rasism och nazistiska mord på människor, som det förövrigt finns två bra artiklar om: En från Aftonbladet ”Nu måste du stoppa nazistkårerna, Reinfeldt” och en från ETC ”Ungdomarna pressade tillbaka 90-talets nazister”.

V-logga_CMYK_RodÄven vänsterpartiets gruppledare i landstinget, Helen Forsberg, har berömt läkarens agerande.

 

VK-press & rasism

Av , , 8 kommentarer 34

Idag fick jag, Jessica Åhlin och Andreas Jansson in en debattartikel i Västerbottens-kuriren (VK) och Västerbottens Folkblad (VF) angående att VK-press återigen publicerat annonser från det rasistiska partiet Sverigedemokraterna i VK och VF. Initialt fick vi veta att debattartikeln skulle publiceras igår (onsdag), men försenades då ledningen inte hann ge sina extremt korta svara till på onsdag då Sverigedemokraterna besökte Umeå.

Nedan följer vår debattartikel som även kan läsas i Västerbottens Folkblad under rubriken ”En plattform för rasism” och i Västerbottenskuriren under rubriken ”Ge inte SD en plattform”. I anslutning till våra debattartiklar finns även redaktionernas kommenterar och VK-press synpunkter. Läs även VF-ledaren ”En problematisk annons” som var väldigt bra!

Debattartikeln: En plattform för rasism

Genom annonser i Folkbladet och Västerbottens-Kuriren ger VK-stiftelsen en plattform till rasister, skriver företrädare för Vänsterpartiet.

Stiftelsen VK-press som äger två av länets tidningar, Västerbottens-Kuriren och Folkbladet, säljer annonsplatser till Sverigedemokraterna.

Vi har tidigare sett annonser från Sverigedemokraterna i båda tidningarna (inför kyrkovalet och för öppna möten) och igen nu i lördags inför Jimmie Åkessons besök i Umeå på onsdag.

Partiets mål är naturligtvis att locka till sig sympatisörer i Västerbotten för att få in en fot i läns- och kommunpolitiken. Att sälja annonsplatser till Sverigedemokraterna är dock inte oproblematiskt.

Sverigedemokraterna är byggda av den, sedan andra världskriget övervintrade, svenska fascismen. Länge satt nazister i partiets ledning och fascister innehar till dagens datum fortsatt tunga poster inom partiet.

Vi kan se Sverigedemokraternas rasistiska historia och logiska fortsättning i deras program.

I partiprogrammet framför partiet rasistisk ideologi i termer av ”nedärvd essens”. Att något är nedärvt förutsätter en biologisk funktion, och en föreställning om essenser innebär att människan är bunden i sin utveckling.

Essensen är oföränderlig och evig och formar individen och dess lojalitet till sin kultur och sin stat.

Sverigedemokraternas tanke om essens-ideologi är rasistisk eftersom partiet anser att det finns bra och dåliga kulturer, vilket innebär att de även anser att det finns bra och dåliga människor.

I Sverigedemokraternas värld finns det kulturer som står över andra lägre stående och outvecklade kulturer. Deras essenstanke knyter an som en fortsättning på tredje rikets myter om ”rassjälar”.

Denna människosyn förklarar varför framträdande sverigedemokrater kan påstå att vissa människor är kulturellt förprogrammerade att våldta, stjäla och begå andra brott.

De anser nämligen att det finns i deras nedärvda essens.

Flertalet tidningar i andra län har tagit avstånd från Sverigedemokraterna på grund av att deras värderingar inte stämmer överens med tidningsägarnas värderingar.

Här i Västerbotten väljer Stiftelsen VK-press att medverka till att rasisterna får en plattform i länet. Stiftelsen, som drivs av en liberal ideologi, verkar glömma människovärdet i sin publicistiska gärning.

Vilka värderingar önskar VK-press egentligen förmedla? Vilket värde eller pris har mänskliga rättigheter och allas lika värde?

Jessica Åhlin (V)
Umeå
Andreas Jansson (V)
Vännäs
Daniel Nyström (V)
Umeå

Jag går till mötes en ny tid

Av , , 8 kommentarer 13
V-Umeås-årsmöte

Bild från Vänsterpartiet Umeås årsmöte.
Foto: Daniell Andersson.

Igår gavs jag förtroendet att ingå i Vänsterpartiet Umeås styrelse. Det ska bli riktigt spännande och jag ser verkligen framemot det kommande verksamhetsåret. 🙂 Jag har inte riktigt ännu bestämt mig för vad jag vill bidra med. Jag har lång erfarenhet från många olika engagemang inom föreningslivet och kan tänka mig flera olika områden att arbeta med.

Sedan länge har jag ett starkt engagemang i jämlikhetsfrågor där feminism och antirasism är givna delar. Det är stora ämnen som det går att göra mycket verksamhet på såväl inom partiet som utåtriktat i kontakten med andra i Umeå. Jag måste därför prioritera och ringa in mer specifikt vad jag ska satsa extra på. Om brinner man för allt brinner man upp. 

Frågorna jag vill satsa extra på är av bildningskaraktär och därför tror jag att jag vill inrikta mig på frågor som rör bildning och skolning inom partiet i diverse frågor. En naturlig konsekvens av mitt starka intresse för jämlikhetsfrågor, är att jag även skulle vilja anordna offentliga föreläsningar kring exempelvis rasism, feminism och HBTQ, som är de frågor som ligger mig varmast hjärtat.

SR tystar debatten och politiserar antirasismen

Av , , 15 kommentarer 18

DN om SR 2Jag lyssnade på Sveriges Radio P1 i fredags när jag åkte bil genom Norrland. Lena Berggren, docent i idéhistoria vid Umeå universitet (specialiserad inom rasism, nazism och högerextremism) var med i en diskussion om Sveriges radios opartiskhet. Till att börja med uppfattar jag att Sveriges radio delvis tagit detta beslut om opartiskhet med hänsyn till Sverigedemokraterna och Sveriges radios oförmåga att hantera och granska detta parti som sig bör.

Det var ett synnerligen viktigt resonemang kring värderingsfrågor som Lena Berggren förde och vi skruvade därför upp volymen. Till vår besvikelse uppfattade vi samtliga i bilen att programmet inte var opartiskt; snarare än att låta Lena Berggren tala klart och förklara resonemangen avbröts hon av programledaren som verkade mer angelägen om sin chefs åsikter än Lenas bildade synpunkter (chefen satt med i samtalet).

I en artikel i Dagens Nyheter framgår nu också att Sveriges radio stoppar en professor, Lena Halldenius, från att delta i en filosofisk diskussion i P1. Det professorn skulle tala kring hade avslöjat att Sveriges radio gjort avsteg från att stå upp för de mänskliga rättigheterna, demokrati och jämlikhet. Detta blev tydligen för mycket för Sveriges radio. Det är dock inte svårt att förstå mot bakgrund av att Sveriges radio uppenbarligen tycker att medarbetarna ska vara försiktiga att, i privat kommunikation i sociala medier, tala för varmt om mänskliga rättigheter, allas lika rätt och värde.

Det är skrämmande hur Sverigedemokraternas normaliseringsprocess fullständigt slagit ut all rim och reson i svensk public service. Att stå upp för människans värde får aldrig bli en förhandlingsfråga och kan aldrig ses som annat än opartiskt när det görs genomgående utan hänsyn till olika input och intressen. Konsekvens.

Innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen kan jag inte minnas att Sveriges radio varit såhär lama och fega. Det är därför svårt att se detta som något annat än ett steg i ledet av rasismens normalisering i det svenska samhället. För mig håller Sveriges radio på att fullständigt tappa all den djupt grundmurade trovärdighet jag känt inför dem.

Sveriges radio, skämmes tamejfan!

Fanny, tig lilltösen!

Av , , 7 kommentarer 21

Det måste vara skönt för rasisterna att befinna sig i sin egen lilla bubbla av sanning, där Sverigedemokraternas ideologi och mål mytifieras och når messianska höjder. Bara vi får väck invandrarna och vänstern… kanske också Fanny. Då är alla problem lösta och landet går en gyllene gryning till mötes.

Efter att jag och Fanny (s) tillsammans skrivit varför vi inte anser att det är rimligt att hyra ut lokalutrymme till Sverigedemokraterna inom ramarna för Folkets hus, har det rasat in hundra och åter hundratals inlägg på diverse sajter och bloggar. Det har trummats i en rasisttrumma genom hela Sverige. Den sverigedemokratiska hatbloggen Avpixlat har återigen varit denna rasismens tummelplats. Vi var två som skrev inlägget. Jag gjorde dess grundstruktur men det är Fanny som får klä skott för rasisternas hatvåg efter vårt gemensamma brev till Umeå Folkets hus.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är skönt att jag till stora delar slapp fokuset från dessa näthatare, men jag finner det synnerligen besvärande att läsa kommentarerna som riktas mot Fanny. De förlöjligar henne. De angriper henne på grund av hennes kön. De pratar om hennes utseende. Några anser att hon ska våldtas. Någon annan ansåg att hon förverkat sitt livs mening. Hon är ung kvinna och målet är att Fanny, den ”lilla tösen”, skall tiga. Det är fruktansvärt grova påhopp, många värda att polisanmälas. Det värsta jag fick utstå är att några Sverigedemokrater anser att jag, som är en bra bit över 30 år, är en snorunge som numera inte är att betraktas som svensk eller är välkommen i den svenska nationen.

Så resonerar rasisthögern. Högerextremisterna känner inte respekt för människor och människans värde. Något annat kan man dock inte förvänta sig från dessa människor, men vad som än värre är: Var är ni alla borgerliga ”antirasister”? När de är scenframträdanden på stan med mycket folk, JA då är ni där och jagar väljarsympatier likt hökar jagar villebråd, men när politiker ansätts utan väljarpublik håller ni käften och lyser med er frånvaro.

Jag vet inte vad som är värst: rasister eller hycklande antirasister.

Slutligen en liten parentes: Medan Fanny Eriksson löper gatlopp passar jag på att lyckönska herrarna Ågren och Riedl i sin fortsatta stolthet över sin regering. Bra nyttjande av bloggutrymme tider som dessa.

 

PS. Jag har läst Sverigedemokraternas partiprogram flera gånger. Jag har lyssnat på riksdagsanföranden och debatter. Jag har analyserat dessa. Jag har tagit del av bland annat Avpixlat, twitter, blogginlägg och medieutspel. Att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti är otvetydigt. DS.

 

Rasister, välkomna till Umeå?

Av , , 1 kommentar 18

Öppet brev till Folkets Hus, Umeå

Avsändare: Fanny Eriksson och Daniel Nyström

Daniel Nyström Fanny Eriksson

Daniel Nyström (v) och Fanny Eriksson (s)

På Lördag kl 14.00 ska Sverigedemokraterna ha ett öppet möte på Umeå Folkets hus. De beskriver mötet som informativt, men även som en uppstart och att man bör komma om man själv kan tänka sig att engagera sig i partiet och stå med på partiets listor inför valet. Det är väldigt mycket tankar som dyker upp i samband med detta. Vi tänker på alla de 3000 Umeåbor som manifesterade mot nazism och rasism i höstas, och den tydliga markeringen Umeå försökt att göra kring att här är minsann alla människor lika värda. Det var inte heller länge sedan Svenska motståndsrörelsen attackerade barnfamiljer och gamla med flaskor och bomber i Stockholm. Med detta färskt i minnet sticker det extra mycket i ögonen att se att Folkets hus, är stället som upplåtit lokaler till detta uppstartsmöte för SD, Folkets hus, som är arbetarrörelsens, socialdemokraternas och vänsterns rörelsevärdegrund.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, och det tycks många glömma idag. Kanske glömmer även Folkets hus? Att Sverigedemokraterna kallas för rasister är inte bara något slagkraftigt som politiska motståndare använder sig av, utan är även något som man faktiskt rent vetenskapligt studerat och kommit fram till. Vi vet inte om ni hört detta, men SD menar helt uppriktigt att varje människa föds med en nedärvd essens som gör människan till skapare, bärare och försvarare av sin kultur med en naturlig lojalitet mot sin nation. På samma vis ser Sverigedemokraterna att om du är född muslimsk innebär det per automatik att du blir en skapare, bärare och försvarare av den kulturella yttringen med en naturlig lojalitet (och hamnar i konflikt med den svenska nationen). Detta är alltså i någon mening biologiskt betingat/determinerat beroende på vart i världen någon är född och under vilken kultur människan född till att skapa, bära och försvara. Vid en första anblick kanske detta inte låter alltför rasistiskt? Men definitionen av rasism är en rasmässig förståelse av människor indelad i skarpt avgränsad oförenliga grupper (kulturell eller biologisk), där en uppdelning mellan människor görs beroende på vart man kommer ifrån, och sedan en rangordning av densamma (som rasmässigt bra och dåliga människor, ett bra eller dåligt kulturellt underlag och så vidare). Denna typ av rangordning är något som vi väldigt tydligt kan se hos SD, dels genom att lyssna på dem i den offentliga debatten, dels genom deras principprogram, och även genom alla dessa ”skandaler” man varit inblandade i.

Ser vi en historisk parallell är den tydlig till det som i rasistisk ideologi kallas rassjälen. Det är något som innebördsmässigt står nära vad SD kallar för nedärvd essens. Rassjälen kopplas samman med dig som individ, du ärver den och är en del av en större mystik som binder dig samman med andra människor med samma essens. Detta menar SD är fallet (även om de inte använder ordet ”rassjäl” i sitt partiprogram, utan just ”nedärvd essens”). Det är därför det i en sverigedemokratisk världsbild blir hotfullt när människor med skilda kulturer kommer till Sverige, då dessa anses kontaminera den svenska rassjälens renhet. SD beskriver hur människan i grunden är oföränderlig. Den nedärvda essensen (återigen en biologisk dimension) går bara att undertrycka till en viss gräns, enligt partiet. Den nedärvda essensen är där och den styr individen. En människas essens byts aldrig ut, men kan blandas ut (jämför med föreställningen om rasblandning).

För inte länge sedan (bara någon vecka) gick SD:s rättspolitiska talesperson ut och sa att våldtäkter är ett uttryck för muslimsk kultur. Tidigare har han anfört att muslimer inte är välkomna i Sverige på grund av sin undermåliga kultur. Denna åsikt är inte unik för den rättspolitiska talespersonen, utan delas av partisekreteraren, partiledaren, Kent Ekeroth med flera partitoppar. Att detta uttalande dessutom skulle vara något av en egenart vet vi alla inte är fallet. SD visar oss om och om igen att de är ett parti som bygger på en rasistisk ideologi, och att hur mycket Jimmie och gänget än försöker att göra partiet ”rumsrent” så kommer man inte att lyckas, just på grund av den anledningen att ideologin bygger på de icke rumsrena tankarna om alla människors olika värde, beroende på den biologiska essensen.

Vi har reagerat starkt på att Sverigedemokraterna i helgen ska få bruka arbetarrörelsens lokaler. Folkets hus är ett ställe där alla människor ska känna sig välkomna, och som ska främja landets demokrati och mötesmöjligheter. Det som inte ska vara välkommet är däremot hat och intolerans. Rasism. Man ska kalla saker vid deras rätta namn, sa en gång en svensk statsminister. Och SD är rasister. Rasister har inget i arbetarrörelsens lokaler att göra. Det är inte för sent att stänga ute dessa rasister i kylan!

Kritisk ras- och vithetsforskning

Av , , 3 kommentarer 33

Texten nedan innehåller en rätt hög språknivå. Den är menad att hamna under en egen rubrik på min blogg. Jag ville behålla kommentatorsmöjligheterna och därför kunde jag inte skapa den som en undersida. Västerbottens-kuriren har satt in en spärr mot det, som mot mycket annat. Jag förstår inte varför VK vill begränsa möjligheterna att använda bloggen konstruktivt. Men åter till sak: Eftersom det här var tänkt för en egen undersida och inte direkt på min blogg så ska detta inte ses som ett vanligt blogginlägg.

Vill du hitta till hela uppsatsen som blogginlägget är taget ifrån kan du titta här: Det beslöjade partiet.

Trevlig läsning!

Syftet med texten nedan är att ge dig verktyg att förstå och avslöja rasism

Ras som social konstruktion och kategori

Framöver kommer det språkligt konstruerade begreppet ”ras” att användas som kategori för att beskriva sociala relationer i ett rasifierat samhälle. Historiskt har rasbegreppet varit närvarande i konstruktionen av samhällen och där bidragit till uppdelningen mellan ”vi” och ”dom” – en struktur som närt sin legitimitet utifrån förmenta förställningar om människors olika biologier (de los Reyes och Kamali 2005). Raser är dock ingen biologisk realitet baserat i fysiskt urskiljbara genetiska skillnader. Det är en fråga om sociala konstruktioner, där rasdifferentieringen är såväl en ideologisk konstruktion som en social praktik, som inte kan reduceras till en i raden av kulturella egenskaper som tillskrivs människan (Molina 1997).

Inom den kritiska rasforskningen framförs en grundläggande kritik av etnicitetsbegreppets teoretiska gods. Enligt rasifieringsforskare brister etnicitetsforskningens perspektiv i förmågan att tolka och klargör för differentierade etniska identiteter. Enligt kulturgeografen Irene Molina (2005) har etnicitetsforskningen visat sig ointresserad av att studera den historiska, ideologiska kontinuiteten mellan rasbiologiskt tänkande och kulturrasism, där det förstnämnda inbegriper det tankegods som sanktionerade den koloniala expansionen – vars kvardröjande effekter än idag kan studeras – och det sistnämnda verkar marginaliserande för invandrade från i synnerhet utomeuropeiska länder. Den kulturellt betingade rasismen omfattar en betraktelse av den egna etniska gruppens/rasgruppens kulturarv som överstående andra kulturers och är ett av rasismens möjliga uttryck (Dovidio et al. 2010). Den kulturrasistiska idén utgår ifrån att människor kan delas in i essentiellt differentierade kulturer i en kulturell rangordning. Den kulturessentialistiska[1] synen erkänner ett kulturellt särartstänkande vilket medför att individer med annan bakgrund än den inhemska kulturaliseras. Dessa människor föreställs och tillskrivs tillhöra särpräglade kulturella system och reduceras till bärare av vissa föreställda kulturella egenskaper (Kamali et al 2006; Sawyer och Kamali 2006). Kulturrasismen leder i detta till samma separatistiska tankar som rasbegreppet utgjorde.

tabell-1-om-rasism

Ekström von Essen och Fleischer (2006) menar att begreppet etnisk kommit att ersätta begreppet ras, och att kulturell identitet används istället för begreppet rassjäl[2]. De brittiska forskarna Susan Smith (1989) och Paul Gilroy (1987) anför också att ras som begrepp har omskapats och reducerats till ett kulturellt betingat fenomen, som inneburit att ras givits en ny innebörd som är synonymt med etnicitet. Kulturvetaren Lawrence Grossberg (1992) anför att ett fokus på kultur snarare än ras vänder bort uppmärksamheten från rasismen och därmed förhindrar ett arbete mot vit överhöghet och rasism. Molina (1997, 2005) anser att omförhandling av rasbegreppet inneburit att maktasymmetrier i rasismens fotspår beslöjats genom användandet av eufemismer som xenofobi, främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Inom forskarvärlden finns dock en konsensus om att ras som biologisk kategorisering saknar vetenskaplig relevans i förklaringen av sociala beteenden, men betraktas av bland annat rasifieringsteoretiker som en lämplig och tillämpbar kategori i analysen av socialt konstruerade maktrelationer som uppstått i sin historiskt biologiska kontext. Ras har som konstruktion legitimerat skilda gruppers maktutövning, vilket inneburit att rasideologier givit materiella återverkningar i människors liv (Molina 1997).

I ett rasligt maktsystem är ras en viktig kategori för själva strukturen på alla samhällsnivåer, och att synliggöra ras som ideologi menar Molina (1997) innebär ett erkännande att kategorin har en funktion i produktionen av sociala meningar och hur föreställningens konsekvenser påverkar människors vardag till den grad att det anses som något naturligt.

Förutom ras är begreppet ”vithet” av vikt. Med utgångspunkt i ras som en social konstruktion blir vithet en föreställning som bygger på rangordnande system av fenotyper, sammankopplat med uppfattade geografiska förhållanden och genetiska ursprung (Molina 2010). Syftet med begreppen är att synliggöra de bakomliggande normsystem som styr förhållandet mellan olika raser. I detta konstitueras vithet som en priviligierad och överordnad position inom en rasmaktsordning, som i likhet med könsmaktordningens görande av maskuliniteten till den överordnade och priviligierade positionen jämte femininitet. Det finns dock inte bara en typ av vithet eller icke-vithet på samma sätt som det inte finns bara en typ av manlighet eller kvinnlighet (Alcoff 2006; de los Reyes et al. 2006; Hübinette et al. 2012). De differentierade typerna skiftar i en glidande skala, men båda måste förhålla sig till de existerande maktordningarna för kategorierna ras och kön. Inom detta finns dominanter som äger hegemoniska positioner, exempelvis hegemoniska maskuliniteter. På motsvarande sätt finns hegemonier som uttrycker ett eller flera dominerande sätt att vara vit (Connell 2008; Hughey 2010).

Som särskiljande mellan å ena sidan ras och kön och den andra sidan etnicitet och genus, är att de första utgörs av förkroppsligade kategorier medan de sista är de sociala och kulturellt konstruerade sätten att vara endera svensk eller annat respektive att vara man eller kvinna. Det innebär att ur ett rasligt perspektiv kan en person som är icke-vit göra svenskhet på precis samma sätt som en kvinna kan göra maskulinitet, men med förhinder. De yttre, fysiska markörerna kommer att begränsa möjligheten att dels tillerkännas svenskhet respektive manlighet. På grund av kroppsliga karaktäristika döljs helt eller delvis de sociala och kulturella praktikerna som konstituerats genom individens varande (Jackson 1999; de los Reyes et al. 2006; Hübinette et al. 2012). Enligt Sara Ahmed (2011) innebär vithet med tillhörande makt en position som ger ett större handlingsutrymme i rummet, något som gör att en kropp som inte definieras som vit har en högre viskositet och är ständigt betraktad, medan den som uppfyller kriterierna för en vit kropp rör sig utan större hinder och ej under betraktelse.

I görandet av ras är språket en viktig kategori. Tobias Hübbinette et al (2012) menar att det i den mediala rapporteringen genom beskrivningar som ”icke-svenskt utseende”, ”invandrarutseende” och ”utländskt utseende” ges en beskrivning att kombinationen icke-vit och svenskhet inte är en möjlig kombination, där ”etnisk svensk” är ett annat uttryck för ”vit svensk”. Språkets rasifiering innebär förväntningar på språkförmåga genom yttre markörer, där en vit kropp förväntas kunna tala bra svenska medan en icke-vit kropp inte förväntas tala bra svenska. Hübbinette et al menar att detta ger ett extra bekymmer för blandade, adopterade och andra generationens medborgare som inte bär ett etniskt svenskt utseende, det vill säga vitheten. Bemötandet kan vara i form av beröm för deras goda uttal eller att de blir tilltalade på engelska istället för svenska, något författarna menar indikerar att svenskhet och förmågan att tala det svenska språket är intimt förknippat med vitheten. Molina (1997) anger som exempel när hon problematiserar begreppet ”invandrare” (hon föreslår istället ”invandrade”) hur en individs för- och efternamn har betydelse för betraktelsen av personen i fråga. En person med ett svenskklingande efternamn betraktas inte som invandrare även om denne är född utomlands och nyligen flyttat till Sverige, medan en person med ett namn som inte betraktas som typiskt svenskt ses som invandrare även om denne är tredje ledet som bor i Sverige.

Svenskhet som kategori betraktas också som en social konstruktion, skapad historiskt och socialt i specifika kontexter, för att inarbeta för kategorins essentiella innehåll som särskiljande kategori. Det innebär att svenskhet som något medfött, äkta, som kontinuerlig berättelse, aldrig existerat, utan fylls med innehåll varefter det definieras.

Svenskhet som position i ett maktlandskap innebär ett nyttjade av den maktposition som föreställningen och det ideologiska ramverk som omgärdar den tänkta svenskheten medger. Kulturgeografen Katarina Mattsson (2005) argumenterar för att oavsett om dessa förutsättningar är reella eller inte, saknar det betydelse eftersom effekterna därav får faktiska konsekvenser i människors vardag. Hon menar att de idéer som omgärdar uppfattningen om svenskhet som skarpt avgränsad social position – att de som uppfyller vithetsnormen – ges tillträde till sammanhang som är stängda för övriga. Denna positionering kan vara diskursiv och symbolisk men kan även vara kroppslig, där uppdelningen av svensk och icke-svensk görs utifrån förmenta yttre drag.

Denna position innebär också att enskilda medlemmar av kategorin måste av andra uppfattas och klassificeras som svenskar. Hur positionen och kategorin konstrueras är beroende av sammanhang och sociala relationer, och är direkt kopplat till den priviligierade gruppen som har makten att definiera och kategorisera, som i sammanhang ”svenskar” och ”svenskhet” utgörs av ”svenskar” och ”vita” (Mattsson 2005).

Rasifiering

Inom såväl den svenska forskningen som den svenska politiska debatten är rasifiering som teoretiskt begrepp och analytisk ansats relativt nytt. Inom internationell forskning, företrädelsevis brittisk och fransk postkolonialforskning – som genom att studera den europeiska industrialismens och kolonialismens kvarvarande effekter på världen, analyseras kulturella effekter och arv, maktrelationer och maktasymmetrier som följer av kolonialism och imperialism – är begreppet vanligare. Framträdande forskare inom denna tradition är Robert Miles (1989), Susan Smith (1989), Paul Gilroy (1987), Edward Said (1978) och Frantz Fanon (1961). Särskilt betydelsefull för den svenska rasifieringsforskningens framväxt tycks vara den brittiska forskningen, företrädd av bland annat forskarna Robert Miles, Susan Smith och Paul Gilroy.

Definitioner och tidigare studier

Begreppet rasifiering användes redan 1961 och då med en delvis annan innebörd än idag, av den framlidne postkolonialisten Frantz Fanon i hans bok Jordens fördömda (1961). Enligt Fanon möjliggjordes kolonialismen genom en rasifiering av tanken som effektivt kontrollerade befolkningen i kolonierna från att frigöra sig från kolonialismen. Han menade att denna ”rasifiering i tanken” innebar att den svarta befolkningen ser sig själv ”med den vite mannens ögon”, något som möjliggjorde kontroll och underordning. I hans teorier framträder tydliga psykologiska inslag om hur tankevärlden styr och ger effekt på materiella förutsättningar. Bland annat ämnade han förklara den enligt honom felaktiga föreställningen om att Afrika innan och under kolonialismen tidevarv saknat kultur.

Det teoretiska godset har med tiden utvecklats från Fanons individuellt orienterade, psykologiska begreppsdimension till en strukturalistisk ansats. Sentida teoretiker har använt begreppet för att bland annat förklara arbetsmarknadens och bostadsmarknadens strukturella segregering. Den innebörd som rasifiering har idag anlades av sociologen Robert Miles i och med boken Racism (1989/2007), i vilken han ger begreppet sin definition och operationaliseringen som en process där social signifikans sammankopplas med biologiska (vanligtvis fenotypiska) mänskliga drag, på grundval av att de människor som uppvisar denna karaktäristika innehar specifika egenskaper som ett distinkt kollektiv. I boken analyserade Miles arbetsmarknadens funktion och migranternas möjligheter utifrån dess stratifiering, och fann att där inte bara fanns en klassmässig indelning utan även en raslig fragmentering av arbetarklassen. I detta förstås den rasifierande fragmenteringsprocessen inom arbetarklassen som helhet hur ras omförhandlas till en fraktion, ett lägre strata inom arbetarklassen – de rasifierade individerna (Miles använder begreppet rasifierade migranterna) blir en underordnad kategori och klass inom arbetarklassen – och med detta ges en materiell funktionell process och dimension inom det kapitalistiska systemet. Förutom Miles definition har Bob Carter, Marci Green och Rick Halpern (1996) definierat rasifiering delvis annorlunda. De menar att rasifiering utgör de processer genom vilka sociala relationer människor emellan blir konstruerade utifrån kulturella och biologiska egenskaper, på ett sådant sätt som innebär avgränsade differentiella sociala kollektiv, såsom kollektiv baserade på ras. Den definition Miles presenterar av rasifiering tar sin utgångspunkt i en process där individer rasifieras medan Carter et al. definierar rasifiering som en samhälleligt organiserad process. I båda definitionerna återfinns skiktskapande processer för indelning i hierarkiska system baserade i föreställningar om essentiella rasskillnader, där den första definitionen ges i hur människan rasifieras och den andra i hur samhället rasifieras.

Robert Miles har mött en hård inomvetenskaplig kritik mot sin tillämpning av det teoretiska perspektivet inom sin arbetslivsforskning, som Paul Gilroy (1987) menar reducerar rasism till en falsk föreställning, som en konstruktion som finns i tanken (som därmed skulle kunna informeras bort) och dessutom tillskrivs en underordnad roll jämte klassfrågan i analysen av de rasifierade relationerna. Gilroy anser förvisso att klass utgör en viktig kategori i analyserna, men att rasaspekterna inte kan subordineras klass, och anför att de europeiska kapitalistiska samhällena genomgått en betydande strukturell förändring som väsentligt påverkat arbetsdelningen och de sociala relationerna på arbetsmarknaden – i och med att nya yrkesgrupper beretts tillträde är inte den vita arbetarmannen längre den ensamt centrala aktören, något som skulle göra nya teoretiska ansatser och modernisering av traditionell marxism nödvändig (Gilroy 1987).

I sin kritik riktar sig Gilroy inte bara mot det brittiska socialdemokratiska partiets[3] föreställning om rasismens förmenta mentala ideologiska dimensioner, utan menar att hela vänstern misslyckats i att förstå och analysen av hur ras konstitueras, samt att den bidragit till problemet. Kritiken till trots väljer Gilroy att ställa ras och klass vid varandras sida som politiska kategorier, men understryker att kategorierna alltid varit sina egna men att de historiskt gripit in i varandra. Han understryker vikten av att studera migration i sitt historiska sammanhang för rasistiska ordningar och rasifierade relationer ska kunna analyseras (Gilroy 1987). Precis som Gilroy anser Irene Molina (2005) att rasifieringen är en form av kategorisering eller tankemodell som innehåller sociala relationer och makthierarkier. Processens människosyn legitimerar en social rangordning av individer utifrån olikartad karaktäristika med avseende på såväl biologiska som kulturella praktiker. Det medför att de enskilda individernas beteenden och uttryck kommer att tolkas tillhöra specifika etniska grupper, kulturella fraktioner och geografi. I forskning av Jenny Kallstenius (2007) finns ett liknande resonemang där kallad symbolisk polarisering och innebär att individer knutna till platser, grupper med mera tillskrivs symboliska värden och karaktäristika.

Det rasifieringsteoretiska perspektivet fick sitt stora genomslag inom svensk forskning i och med kulturgeografen Irene Molinas avhandling Den rasifierade staden (1997). Avhandlingen finner sin utgångspunkt i det nationella (ideologier, struktuer, Folkhemmet, diskurser om den Andre och bostadspolitiken i Sverige under 1900‑talet), det urbana (Uppsala och hur staden rasifieras på grund av bostadsmarknadens och stadens bosättningsmönster) och lokala (det sociala rummets rasifiering, symboliska gränsdragningar och intervjuer). Tidigare hade perspektivet används för att analysera arbetsmarknadens funktionssätt och hur kollektiv formeras inom ett rasifierat arbetsliv, något Molina testade mot staden i analysen av geografisk lokalisering inom det urbana rummet och exkluderingen av samhällets medlemmar genom spatial rasseparation. Avhandlingens inspirationskälla är, enligt författaren, Susan Smiths studie The politics of ’race’ and Residence: Citizenship, Segregation and White Supremacy in Britan (1989). Både Smith och Molina resonerar i termer av att den rumsliga uppdelningen av individer i samhället har genom historien fyllt rollen som en upprätthållande faktor i åtskillnaden mellan definierat etniska grupper, och givits sin tåga av samhällsinstitutioner, understött av lokalsamhället i vilket den vita överlägsenheten stadfästs genom en uppsättning rasifierade relationer. Den rumsliga segregationen är dock i sin konstruktion och beskaffenhet mer än en geografisk separation, enligt Smith. De åtskiljande samhällsstrukturerna fungera som en intrikat väv sammansatt av det Molina sammanfattar som ”ekonomiska institutioner, sociala relationer och vanor, politisk makt, lagar och ideologier” (Molina 1997, s. 61), och menar vidare att detta visar på rasojämlikheter befästs politiskt, socialt och ekonomiskt i det brittiska samhället längs rasmässiga markörer, men att det även i Sverige på senare tid tydligt uppstått rasmässig spatial separation. I sin avhandling framhärdar också Molina vikten av ett intersektionalistiskt[4] angreppssätt, att sammanföra konstruerade rasrelationer med andra förtryckande strukturer:

”Strukturer av klass, rasism, kön och sexualitet kan inte behandlas som ’oberoende variabler’, eftersom förtryck utifrån en av dessa sociala dimensioner finns inbyggda i, och griper in i de andra” (Molina 1997, s. 52).

På 2000-talet har bland annat Tobias Hübinette studerat den rasifierade kroppen i Rasifierade erfarenheter och transrasiala identifikationer i utlandsadopterade svenskars självbiografier (2007) och använder rasifiering som centralt begrepp enligt:

”Den rasifierade kroppen är den kropp som i första hand markeras och läses utifrån sin mer eller mindre föreställt bristfälliga anatomiskt-visuella icke-vithet, och som en representant för en icke-västerländskhet associerad med primitivitet och barbari. /…/ Den rasifierade kroppen kan också med fördel jämföras med den bekönade eller genusifierade kroppen som genusvetare studerar, och faktum är också att båda dessa kulturellt överladdade kroppar enligt feministiska forskare ofta möts intersektionellt” (Hübinette 2007, s. 108 f).

Hans studie riktar sig mot utlandsadopterade, deras förhållningssätt till sitt utländska utseende, den icke-vita kroppen och det svenska samhällets mottagande. Hörnstenen i Hübinettes tolkning av rasifiering är en kategorisering på basis av yttre drag hos den enskilda individen som särskiljer denne från majoritetsbefolkningen, resulterande i exempelvis utfrysning och mobbning i skolan. I anknytning till skolan som central fysisk mötesplats i samhället och för konstruktionen av sociala relationer, genomfördes en rapportstudie på högstadieelever på en högstadieskola i Umeå. I VFU-rapport Den segregerade skolan: En studie i rasifiering (2012) intervjuades högstadieelever som ombads att bland annat definiera svenskhet, svensk kultur, beteenden och framtidsutsikter. I rapporten framträdde rasifierade relationer och rasföreställningar som tog sig såväl biologistiska som kulturrasistiska uttryck, där svenskar beskrevs som smartare, lugnare och mer initiativrika, i kontrast till den invandrade individen. Den invandrade ställdes utanför sammanhang, stigmatiserades och behövde anpassa sig och bli svensk (Nyström 2012).

Det rasifieringsteoretiska perspektivet

Rasifieringsteori är inget sammanhängande teoretiskt fält som utgörs av en sammanhållen avgränsad teori. Det är snarare frågan om ett område av flera teorier kring rasismer och rasforskning inom främst en kritisk idétradition, som har sitt fokus på hur ras konstrueras socialt. Begreppet rasifiering föreskriver precis som begreppet genusifiering ett tillstånd som inte är, utan en görande process där något som ännu inte existerar uppkommer. Den grammatiska endelsen ‑fiering pekar på detta skapande – själva aktionen och processen bakom de mekanismer som konstruerar rasistiska uttryck, såsom rasindelningar, stigmatiserande rasistiska praktiker och rasdiskrimineringar – inom ramen för de sociala praktiker som skapar en rasistisk samhällsordning. Rasifiering kan därför sägas stå för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som innebär konstruktioner av rasregelsystem; en social rangordning som naturaliseras i samhället genom en essentialistisk människosyn (Molina 2005).

Sedan andra världskrigets slut har vetenskapen i generell mening uttryckt att det inte finns några genetiska skillnader mellan människor som kan ge sin förklaring i rasbiologiska termer. Detta perspektiv har givit en syn på rasismen som ideologi som något eget och förgånget, avskilt från det vardagliga och den diskriminering som förekommer i samhället. Trots rasbegreppets ifrågasatta status har den en funktion i förståelsen av de maktrelationer och maktasymmetrier som uppstår i samhället (Molina 2005). Som teoretiskt perspektiv beskaffad är rasifiering en socialkonstruktionistisk teoribildning som tar sin utgångspunkt i att ras är en social konstruktion och syftar till att se ”hur, varför och med vilka effekter sociala meningar förknippas med rasmässiga särdrag” (Molina 1997, s. 57). I den sociala konstruktionen uppbärs ras av och definieras genom föreställningar. Det innebär att det enligt det teoretiska perspektivet inte existerar några faktiska raser som meningsfulla biologiska kategorier, men däremot att ras som kategori är meningsfullt för att förstå rasismens ideologi och sociala praktik, dess olika former av rasdiskriminering och rasexkludering som förekommer i samhället (Molina 2005).

Bakom rastänkandets konstituerande och kontinuerlighet står, enligt Molina (2005), förställningar och myter, ett rasteoretiskt perspektiv som tidigare genomsyrat och fortfarande genomsyrar samhället och den etablerade forskningen. Rasifieringen på den samhälleliga nivån är en strukturell och hierarkisk process närd av föreställningar om rasskillnader, medan på den individuella framträder en rasifiering av sociala relationer mellan enskilda människor. De båda processerna är beroende av varandra (Molina 2005).

Rasifiering är alltså den process som socialt konstruerar rasföreställningar utifrån skillnader som fästs på yttre markörer. I detta är ras inget naturligt varande eller evigt, utan något som görs genom en rasifieringsprocess. Rasifieringen beskriver de diskursiva processer och konstruktionsmönster som styr rasidentiter formering och innehåll, såväl socialt som ideologiskt, där själva identitetskonstruktionen innebär en utvidgning av de processer som syftar till avhumanisering och rasism i sådana relationer, sociala praktiker och gemenskaper som tidigare saknat sådan definition eller raslig social rangordning (Molina 1997, 2005). Analysen av denna diskusurs är av stor vikt eftersom görandet av ras präglar och genomsyrar hela samhället och historieskrivningen, till den grad att det naturaliseras och internaliseras hos individer som osynliga mönster av strukturell odefinierbar diskriminering (Molina 1997, 2005, 2008). Det rasregelsystem som konstrueras är i sin essens en hierarkisering av kollektiv som skapats ur rasföreställningar om tillhörigheter och kategorier där maktasymmetrier utestänger människor ”vare sig det handlar om privilegier associerade till vithetens hegemoni eller diskriminering och exkludering av dem som definieras som icke-vita” (Molina 2005, s. 95).

Fotnoter

1.   Essentialism innebär en uppfattning av somliga egenskaper som väsentliga för varelsen eller objektet. Essens är den innersta kärnan eller värdet; det väsentliga och karaktäristiska, gemensamt evig och den oföränderlig grundform som finns hos varelsen eller objektet. I denna mening blir essens starkt meningsbärande som en till individen knuten, från födseln given och nedärvd kod. Konkret innebär denna essens att som född svensk (född av föräldrar vars historiska rötter finns i Sverige) är individen bärare av den svenska etniciteten, kulturen, historien, myterna, känslan av samhörighet med folket (andra svenskar) och den egna nationen. [tillbaka]
2.   Innebörden för rassjälen sammankopplad med föreställt yttre karaktäristiska beskriver Ekström von Essen och Fleischer (2006): ”Ju vitare hud, desto högre intelligens och kulturella egenskaper, ju mörkare hud, desto lägre grad av förnuft, civilisatorisk förmåga och kulturell nivå” (s. 32). Rassjälen är den som förbinder folk oavsett hur fjärran släktskapen är. Rassjälen ”tänker och reagerar på liknande sätt, utvecklar likartade kulturer, och lämnar dessutom typiska spår i historia, religion, filosofi, kultur och så vidare /…/ Rassjälarna [påminner] om en sorts högre medvetande.” (Olausson 2011). [tillbaka]
3.   Med det brittiska socialdemokratiska partiet avses Labuor Party[tillbaka]
4.   Intersektionalism eller intersektioanlitet är en samhällsvetenskaplig teori och ett analysverktyg för att studera olika former av maktstrukturer och maktordningar, och hur dessa samverkar och förstärker varandra. [tillbaka]

 

Paus på grud av hot

Av , , 18 kommentarer 13

Jag har tidigare påtalat om hot och otrevliga kommentarer. Detta har intensifierats och hittat andra kanaler. Jag tar därför, åtminstone tillfälligt, paus igen på grund av dessa hot, personpåhopp och hatmeddelanden. Det handlar om alltifrån att jag är en sjuk människa på grund av min sexuella läggning till att jag skulle vara någon pedofil som förgriper mig på barnen i mitt område. Rörande pedofilbiten har jag fått veta att jag ska hängas ut ifall jag inte lägger ner. Hur oriktiga sådana anklagelser än må vara skulle en sådan stämpel inte vara lätt att tvätta bort. När det kommer till pedofiler — dessa som förgriper sig på och förstör det mest värdefulla vi har, nämligen våra barn — tänker människor sällan nyktert.

De flesta hatmeddelandena har kommit när jag på något sätt berört det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Deras näthatsvans är inte sena med att besöka min blogg. Jag har även med hjälp av detaljerad ”just nu”-trafik från Google Analytics noterat att Sverigedemokraterna och Avpixlat besökt min blogg och strax därefter rasar det in massvis med besökare, mail och annat. Jag vet inte om de har någon nätaktivistlista, men det verkar onekligen som det.

Att jag är homosexuell och aktiv i RFSL har upprört många. Att jag står upp för min rätt att bli sedd med respekt och som alla andras jämlike tycks irritera desto fler. Vissa uttrycker att jag inte borde få leva längre och att jag borde ”rensas ut”. Att jag är Vänsterpartist ses inte heller mellan fingrarna med. Det kan vara allt från osmakliga och omänskliga Utøya-uttalanden till att jag är stödjer massmord (hänvisningar till Sovjetunionen är vanliga — värt att påpeka är att jag inte var politiskt medveten vid tiden för Sovjet, men sådant spelar föga roll för näthatare). I samband med massmordspåståendena finns i regel andra påhopp av typen ”kommunistsvin, du ska sona för dina brott” eller liknande. Dessa hot och kränkningar har kommit genom olika kanaler och därför känner jag mig nu tvingad att åtminstone tillfälligt sätta bloggen i malpåse.

Hjälplös känner jag mig också. Anmälningar i all ära och sådana brukar jag göra, men när hot omförhandlas till ”yttrande av åsikt” eller hamnar i ”tekniskt uppklarade brott”-mappen (helt enkelt: polisen har lagt ner ärendet) blir man lätt håglös.

Ha det gott!

Är du rädd, lille vän?

Av , , Bli först att kommentera 45
IMG_20131102_192601

Gott minne, glad stund. 🙂

Snart är det dags. Det är bara dagar kvar. Saknaden har varit stor sedan dagen jag klev på flight HS669. Det enda som överträffar saknaden är känslan av längtan. Längtan efter det enligt somliga förbjudna.

Jag tänker på de olika rubriker som liksom årstidernas cirkulära självklarhet återkommer gång på gång. Dessa uppmanar mig att inte visa min kärlek öppet. Ty den kan uppröra. Den kan irritera. Det är ett inslag i stadsbilden som inte hör hemma där, förmodligen på samma sätt som mörkhyade människor och kvinnor som tar sig ton stör friden i det svenska folkhemmet.

Hat, förakt och fördomar mot HBTQ-personer, rasism och kvinnohat hänger samman. Till skillnad från rubrikerna menar jag att den öppna glädjen och lyckan i sig inte är någon del av den nämnda skapandeprocess av irritation och upprördhet. Hatet finns där innan och närs ur okunskap och förakt, ofta nära förbundet med religiösa föreställningar om världen, i samspel med en eller flera vantolkningar av någon guds påstådda mening med livet. Till detta behövs motkrafter.

Det är något som händer när två av samma kön håller handen. Det utmanar. Provocerar. Men i detta tänker jag inte så mycket på de blickar som kommer, utan på det att i den stunden så sker en förändring. Atmosfären i händelsens centrum och omgivning blir friare — något mer klar. Det blir lättare att andas. Den våta filten lyfts av en friheten tillfälliga pust. I den stunden är inte alla längre heterosexuella.

Egentligen behövs inte ens den gesten för att skapa förändring. Att ta någon i hand är bara ett bland många kommunikativa tillgrepp. Det räcker att som jag gjorde, berätta om min sexuella läggning. I nästan varje givet tillfälle är det någon av de som låtit påskina sin egen heterosexualitet som visar sig vara så kallat binyfiken, bisexuell eller homosexuell. Att bryta mark. Att byta luft. Det är lite som att ge hjärt- och lungräddning till någon som inte får syre och hotas av hjärndöden.

Det finns ett ansvar i detta som jag lägger på mig själv. Jag måste trotsa rubrikerna i tidningarna, mina egna föreställningar och stå emot rädslan inför det överhängande hotet. Precis som alla andra ska jag kunna visa att jag känner mig glad med en annan. I framtiden ska jag kunna sitta på Apbergets trappor, äta min glass i solen tillsammans med en man jag håller kär. Vi ska kunna hålla om varandra och bara finnas där i stunden. Njuta av glassen, solens värme och varandras närhet, utan rädsla.

Det är i alla fall min dröm…